Den ene anklagas av den andre för att vara rysk agent, men båda samarbetade i hemlig grupp. Det avslöjar Chang Frick i Nyheter idag, där han redogör för bakgrunden till att Oksanens mejlväxling med UD begärdes ut som offentlig handling, och som DN gjorde till en fråga om ryskt signalspaning mot UD.
Dagens Nyheter har fortfarande inte följt upp sin stort uppslagna nyhet om misstänkt rysk avlyssning av svenska Utrikesdepartementet. Den ”nyhet” som resulterade i att riksdagsmannen Hanif Bali (M) tvingades lämna partistyrelsen och förbjöds att använda Twitter.
Huvudperson i detta mediedrama är Patrik Oksanen, av såväl SVT:s Rapport som andra beskriven som ”Sveriges bästa säkerhetspolitiska journalister”. Begäran att få ut Oksanens mejlväxling med UD som offentlig handling kom från Chang Frick på Nyheter idag. Chang Frick berättar idag om bakgrunden. De båda träffades därför att Oksanen ville få reda på mer om Fricks granskning av ett dykuppdrag i Östersjön. De för förtroliga samtal, men sedan riktar Oksanen plötsligt anklagelser mot Nyheter idag för ryska kontakter. Det får Frick att gräva om Oksanen. Frick skriver i Den ryska signalspaningen:
”När jag träffade Oksanen första gången berättade han om ett hemligt nätverk som arbetar med att kartlägga rysk påverkan i Sverige. Men han nämnde inget för mig om vilka människor som ingick. Jag får veta att flera kända personer i försvarsdebatten, men även journalister på stora tidningar, är med i nätverket. I praktiken förs samtalen i en hemlig grupp på Facebook som heter “Virtuell politik” där medlemmarna agerar bollplank åt varandra. Några diskussioner går närmast åt det konspiratoriska hållet.
En av medlemmarna sticker ut: Egor Putilov.
Här satt alltså Sveriges mest profilerade skribent på säkerhetsfrågor som i artikel efter artikel varnar för de ryska hotet tillsammans med Sveriges mest spionanklagade skribent och pratade vänskapligt om svenska säkerhetsfrågor. Hur är det möjligt? Varför berättar inte Oksanen att han själv haft så stort förtroende för Putilov att de bägge ingått i samma hemliga nätverk för att leta ryska agenter?”
Det är märkligt hur hela svenska medieetablissemanget så okritiskt kan hylla Patrik Oksanen. Kände Dagens Nyheter till att Oksanen samarbetar med Egor Putilov, innan man ”avslöjade” att det skulle var rysk avlyssning som låg bakom att Oksanens mejlväxling med UD blivit känd?
Varför följer Dagens Nyheter inte upp ett av årets största avslöjanden som fick en profilerad M-politiker på fall? Kanske därför att man visste att det var bluff, från början till slut. Säpo uppgav tidigt att detta inte föranledde någon insats.
Så varför låter etablissemangsmedier denne Patrik Oksanen sprida grundlösa anklagelser om rysskontakter omkring sig? Varför lyfts han fram som den bäste säkerhetspolitiske journalisten i landet? Jag känner till andra journalister som under lång tid gjort gediget arbete inom försvars- och säkerhetspolitiska området och framstår som långt mer trovärdiga än denne konspirationsteoretiker med intellektuellt bristfällig argumentation (se tidigare ledare här).
Svaret är att Oksanen serverar konspirationsteorier som passar etablissemanget som hand i handske. Att utmåla etablissemangets motståndare som ryska agenter, har till syfte att undergräva trovärdigheten hos maktens kritiker.
Just säkerhetspolitik, signalspaning och andra militärt hemliga verksamheter, är särskilt tacksamma att använda eftersom de som faktiskt vet något på riktigt, inte får säga något. Det är hemligt. Alltså kan konspirationsteorier inte vederläggas på samma sätt som om man hittar på anklagelser av annat slag.
Eftersom säkerhetspolitiska området är så känsligt och svårt att kartlägga i mediernas öppna värld, borde seriösa medier vara särskilt försiktiga med att ge publicitet åt lösa anklagelser inom detta område. Att ge spridning åt grundlösa anklagelser är i själva verket att gå Rysslands ärende – att skapa splittring inom västländerna.
Säkerhetspolitik är för viktig för att bli spelplan för det som egentligen är inrikespolitik. När Oksanen, DN m fl vill försvara etablissemangen mot dess utmanare bör man göra det på den spelplan det i grunden handlar om, inrikespolitiken, istället för att undergräva landets säkerhetspolitik genom konspirationsteorier och smutskastning. Den yttre påverkan som säkert kan pågå är en uppgift för de instanser som har ansvar för detta. Att de inte kan operera öppet, borde vi alla respektera. För landets bästa.