I Sverige förknippar vi islam med mångkultur, men i länder där islam är en dominerande samhällsdoktrin är det annorlunda. En internationell utblick visar att det blir farligt att tillhöra en minoritet när majoriteten utgörs av muslimer.
I Sverige förknippar vi islam med mångkultur. Det må vara hänt eftersom muslimerna utgör en minoritet, på sätt och vis flera minoriteter. Även muslimernas företrädare är smarta nog att lägga fram sina önskemål i termer av ”minoriteters rättigheter” och lyfter gärna fram sitt underdog-perspektiv.
Så låt oss fundera på hur det ser ut i länder där islam är en dominerande samhällsdoktrin. De palestinska territorierna, Syrien och Irak har kristna minoriteter, vars andel av befolkningen minskar snabbt. Mekanismerna bakom denna utveckling ska kanske inte förenklas, men en aspekt är att det kan vara farligt att tillhöra en minoritet när majoriteten utgörs av muslimer. Kvarvarande kristna bor antingen i större städer eller förskansar sig i relativt isolerade byar för att i någon mån upprätthålla säkerheten. Men när muslimska beväpnade gäng löper amok blir situationen ohållbar.
I Egypten, som inte hemsöks av någon större väpnad konflikt, utsätts de kristna kopterna för de mest hårresande förföljelser. Kyrkor bränns, kristna angrips, plundras och förnedras. I Libanon var kristna i majoritet på 30-talet men är nu i minoritet. Tillförlitliga demografiska siffror är ofta svåra att få tag på och brukar dessutom ifrågasättas, men att andelen kristna i Mellanöstern håller på att minska ganska dramatiskt är uppenbart. I Saudiarabien är den totala islamiseringen i stort sett fullbordad.
Jag anser att man ska vara lite försiktig med teorier om den stora islamistiska världskonspirationen. Men religionen som sådan, dess regler och dess sociala koder banar väg för tillväxt och undanträngning andra grupper i samhället. Muslimska kvinnor kan inte gifta sig med män från andra religioner och om en muslimsk man gifter sig med en kristen kvinna betraktas vanligen den resulterande familjen som muslimer. Den sociala kontrollen är hård och att konvertera från islam bestraffas på många håll med döden.
Man ska absolut inte utesluta att muslimernas företrädare i Sverige har helt uppriktiga ambitioner att arbeta för goda relationer mellan den egna gruppen och resten av samhället. Men erfarenheten visar att mer aggressiva och repressiva krafter ofta tar över när omständigheterna så tillåter, alltså när demografin tippar över till deras fördel.
Ur ett nationellt perspektiv är den diskussionen inom överskådlig tid inte så alarmerande i Sverige, men på lokal nivå händer det saker redan nu. Muslimer dominerar många områden i de större städernas förorter, en situation som tenderar att vara obekväm för övriga grupper, inklusive sekulära människor från muslimska länder som vill leva normala liv. När dessa ger sig av eller tvingas anpassa sig och det samtidigt fylls på med mer lättmanipulerat folk direkt från Mellanöstern uppstår rena förortskalifat med religiösa påbud och parallella rättsstrukturer.
Det innebär inte multikultur, utan tvärtom en strävan mot monokultur, där det västerländska motarbetas. Dessutom förefaller det muslimska livet, åtminstone i sin mer radikala tappning, vara ganska torftigt. Rätta mig om jag har fel, men jag tror inte att somaliska kvinnor i allmänhet läser Dostojevskij, lyssnar på Wagner eller dansar latinamerikansk dans. Tvärtom får jag uppfattningen att religionen begränsar deras liv på många plan, inte minst kulturellt.
Muslimska grupper skiljer sig åt inbördes, men generellt är de dåliga på att ta till sig influenser utifrån. Det finns förstås undantag, men en religion med starka inslag av dogmatism förefaller vara hämmande för utvecklingen. I stort sett all empiri tyder på det.
Av förklarliga skäl har det gått troll i begreppet mångkultur i Sverige. Den så kallade mångkulturens motståndare är även islamiseringens motståndare, vilket är helt logiskt. Men det förhindrar inte att islamisterna strävar efter monokultur.