FILMRECENSION. Tänkvärt blir det när biofilmen ”The Post” visar hur medierna i juni 1971 avslöjade politikernas lögner om Vietnamkriget. Då ansåg journalistkåren att folket hade rätt att få veta sanningen. Idag döljs den av journalister som inte tror folk klarar av sanningen.
Kontrasten mellan hur journalister såg på sitt jobb 1971 jämfört med 2018 är den största behållningen med ”The Post”, även om de individuella skådespelarinsatserna av Tom Hanks och Meryl Streep är lysande i sig.
Vi som studerat Watergateskandalen känner till Washington Posts legendariske chefredaktör Ben Bradlee, en säregen personlighet av den sort som inte längre finns. Vi har också ett hum om den modige ägaren till tidningen, Katharine Graham. Filmen cirkulerar kring dessa båda, och de höga insatserna det innebar att publicera hemligstämplade handlingar om Vietnamkriget.
Filmen handlar alltså inte om Watergate, utan om förspelet: publiceringen av ”Pentagon papers”, de hemliga akademiska studier och analyser av Vietnamkriget som försvarsminister Robert McNamara beställde och vars slutrapport omfattade 3000 sidor text och 4000 sidor bilagor i form av myndighetsdokument.
Av dessa studier framgick att amerikanska folket vilseletts av presidenterna Truman, Eisenhower, Kennedy och Johnson. Det blev värre med tiden och 1971 hade regeringen i sex år vetat att kriget inte gick att vinna. Ändå skickades tiotusentals unga män ut i kriget för att dö. Presidenterna hade ljugit för folket, och LBJ även för kongressen. (Rapporten överlämnades 1969, före Nixon tillträtt.)
Mest slående är hur journalisterna i 1970-talets början så självklart följde yrkesreglerna om källkritik, saklighet och konsekvensneutralitet. Man publicerade även obekväma nyheter eftersom folket i en demokrati har rätt att få veta vad som pågår, särskilt om de blir vilseledda av makten.
Idag agerar journalister ofta för motsatsen. Folket matas med tillrättalagd ”kampanjjournalistik” så att de ska tycka som makthavarna. Obekväma sanningar döljs och mörkas eftersom sanningen kan resultera i för makten oönskad folklig opinion.
Alla journalister borde se filmen och fundera på varför man på 1970-talet ansåg att folket måste få veta sanningarna, medan man nu anser att folket inte klarar av att få veta sanningar.
Filmen visar också att journalister fram till 1971 flitigt umgicks socialt och privat med ledande politiker. Exempelvis var Robert McNamara ofta hemma på cocktail partyn hos Washington Post-ägarfamilj Graham. Chefredaktören Ben Bradlee såg sig som personlig vän med president John F Kennedy.
– Detta umgänge behöver komma till ett slut, säger Tom Hanks i rollen som Bradlee. Journalister kan inte fortsätta vara bästa vänner med makten, om journalistiken ska kunna göra sitt granskande arbete.
Också det är något dagens journalistkår borde fundera över. Ska man socialt umgås med kända och okända makthavare inom kulturliv, akademi och politik?
Det är ju detta umgänge som gör att termen ”etablissemang” har fått sådan slagkraft. Journalisterna har smält samman med maktens kretsar och därmed öppnat för ökad klyfta mellan makten och folket.
Ja, sett så är filmen något av en lektion i journalistisk etik. Men eftersom det är Steven Spielberg som regisserat, lättas filmen upp av små, berättartekniskt smarta och underhållande distraktioner och repliker. Dock tror jag filmen kräver att man har en del förkunskaper om de inblandade personerna för att fullt ut kunna uppskatta den.