Alla som utövar offentlig makt, och i synnerhet de som avger domar eller fattar myndighetsbeslut mot enskild, borde avge en ed om att vara trogna konungariket Sverige och dess grundlagar. Detsamma borde gälla för dem som önskar bli svenska medborgare.

Det var kanske inte bättre förr, men det är definitivt sämre nu. Det lustiga talesättet dyker upp i huvudet vid en förnyad genomläsning av Magnus Erikssons Landslag (Magnus Erikssons landslag i nusvensk tolkning, Holmbäck och Wessén, Lund 1962).

Kung Magnus Erikssons landslag, vår första landslag, tillkom i mitten på 1300-talet och var med smärre justeringar gällande rätt fram till en bit in på 1700-talet. Den har lämnat ekon även i senare lagstiftning. Vid en internationell jämförelse är den i mycket en typisk produkt av sin tid, då många inslag är närmast identiska med motsvarande lagböcker i andra länder, samtidigt som mycket är specifikt för Sverige. Just det var ju karaktäristiskt för medeltiden: Lagar som i sina konkreta ämnen speglade det lokala, samtidigt som för hela kristenheten gemensamma rättsliga principer grundade i naturrätten samt romersk och kanonisk rätt, den så kallade Ius Commune, gjorde sig genomgående gällande.

Det inledande avsnittet i Magnus Erikssons Landslag, Konungabalken, har beskrivits som Sveriges första regeringsform.

I det följande skall fokuseras på några inslag i Konungabalken och Rättegångsbalken. Det rör de eder som avlades av konungen, lagmännen, häradshövdingarna och allmogen, och det rör det Konungabalken säger om utländska män och främmande rätt.

Efter att konung valts, men innan Eriksgata och kröning, så skulle kungen avlägga konungaeden. Eden är omfattande men innefattar bland annat att konungen skall ”styrka, älska och vårda all rättvisa och sanning” samt att han ”icke skall fördärva någon, fattig eller rik, på något sätt till liv eller lemmar, utan att han lagligen förvunnen är, såsom lagen säger och rikets rätt”, ej heller skall han ”på något sätt taga något gods ifrån honom utom enligt lag och efter laga dom”.

Respekt för den enskildes rättigheter, således.

Därefter följer att kungen ”skall styra och råda över sitt rike med inländska män och ej utländska”. Längre fram står det att han skall styra ”så att ingen olag går före rätt lag; särskilt att ingen utländsk rätt drages in i riket allmogen till lag och rätt, icke heller någon sådan lag gives allmogen, utan deras ja och samtycke”.

Efter att konungen svurit sin ed avlade ”lagmännen och landens män” sin ed till konungen ”att visa honom rätt lydnad och fullgöra hans bud i allt det som är försvarligt inför Gud och människor, honom att bjuda oss att göra, utan att bryta någon rätt.”

Detta svor de vid Gud, Sankta Maria och Sankt Erik Konung. Lagmän och häradshövdingar svor en särskild ämbetsed enligt Rättegångsbalken: ”Så beder jag Gud hjälpa mig, och de heliga ting som jag håller på, att jag skall emot fattiga och rika i hela min lagsaga i alla domar följa det rätta och aldrig det orätta emot mitt samvete och lagen, och aldrig vränga lag eller styrka orätt för räddhågas skull, av väld eller penningbegär, ej heller av avund eller illvilja, ej heller för frändskap eller vänskap. Så vare mig Gud huld som jag säger sant.”

Så, vad spelar då detta för roll idag? Det spelar roll därför att frågor om eder, utländska män och utländsk rätt åter blivit högaktuella i Sverige.

Först om eder. Som de flesta känner till är eder idag i stort sett, i modernitetens namn, utmönstrade ur Sveriges offentliga liv efter att tidigare avgetts av de flesta ämbetsmän, såsom till exempel statsråd. Lite förenklat kan man säga, att först försvann referenserna till Gud, sedan till konungen, sedan blev ederna till ”försäkranden” och till sist försvann de nära nog helt på Palmes tid, i och med den nya grundlagen 1974.

Sverige skiljer sig här, som så ofta, från otaliga andra länder. Idag finns eder endast kvar inom rättsväsendet, och i domaredens formuleringar kan arvet från Magnus Erikssons landslag fortfarande höras.

Domaredens överlevnad har sannerligen inte varit någon självklarhet. Under de senaste decennierna har frågan flera gånger varit uppe om att avskaffa domareden.

Frågan var till exempel aktuell i utredningen SOU 2011:42 vari man diskuterade att avskaffa alternativt modernisera eden. Utredningen ansåg det då angeläget att det inte fanns några formuleringar som handlade om oskyldiga respektive skyldiga, eftersom de begreppen inte riktigt stämde med ”modern svensk bevisteori”.

Justitieombudsmannen, det vill säga den ämbetsman som skall bevaka Din och min rätt, ansåg i sitt remissvar att eden skulle bort, då den var ”otidsenlig”. Domstolsverket tyckte att man kunde ha en moderniserad ed , men då skulle man inte ha med någon formulering om att domaren ”skall sträva efter sanning”. Det skulle, enligt dem, antyda en utredningsskyldighet som domare inte har.

Vare sig utredningen eller remissinstanserna verkar, med något undantag, ha funderat över vad domareden kan betyda för medborgarnas förtroende för rättsväsendet. Eller brist på sådant förtroende.

Visst. Domareden hindrade inte nämndemannen Ebtisam Albede (C), som avlade eden den 11/11 2015, från att föra in resonemang som ekade av klankultur och sharialag i en svensk domstol. Men den bidrog nog till att hon snabbt kunde skiljas från sitt uppdrag.

Var och en kan fundera över vilken situation vi skulle kunna ha idag, om inte domare inklusive nämndemän måste svära en ed att upprätthålla svensk lag och rätt.

Så till frågan om utländska män. Och kvinnor, naturligtvis. På Magnus Erikssons tid handlade det väl primärt om att slippa utländska fogdar. I moderniseringens, EU-medlemskapets och globaliseringens spår har återkommande krav rests på att vissa domarbefattningar borde öppnas även för personer som inte är svenska medborgare. Frågan rörde även vissa andra befattningar inom rättsväsendet.

Även detta togs upp i SOU 2011:42. En sak som ibland brukar framföras i sammanhanget är att kravet på att nämndemän skall vara svenska medborgare gör, att nämndemannakåren inte längre adekvat återspeglar hela befolkningen. I Sverige lever ju nu hundratusentals personer som inte är svenska medborgare. Utredningen slog dock fast att ordinarie domare även framledes skall vara svenska medborgare. Men vi har kanske inte hört sista ordet i den frågan än.

Var och en kan ju fundera på i vilken situation vi skulle kunna vara idag, om människor som inte är svenska medborgare och som kanske inte, enligt ovan, avlagt ed att upprätthålla svensk lag och rätt kunde bli domare i svenska domstolar.

Till sist så frågan om att inte indra främmande rätt i riket.

Frågan handlar inte om att vägra ta intryck av rättsliga framsteg och insikter utanför landets gränser, eller att vägra använda generella rättsliga principer. Detta borde vara självklart i ett land där en gång blott barbariet var fosterländskt.

Det noterades ju ovan, att under medeltiden fanns i hela kristenheten en gemensam rätt, Ius Commune, med drag av både romersk och kanonisk rätt. Båda med en bakgrund i naturrätten. Det handlade om principer som att ingen får vara domare i egen sak, att ingen får dömas ohörd, och liknande. Även i Landslagens eder kan element spåras till den romerska Corpus Iuris Civilis samt till kanoniska rättsprinciper formulerade av Innocentius III, Gregorius IX liksom till Bonifatius XIII:s Regulae Iuris.

Idag torde även ganska inpiskade nationalister vara komfortabla med det rättsskydd Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och möjligheten att gå till Europadomstolen skänker, när den svenska staten trampar fel. Så det handlar inte om att avvisa all överstatlighet eller internationell rätt.

Nej, vad det handlar om är att ingen styrande – kung , domare, nämndeman eller ämbetsman – på eget bevåg och utan folkets (i vår tid riksdagens) godkännande får börja tillämpa främmande tankegods på det rättsliga området i sin egen gärning. Man kan ju göra tankeexperimentet hur situationen blivit om hundratals svenska domare och ämbetsmän på 1930– och 40-talen börjat utforma beslut, domar och straff med utgångspunkt i nazityska Tätertypenlehre och så kallad Gesundes Volksempfinden snarare än i svensk rätt!

Var och en kan ju fundera på vilken situation vi skulle kunna vara i idag – eller kanske i morgon? – om människor som inte är svenska medborgare och som inte avlagt ed att upprätthålla svensk rätt, kunde bli domare och i sin domargärning ta sin utgångspunkt i shariasystemets tankegods snarare än i svensk rätt? Och om samma fenomen bredde ut sig även bland andra beslutsfattare som fattar myndighetsbeslut med rättsverkan mot enskild? Tanken är inte upplyftande.

Vilka slutsatser bör då dras av vad som sagts ovan? Följande är mina tre förslag:

1) Alla som utövar offentlig makt, och i synnerhet de som avger domar eller fattar myndighetsbeslut med rättsverkan mot enskild, skall innan de tillträder sitt ämbete avge en ed eller försäkran om att vara trogna konungariket Sverige, dess grundlagar och laga styre. Detsamma skall gälla för alla dem som önskar bli svenska medborgare.

Internationellt sett är det inget märkligt. Eder för vissa befattningshavare och/eller för nya medborgare återfinner vi i till exempel Danmark, Tyskland, Nederländerna, flertalet länder i Samväldet och många fler. Detta är inte en fråga bara av juridisk betydelse i snävare mening – något som just jurister tyvärr ofta får för sig – utan en fråga om medborgarnas förtroende för systemet överhuvudtaget. En sådan ed måste naturligtvis ha en lite varierad lydelse beroende på vilken befattning det är fråga om, men med en gemensam tydlig kärna som uttrycker lojalitet till riket och rättsordningen.

2) Alla som utövar offentlig, statlig myndighet över svenskar i Sverige skall vara svenska medborgare. Detta var alltså något man förstod redan på 1300-talet då Landslagen kom till. Visst var det Sir Charles Napier som en gång sade, att det existerar inte ett folk på jorden som inte föredrar en dålig egen regering framför en bra främmande? Lite hårddraget möjligen, men i princip riktigt. Detta gäller naturligtvis, mutatis mutandis, de enskilda beslutsfattarna också. Vill man inte vara svensk medborgare, utan har sin primära lojalitet någon annanstans här i världen, så har man inget med svensk myndighetsutövning och rättsskipning att skaffa.

3) Alla som ägnar sig åt rättsskipning eller myndighetsutövning skall avhålla sig från att indra främmande rätt i riket. Detta är glasklart som princip, men fenomenet kan förvisso vara svårt att upptäcka i konkreta fall givet att vi inte vill ha någon tanke- eller åsiktspolis. Som redan Ulpianus konstaterade skall ju ingen straffas för vad de tänker (Digesta, 48).

Det gäller att man inom myndigheter och domstolar är uppmärksam på vad som uttrycks i beslutsmotiveringar och domskäl, samt under beredningar och föredragningar och i till exempel artiklar. Detta förutsätter i sin tur att man inom myndigheter och domstolar, i synnerhet bland chefer och arbetsledare, har de kunskaper om shariasystemet, som torde vara det största potentiella problemet i vår tid, så att man känner igen det när man har det framför näsan. Där är vi inte idag.

Det är möjligt att det inte var bättre förr. Men iakttar vi de ovanstående tre principerna så kommer det idag i alla fall inte att vara sämre än på 1300-talet.