Förre folkpartiledaren är i sina memoarer, något förvånande, mest stolt över att hans parti i början av 2000-talet ”vågade tala klartext om bristerna i svensk integrationspolitik”.

Visserligen innebar språkkravet för svenskt medborgarskap att han ledde Folkpartiet till det bästa valresultatet på över 30 år, då man i riksdagsvalet 2002 fick 13,4 procent av rösterna. Men, vilket han själv konstaterar, genomfördes aldrig denna mer kravinriktade politiken.

Migrationen upptar en stor del av Leijonborgs tankar i boken. Medan valfrihet i välfärden får ett kort kapitel på tio sidor, återkommer han gång på gång, i flera kapitel, till invandringsfrågan.

Leijonborg är lite klokare
Det är kanske inte så konstigt. Leijonborg vill dels peka på att om andra lyssnat på honom hade det partipolitiska landskapet kanske inte ritats om med ett mycket stort Sverigedemokratiskt parti, dels är han angelägen om att förklara den delikata balans han ville uppnå mellan att ta emot många migranter och att ställa krav på dem att bli en del av det svenska samhället.

För egen del har jag haft uppfattningen att Leijonborg var lite klokare och djupare i sina analyser än de flesta andra partiledare de senaste 30 åren. Memoarboken bekräftar den uppfattningen.

Exempelvis kritiserar han sin företrädare, Bengt Westerberg, för att han reste sig upp ur TV-soffan när Ian Wachtmeister och Bert Karlsson kom till studion som valvinnare för Ny demokrati 1991. Många jublade över Westerbergs protest, men ”jag reagerade annorlunda. Jag hade lärt mig att det är demokratins signum att politikerna på valnatten ödmjukt respekterar väljarnas besked”, skriver han i boken.

Tiga ihjäl problemen var fel taktik
Leijonborg vände sig som partiledare starkt emot den utbredda strategi som de gamla partierna, medierna, näringslivet och kulturvänstern haft om att försöka tiga ihjäl problemen som den allt större invandringen skapade.

”Det förhärskande paradigmet var att erkännande av problem spädde på främlingsfientligheten”, skriver Leijonborg och fortsätter ”Att etablissemanget under många år tycktes förneka det uppenbara gav en perfekt – och fullständigt onödig – grogrund åt Sverigedemokraterna.”

Leijonborg menade redan då att denna ”tiga ihjäl”-strategi präglades av önsketänkande och verklighetsflykt. Han debatterade före valet 2002 med den då mest kände SD-företrädaren, avhoppade M-riksdagsmannen Sten Andersson i SVT:s Agenda och dessutom med Dansk Folkepartis Pia Kjaersgaard i dansk tv.

”Det handlade om att ta berättigad oro bland personer utanför den hårda, rasistiska kärnan på allvar.” Leijonborg ville visa att han var medveten om att invandringen, fel hanterad, kunde medföra problem.

För detta fick han mycket kritik och anklagades för att vara rasist, något han tog mycket illa vid sig av. Men värst ut råkade den som uppfattades som initiativtagare till denna öppenhet, ekonomhistorikern Mauricio Rojas, som i praktiken fick yrkesförbud av den borgerliga regeringen och tvingades lämna landet för att få jobb. Han blev rektor i Madrid och är nu presidentrådgivare i Chile.

Leijonborg medger att han misslyckades med sin ambition och anger två skäl: han hade aldrig hela Folkpartiet bakom sig. Många var kritiska internt. Dessutom fick han inte med sig de andra borgerliga partierna. De ville fortsätt tiga ihjäl problematiken.

Vassa analyser
Så här i efterhand är flera av hans analyser om de senaste 20 årens politiska utveckling intressanta. Han konstaterar att EU-utvidgningen till östra Europa, med fri rörlighet utan övergångsregler, innebar ett stort inflöde av personer som kunde ta del av välfärdssystemen i väst utan att det politiskt ställdes krav på egen försörjning. Leijonborg menar att Brexit till stor del är en konsekvens av denna öppenhet, eftersom många européer från öst sökte sig till Storbritannien.

Leijonborg konstaterar att idén med att riva järnridån inte var att de som bott bakom den skulle flytta till väst. Därför tog han initiativ i EU för att införa balanserande regler, ”men vissa i Bryssel har tyvärr tappat en hel del markkontakt och det gick inte att få majoritet” för begränsningar.

Han gör en vass intellektuellt analys om samhällsdebatten: ”På migrationsområdet är det dock ett problem att även fakta ofta är kontroversiella.”

Leijonborgs ”tänk om” jag fått genomföra det jag föreslog, är träffsäker i den delen där han beskriver hur han vågade ”stå för en politik där problem inte förtigs utan tas på allvar, en politik som innebär att Sverige tar ett stort ansvar för människor på flykt men erkänner att det finns en gräns för hur mycket vi klarar.”

Om Leijonborg fått sätta dagordningen hade Sverigedemokraterna helt klart haft svårare att hävda att man är ensamma om att se problemen. Så långt har han rätt. Men Leijonborg överdriver och det är som om han menar att bara man vågat prata om problemen skulle de försvinna. Så är det ju inte.

Och här ser jag ett ytterligare skäl till att han inte lyckades: han löper inte linan ut.

Samtidigt som han, vilket han är värd stor respekt för, vågade lyfta en problematik som de flesta ansåg kontroversiell och som gjorde etablissemangen runt honom nervösa, obekväma och irriterade, är hans tankegångar inte fullt ut logiska.

Leijonborgs felslut
Det är inte bara det att han som liberal är kluven och vill balansera internationell solidaritet med ett försvar av välfärden för de egna medborgarna, som gör hans budskap otydligt. Låt mig ta tre konkreta exempel.

I memoarerna avvisar han att volymen på invandringen är ett problem i sig. ”Vi bedömde” skriver han, ”inte att volymen i sig var ett avgörande problem”. Istället är problemet att invandrare hamnade i passivitet och utanförskap.

Detta är fel. Volymer har en absolut avgörande effekt på hur väl invandrare kan integreras. Ju fler, desto svårare blir det.

Ett andra felslut är när Leijonborg ena stunden hävdar att problemet inte ligger hos invandrarna utan i politisk oförmåga (hos svenska politiker), för att i nästa stund konstatera att vilka som ”söker sig hit beror på en kombination av regler och signaler”. Ja, och därför har de som vill starta företag och jobba hårt, till stor del tagit sig till Kanada och USA, medan de som vill bli försörjda och leva på bidrag i hög utsträckning sökt sig till Sverige. Det finns studier som belyser problematiken genom att jämföra en etnisk grupps sysselsättning i USA (hög) och Sverige (låg).

Det faktum att folk levt i landet i 20 år utan att lära sig svenska, är ett bevis på att somliga invandrare inte vill jobba, inte vill integreras. Visst har den kravlösa svenska politiken gjort detta möjligt, men initiativet ligger väl för en liberal alltid hos individen, eller hur? Istället för vilja att arbeta, ger vissa invandrare uttryck för otacksamhet och förakt mot Sverige, vilket omöjliggör integration. Skulden för integrationens misslyckande ligger alltså inte alls enbart på politikens oförmåga.

Oviljan att göra sin plikt för det svenska samhället är en viktig förklaring till att allt fler väljare går till Sverigedemokraterna. Jag tillhör själv den gruppen. Om alla som kom till Sverige var arbetsamma och tacksamma hade motståndet mot migrationen inte alls varit lika stort. Min slutsats är att Leijonborg idylliserar invandraren.

Ett tredje felslut hos Leijonborg är att han fördömer Sverigedemokraternas nollvision för flyktingmottagning som djupt osolidarisk. Leijonborg har, likt alla makthavare, en statisk syn på de årliga siffrorna för antalet nyanlända. Som om man kan börja om på noll den första januari varje år. Det är fel – siffrorna ska ackumuleras. Ett års mottagande ska läggas ovanpå tidigare års mottagande.

Det intressanta är andelen utlandsfödda av hela befolkningen. Här ligger Sverige redan på extremt höga nivåer, högre än USA som traditionellt är ett invandrarland. Vi har tagit vårt internationella solidariska ansvar, och mycket mer därtill.

Retoriska tillkortakommanden
När det kommer till Leijonborgs retorik har jag också invändningar att göra. Han har svårt att skilja på de skärpningar han vill se, och Sverigedemokraternas politik. Därför blir främlingsfientlighet, som så ofta i svensk invandringsdebatt, mer en fråga om vem som säger något, än vad man säger.

Leijonborgs definition är alltså att när han vill se en skärpning är det ansvarsfull politik, när Sverigedemokraterna säger samma sak är det uttryck för främlingsfientlighet.

Detta är inte intellektuellt hederligt. Politik borde handla om sakfrågorna och dessas för- och nackdelar, inte om vem som råkar framföra förslaget.

Skälet till att Leijonborg gör så, är att han inte finner något annat sätt att skilja sina resonemang från Sverigedemokraternas. När han skriver att flyktingmigrationen måste anpassas till förmågan att integrera, betyder det ju i nuläget: noll. Vi har ju ingen förmåga överhuvudtaget.

Oförmågan att diskutera dessa frågor är i mycket en konsekvens av att etablissemang i politik och media under 30 år försökt tiga ihjäl växande samhällsproblem. Vi är stumma och famlande när nu problemen inte längre går att förtiga, när skjutningar, gruppvåldtäkter, attacker mot polis och brandkår, hot mot vårdpersonal på akutmottagningar och stor allmän otrygghet blivit vardag.

Det är här Leijonborgs misslyckande blir som tydligast: han vågade, men orkade inte fullfölja linjen i strid med samlade vänsterliberala etablissemang som gjorde (och gör) allt för att tysta kritisk debatt.

Erkännande för att han försökte
Leijonborg ska ha ett erkännande för att han försökte bryta mot konsensus, liksom också Göran Hägglund (KD) med sitt tal om verklighetens folk försökte bredda debatten. Men båda fick mothugg inom sina egna partier och de misslyckades att stå upp för en förnuftig politik. Därför är det fullt logiskt att svenska folket successivt söker sig till Sverigedemokraterna, ett nytt parti som rakt och på riktigt står upp för en rimlig politik.

Intressant hade varit om Leijonborg mer försökt förklara varför han inte hade stöd ens i sitt eget parti. Han klagar på andra partier, man hans egen röst hade ju blivit så mycket starkare om han haft sitt eget parti med sig. Varför hade han inte det? Den frågan blir hängande i luften.

*

Titel: Kris och framgång : mitt halvsekel i politiken
Författare: Lars Leijonborg
Förlag: Ekerlids, 2018
Sidor: 480 s