Liberala röster anklagar nu arbetarrörelsen för att acceptera nationalismens premisser. Vänstern har givit upp den generösa invandringspolitiken, heter det. Men det är snarare ett uttryck för att S vet vad makten kräver, till skillnad från tafatta borgare.

Politik handlar om så mycket mer än goda ambitioner och vackert tal. Redan florentinaren Niccolò Machiavelli visade att politisk makt inte är något för barnungar. Den som vill göra omelett måste knäcka ägg.

Märkligt nog har liberaler och borgare svårt att ta in detta. Socialdemokratin har därför kunnat spela ut de borgerliga mot varandra under ett halvt århundrade (före Fälldin) och det är därför Socialdemokratin inför höstens val avser att spela skjortan av de fyra allianspartierna trots att de håller ihop – eller rättare sagt, just därför att de håller ihop. Centerpartiet låser upp Moderaterna som tappar all trovärdighet i sitt prat om skärpt invandringspolitik. Så fort en moderat säger något, blir den självklara motfrågan: ”Men går C med på det?” Vilket de naturligtvis inte gör.

Ulf Kristersson begår en dundertabbe när han binder sig vid alliansskutans mast, medan Annie Lööf står vid rodret. Moderaterna kan göra hur många ”tuffa” utspel de vill, väljarna kommer inte att tro på dem.

Samtidigt har Socialdemokraterna gått på offensiven om att man vill begränsa arbetskraftsinvandringen. Man markerar tydlig, glasklar distans till MP (trots att de ännu sitter i samma regering). Det har fått borgerliga röster att anklaga S för att använda sverigedemokratisk retorik. Socialdemokraterna tackar och bockar! De borgerliga ger uppmärksamhet åt just den restriktiva profil S vill sprida. De borgerliga gör sig till valarbetare åt S.

Avsikten hos Socialdemokraterna är just att hos väljarna skapa bilden av att partiet inte längre är lika utopiskt och galet som de borgerliga och Miljöpartiet. Genom att slå mot en(!) sorts invandring, köper sig Socialdemokraterna rätten att använda restriktiva budskap. Skälet är givet: partiet vet att svenska folket kräver restriktivare invandringspolitik. Då anpassar sig Socialdemokraterna.

Man sväljer förtreten och förkunnar en retorik som tävlar med Sverigedemokraternas budskapet, för att inte tappa fler väljare. Man gör vad som krävs för att rädda vad som räddas kan av Socialdemokratiska maktambitioner.

På ett sätt är det en smula imponerande. S gör lite som Deng Xiaoping gjorde i Kina. Han kastade osentimentalt ut kommunistiska planekonomin för marknadsekonomi, av det enkla skälet att han förstod att Partiet skulle förlora makten (som i Sovjetunionen) om man inte levererade välfärd till folket.

Socialdemokraterna vet att flummigt generös invandringspolitik inte är valvinnare. Och i valet mellan regeringsmakten och att sjunga med änglarna väljer Socialdemokratin det förstnämnda i tio fall av tio.

De borgerliga ser nu ut att, precis som på 1900-talet, förlora kampen om regeringsmakten genom walkover. De försöker inte ens anpassa sig till vad folkflertalet efterfrågar.

S har skärpt några regler mer än vad liberaler vill se. Exempelvis vänder sig Expressens kulturmedarbetare Somar Al Naher i artikel mot försörjningskrav för anhöriginvandring. Hon tycker det är hyckleri av S att tala om arbetsgivarnas maktmissbruk när S själva kopplat rätten till familjeåterförening till arbete och inkomst, och därigenom ”lagt enorm makt över människors liv i händerna på arbetsgivare”.

Men det intressanta och viktiga här är inte om det är hyckleri (eftersom de flesta partier hycklar i dessa frågor) utan om vilka signaler partiet ger till sina väljare. Genom att använda sverigedemokratisk logik, vill Socialdemokraterna stoppa väljarförlusterna och samtidigt kratta manegen för att få fortsätta regera efter valet. Ingen kan tveka på vilket partiet väljer: makten framför allt.