Förra våren förvandlades till ett blodbad för de kristna i Egypten. På palmsöndagen den 9 april 2017, då stilla veckan inleddes, gick jihadister till attack mot två kyrkor. De kristna hade samlats för att minnas Kristi lidande och död, men fick själva uppleva lidande och död för sin tro. Över 40 dödades i massakrerna, och många fler skadades.
Här kan man se en video inspelad efter kyrkbombningen i Alexandria och här en video från bombningen i Tanta. Varning för starka bilder. ”Det var blod över hela golvet och kroppsdelar utspridda”, sa en kvinna som befann sig i kyrkan i Tanta.
Kristendomen var tidigare den största religionen i Egypten, men har krympt till en tiondel av befolkningen som en följd av århundraden av islamisering. Idag undrar många om kristendomen överhuvudtaget har en framtid i Egypten. Det är nästan omöjligt för en muslim att bli kristen. Han eller hon blir förföljd, ibland misshandlad och dödad. Samtidigt kidnappas och tvångskonverteras kristna till islam utan att staten vidtar tillräckliga åtgärder. Imamer kan fritt hålla hatiska predikningar mot kristendomen, medan det omvända är otänkbart.
Påsken är särskilt förhatlig för islamiska fundamentalister eftersom den firar Jesu uppståndelse. I den islamiska tron är Jesus inte gudomlig och att tro så är ”shirk”, avgudadyrkan. De mest fanatiska blir provocerade av detta och känner ett ansvar att bekämpa ”avgudadyrkan”. Fientligheten mot kristendomen är lika gammal som islams heliga skrift, Koranen, som befaller muslimerna att kriga mot judar och kristna för att de ska underkasta sig den islamiska staten (9:29).
Tron på det heliga kriget, jihad, delas av betydligt fler muslimer än Islamiska Staten (IS) och Al-Qaida. I Sverige finns det något som kallas Ibn Abbas-centret. På sin hemsida islam.nu (https://islam.nu/), presenterar det sig så här:
”Denna sida är en del i Ibn Abbas Centrets strävan att sprida korrekt, autentisk information om Islam på svenska. Vi står även bakom sidan fatwa.se samt andra hemsidor som kommer att lanseras inshaAllah.
Vi sprider kunskap om Islam baserat på Koranen, Profetens sunnah (sallâ Allahu ´alayhi wa sallam), samt följeslagarnas förståelse och Imamerna från de tre första generationerna och de som följer dem i gott. Detta baserat på profetens uttalande (sallâ Allahu ´alayhi wa sallam):
’…så håll fast vid min sunnah och de rätt vägledda Khalifernas sunnah…’
Ibn Abbas Centret drivs av utbildade studenter som har rekommendationer från de lärda samt examen från det Islamiska Universitetet i al-Madinah. Det samma gäller alla våra föreläsare.”
Detta Ibn Abbas-center är motståndare till både IS och Al-Qaida. Men det är en del av samma breda, salafistiska rörelse och delar grundläggande teologi. Alla salafister anser till exempel att nya inslag inom religionen, så kallade ”bida’a” eller ”påfund”, måste förkastas. Religionen får inte utvecklas eller förändras utan man ska försöka bevara och följa den i sin ursprungliga renhet.
På sajten kan man läsa en fatwa (utlåtande) som säger att det är förbjudet att fira icke-islamiska högtider, det vill säga även påsken.
Fråga:
”Får man delta i festivaler och religiösa högtider som innehas av icke-muslimer?”
Svar:
”Det är inte tillåtet att delta på festivaler och religiösa högtider (Lucia, Julafton och liknande) som innehas av icke-muslimer, för Allâh, (ta’âla) beskrev ar-Rahmâns (Allâhs) tjänare med
’…också de som inte vittnar falskt’ [al-Furqân 25:72]
Ordet ’falskt’ tolkas som ’de icke-troendes festivaler’ och ’vittnar’ (Yashhadûn på arabiska) kan betyda ’vittna’ eller ’gå på, ta del’ etc eller tolkas som ’gå och delta i dem’.”
En av imamerna som är knutna till Ibn Abbas-centret heter Abdul Wadud. Han är en svensk konvertit till salafistisk islam som har studerat vid universitetet i Medina i Saudiarabien. Han förordar inte självmordsattacker och han stödjer inte Islamiska Staten (IS). På så sätt skulle han kunna kallas ”en moderat muslim”. Men han hyllar det heliga kriget.
I ett YouTube-klipp från den 25 februari 2013 kan vi ta del av föreläsningen ”Hur blir man en starkare muslim?”. Ja, hur ska man då bli en starkare muslim? Punkt nummer ett, förklarar Abdul Wadud, är att “man i hela sitt liv försöker att ge seger till islam”. Det betyder “att stödja islam, att hjälpa islam, att sprida islam”. Ett sätt att hjälpa islam och ge islam segern, tycks vara genom jihad. Abdul Wadud berättar ”en fin berättelse” om en av profeten Muhammeds bästa män.
“Han var bland dem som krigade mot Europa, mot Rom, Qaisar”, säger imamen för att visa vilken bra muslim mannen var. Qaisar är arabiska för kejsare. Han talar alltså om det kristna, grekisk-romerska riket, det som brukar kallas bysantinska riket. Detta rike krossades, liksom Persien och Egypten, av islamiska invasionshärar. Men det tog lång tid, från Muhammeds första härtåg på 600-talet fram tills huvudstaden Konstantinopel föll den 29 maj 1453 och den stora kyrkan, Hagia Sofia, gjordes om till moské.
“Muslimerna krigade modigt. Som ni vet, intill döden. De brydde sig inte”, fortsätter Abdul Wadud för att prisa denne mans och de andra Muhammedtrognas mod och styrka i det heliga kriget mot de kristna. De hade med andra ord den starka tro som varje muslim bör eftersträva. Även om Abdul Waduds grupp inte stödjer självmordsbombningar mot kyrkor, som de som skedde i Egypten förra påsken, så delar de jihadisterna förakt för de kristnas högtider och deras tro på jihad mot de kristna som något gott, och dödsföraktet i detta krig som en god, islamisk egenskap.
Hur skiljer sig då dessa ”moderata” salafister i sin syn på jihad från salafisterna i IS? Det handlar om ledarskapet, vilket man kan se i denna fatwa. Enligt Ibn Abbas-centret och andra som tillhör denna strömning är jihad bara tillåtet om det utropas av en rättmätig ledare. Var och en kan inte ta till vapen och gå ut på jihad. Och denna strömning erkänner varken kalifen i Irak eller Al-Qaida-chefen som rättmätig ledare. De intar alltså samma hållning som den saudiska regimen, samma regim som utbildat dem i sitt ”universitet” i Medina.
”Djihâd för att upphöja Allâhs ord, för att skydda Islam, för att se till att Islam sprids och för att bevara dess ära är obligatoriskt för den som kan. Men det måste vara någon som sänder iväg arméerna och organiserar dem så det inte blir kaos och det sker saker som man inte vill. Därför är det något som går tillbaka till landets ledare. Det är upp till de lärda att uppmana honom till det. Om han börjar kalla muslimerna till det så måste alla som kan besvara och vara uppriktiga och söka att sanningen skall segra och för att skydda Islam. Den som inte besvarar då den kallas till Djihâd och inte har en ursäkt är en syndare.”
Men i en annan fatwa förklaras att i en viss situation kan visst vem som helst på eget bevåg ta till vapen. Om ett islamiskt land attackeras behöver man inte vänta på ledarens tillstånd. Men är det inte exakt så IS-anhängarna resonerar? De menar att de försvarar sig eftersom väst attackerar ”deras länder”. Inte ens denna anti-IS-sajt lyckas alltså få IS budskap att framstå som helt orimligt ur ett islamiskt perspektiv:
”Gällande frågan om det kan finnas något tillfälle då det är tillåtet att göra djihâd utan ledarens tillåtelse så ja, om fienden attackerar ett land så är det obligatoriskt för dem att försvara sig.”