Kan klasskamp rädda Socialdemokratin?

I land efter land imploderar Socialdemokratin från 25-35 procentsnivån till ibland ensiffriga procentandelar av väljarnas stöd. Hur kommer det att gå i Sverige i höst? Veckomagasinet Fokus har försökt ta temperaturen i ”rörelsen”, och man slås av hur många som sitter fast i gammalt tänkande om klasskamp och krav på höjda skatter.

I Kristoffer Törnmalms långa artikel utkristalliserar sig en intern motsättning mellan partiledningen som vill anpassa sig till den ”auktoritära” trenden med krav på lag och ordning samt minskad migration, och vänsteraktivisterna som vill se mer klasskampsretorik och krav på högre skatter.

Skånska byggfackets ordförande, liksom Daniel Suhonen vid fackliga tankesmedjan Katalys och även gamle socialministern och vice statsministern Lars Engqvist (S) vill se en radikalare framtoning.

– Väljarna vill att den offentliga sektorn ska se ut som välfärdssamhället definierades för 15 år sedan, säger Engqvist och motsätter sig allt detta med valfrihet och privata alternativ. Liksom mot effektiviseringar och besparingar. Han minns nostalgiskt om den tid då mer än halva BNP gick i skatt och politikerna kunde spendera och sjösätta nya reformer.

– Ska Socialdemokratin bli ett reformparti igen så måste partiet återigen ta fajten om höjda skatter, förklarar Engqvist.

Han vänder sig mot den ”kanslihushöger” under Kjell-Olof Feldt som gick med på skattereformer som sänkte skattetrycket och avreglerade statliga monopol.

En som träffas av denna kritik är Klas Eklund, som var en av Feldts pojkar på finansdepartementet (och var talskrivare åt Olof Palme). Numera är Eklund konsult på ledande advokatbyrå.

– Om inte riksdagen hade gjort den hårdhänta saneringen som påbörjades av Fedlt så hade Sverige inte varit så väl rustat när finanskrisen kom 2008. Det tycker jag är självklart, säger Klas Eklund till Fokus. Han menar att den gamla politiken inte längre var gångbar i en globaliserad världsekonomi. Och som EU-medlem bestämms mycket av politiken utanför landets gränser.

Eklund vänder sig mot klassretoriken genom att rita två figurer, först en pyramid för att visa att det förr fanns en stor eftersatt arbetarklass, en mindre medelklass och liten överklass. Men så ser inte samhället ut längre, säger Eklund, och ritar en ring där nästan hela ytan är medelklass. Bara en tunn botten finns kvar av underklass. Denna underklass är för liten för att utgöra grunden för ett stort parti, dessutom är den nya underklassen ”besvärlig” eftersom den inte är enhetlig. Här tävlar arbetarklass med nyanlända om de få enkla jobb som finns kvar.

Med tanke på att en stor del av dem som förut var arbetarklass nu ingår i medelklassen, citerar han Karl Marx: ”proletariatet har bara sina bojor att förlora”. Medelklassen har betydligt mer att förlora: villa, vovve och Volvo. Detta som replik till de vänsterradikala som vill se klasskamp.

Intressant är att migrationen får en så liten och undanskymd plats i analysen om vad Socialdemokraterna borde göra för att få ny kraft. Det är ju så att skatterna inte sänkts särskilt mycket, samtidigt som tillväxten varit god på senare årtionden, vilket tillför statskassan nya miljarder även om procentsatser på skatter inte höjs. Det som snarare urholkar välfärden och hindrar nya reformer är ju att det kommit så många hundratusentals nya välfärdskonsumenter till landet, som inte bidragit till finansieringen men ges full nyttjanderätt av den.

Här finns ju ett vägval att göra: rädda välfärden för medborgarna som finansierat den, eller genom generös invandringspolitik omfördela välfärden till dem som inte varit med och finansierat den. Den senare vägvalet betyder att välfärdstjänsterna alltmer kommer att tunnas ut och inte kan utgöra ett fullgott skydd. Det måste man istället skaffa sig genom privata försäkringar.

Det är detta vägval Socialdemokraterna vägrar se. Och det är det som är den socialdemokratiska rörelsens akilleshäl.