En studerande vid KTH får reprimand av studievägledare och personalchef för att ha spridit fakta. Konversationen spelades in, och ger en utmärkt bild av hur Sverige lämnat upplysningstiden och vetenskapens framgångar bakom sig för att istället drunkna i känslor, kränkthet och offerroller.
Samtalet som ska ha utspelat sig på KTH i Stockholm fortlöper enligt ljudupptagning:
– Du är medveten om att man inte får sprida, liksom, politiska åsikter?
– Får jag inte sprida politiska åsikter?
– Oavsett om det är fakta, eller vad det är, har det ingenting att göra här på skolan.
– Var står det?
– Värdegrunden.
– Jag har läst den.
– När det är en kränkning…
– Det är ju inte mina åsikter, det är ju inte jag som tycker att 86 procent av gruppvåldtäkterna har begåtts av invandrare, utan jag hänvisar till en studie.
– Nej.
– Vaddå? Fakta kan vara diskriminerande?
– Beroende på hur man… Det är så svårt att förklara.
(personalschefen griper in)
– Det räcker att någon i sin tur har hört om det eller fått det förklarat för sig och känner sig kränkt…
– Okej…
– Man kan ha rätt att ha en åsikt, men din åsikt kan också rent allmänt vara kränkande för någon.
– Då har vi alltså inte åsiktsfrihet på KTH.
– Det är inte bara KTH! Det är på alla ställen, hela Sverige.
Vi på Samtiden kan inte verifiera äktheten i ljudupptagningen (här), men samtalet kan betraktas som ett vanligt förekommande fenomen i tiden. Samtalet illustrerar hur nära yttrandefrihetens avskaffande vi är i Sverige. Fakta spelar ingen roll. Bara känslor gäller. Och viktigast av alla känslor är naturligtvis att ingen ska behöva känner sig kränkt.
Den som ändå framför obekväma fakta stämplas som satan själv – även på universitet, som en gång var faktasökandets och kunskapens högborg.
Det råder numera inom de flesta offentliga verksamheter en kultur som påminner om inkvisitionen på medeltiden. Det är bara de uppifrån sanktionera budskapen som får framföras. Den som dristar sig till att hävda att jorden är rund, åker ut. Fakta har inte på svenska universitet att göra. Där ska man kramas och vara snälla mot varandra!
Vi ser samma tendens också inom en förut så ”hård” myndighet som Säkerhetspolisen. Lars F Eklund har i Samtiden (här) visat hur extremt politiskt korrekt Säpo:s årsbok för 2017 är. Gubbar ska bort, unga kvinnor ska in. Samtidigt sjunker de intellektuella resonemangen till daghemsnivå.
Eklund frågade Säpo vilka miljöer, organisationer, debattörer etc som chefsanalytikern avser när hon skriver att de hyser ”uppfattningar om att terrorattentat bara utförs av våldsbejakande islamister”. Då svarar Säpo genom presstjänsten att slutsatsen kommer från ”den allmänna debatten, medias rapportering etc.” Varför vill Säpo helt utan saklig grund ge sken av att det i Sverige är en utbredd vanföreställning, underförstått hos okunniga islamofober, att all terror härrör ur islamismen, frågar Eklund. Särskilt märkligt blir det eftersom Säpo sedan själva beskriver våldsbejakande islamism som det största terrorhotet mot Sverige.
Svaret finns att söka i samma ambition som KTH-personalen har: någon kan ju bli kränkt! Då är det viktigt att underrättelsetjänsten luddar till sina analyser så att man inte gör någon ledsen.
När ska denna dårskap ta slut?
Fakta kan aldrig per definition vara kränkande. Fakta är heller ingen åsikt. Den bara är.
Att socialister är beredda att offra fakta och sanning för politisk makt är ingent nytt, se Sovjetunionen. Men att borgerliga, att akademiker, att myndighetschefer, att poliser faller för trycket, gör mig både förvånad och förbannad. Den västerländska traditionen har under århundraden lärt oss att uppskatta fakta, att respektera vetenskapliga sanningar. De ska inte tystas ner, gömmas, skrivas om som om de vore lösa åsikter, bara därför att några få gaphalsar står och skriker att de är kränkta.
Återigen får vi konstatera att det bara finns en kraft i landet som står upp för fakta, yttranefrihet och öppenhet. En folklig rörelse som genom demokratin kan göra sig gällande i riksdagen när alla andra auktoriteter i samhället viker ner sig och låter känslostyrda lögner ta över.