KOMMENTAR. En vulgär broschyr ”till dig som är gift med ett barn” har resulterat i ett offentligt bråk om vems felet är att något så korkat går i tryck. Men under ytan finns frågan om andra kulturer har högre status än svensk.
Kritiken mot broschyren och språket i den har varit stark, vilket Samtiden rapporterat om. Men nu har en intensiv debatt startat om vems felet är att något så utmanande kan gå i tryck på beställning av svenska myndigheter.
I Göteborgs-Posten är kolumnisten Emanuel Karlsten självkritisk. ”Jag greppade Twitter, skrev ’istället för att skicka en broschyr, vad sägs om att skicka polisen och befria barnet?’ (…) På ytan är det enkelt och uppenbart. Sverige, med vår konsensuskultur, konflikträdsla och valhänta hållning till främmande religioner eller kulturer, försöker tassa på tå kring något som ju är både fruktansvärt och förbjudet. Väl? På ytan framstår det som att broschyren lika gärna skulle kunna säga ’Information till dig som vill stena homosexuella’ eller ’information till dig som vill slå din fru’. Men så enkelt är det inte.”
Karlsten påpekar att den som är i ett barnäktenskap får befinna sig i Sverige, då är äktenskapet fortfarande giltigt – om det ingicks innan man sökte asyl. Ändå gäller lagen som förbjuder vuxna att ha sex med barn. I Sverige är barnäktenskap giltiga om parterna inte har sex med varandra. Det är detta riksdagens juridiska konststycke som myndigheterna försöker informera om i broschyren. Det är alltså inte myndigheternas fel, avslutar han.
Paulina Neuding konstaterar i Dagens Samhälle, ”Men det är ju denna broschyrs tonfall och innehåll som är svensk integrationspolitik”. Hon noterar att man i omslagsbilden har tecknat en pojke som barnbrud. En flicka är utan huvudduk. ”Inget av detta är någon slump – det är istället uttryck för viktiga ledord för svenska myndigheter: Normkritik. Representation. Men inte ett ord om fängelse för våldtäkt av barn.”
Nya Wermlands-Tidningen skriver i ledare, ”Rent faktiskt så har lagstiftningen, i viss mån, hittills normaliserat barnäktenskap, i och med att äktenskap ingångna i ett annat land erkänns civilrättsligt i Sverige … Vi kan inte erkänna vissa aspekter på barnäktenskap, samtidigt som andra aspekter på samma äktenskap rubriceras som våldtäkt mot barn (under 15 år). Nolltolerans är det enda anständiga.”
Men Johan Hakelius vänder sig i Expressen–kolumn mot de som upprörs över broschyren. ”Det står i broschyren att barnäktenskap inte är tillåtna i Sverige och att det är ett brott att utnyttja någon under 15 år sexuellt. Men ’tonen’ är fel, säger ni. Vad ska det stå i stället? Att det är JÄTTEOTILLÅTET att gifta sig med barn?”
Hakelius menar att vi borde avhandla verkligheten istället för broschyrer: ”Och den svenska verkligheten är att vi har öppnat våra gränser för folk från andra kulturer. Det innebär att vi har importerat sedvänjor som är främmande. Vi måste förhålla oss till det … Och att gapa om en broschyr som tar sig an verkligheten, har inget alls att göra med problemet.”
Istället vill Hakelius veta hur samhället uppfyller sin ”skyldighet att bevaka de bortgifta, underåriga flickornas rättigheter”. Och så efterlyser han bättre självförtroende i mötet med främmande och oacceptabla kulturuttryck.
Att broschyren och reaktionen på den, mer är uttryck för frustrationen av att möta främmande kulturer än exakta formuleringar är säkert riktigt. Men att som Hakelius tala om ”kulturabsolutism i sin dummaste form” om kravet på att barnäktenskap aldrig ska vara giltiga på svensk mark, visar på en ovilja att stå upp för svenska värderingar. Bara för att något tillämpas i andra länder är det inte bättre än svensk tradition. Varför ska då det svenska ge vika – i Sverige?
Det är mycket enkelt att skapa ordning här – om man vill. Den som söker asyl och uppehållstillstånd och är gift med ett barn borde få veta att uppehållstillstånd inte kan beviljas förrän man gått med på att äktenskapet ogiltigförklaras. De två ska behandlas som enskilda individer. Andra kultur är inte överordnad svensk lag.
De omkring 150 fall av barnäktenskap som enligt Hakelius finns i Sverige, är resultat av riksdagens oförmåga att upprätthålla svenska värderingar. Istället för tryckt broschyr behöver sociala myndigheter hålla koll på dessa ”par” och tvångsomhänderta barnet om det utsätts för sexuella handlingar – precis som alla andra barn i Sverige.
De par som verkligen vill leva tillsammans, ska naturligtvis få göra det – så länge de följer svensk lag. Hur många gånger ska detta behöva sägas? Det borde vara glasklart för den som vill leva i barnäktenskap: kom inte till Sverige!