Lönsamma järnvägsinvesteringar kommer att stoppas om politikerna satsar på höghastighetsbanor. Politiken kan inte låta sig styras av utopiska drömmar, utan måste välja lösningar som är effektiva och ekonomiskt försvarbara.
Politiker i de flesta partier befinner sig allt längre ifrån verkligheten. Istället låter man alltmer utopiska drömmar styra, vilket är förödande för landet. Vi ser vad det leder till i migrationspolitiken där man välkomnar hundratusentals människor utan att kunna erbjuda vare sig bostäder eller jobb, och som resulterar i att svenska medborgare trängs undan från sjukvård och annan välfärd.
Nu vill man göra likadant med järnvägen. Genom att kasta hundratals miljarder kronor på en helt ny järnväg, tränger man undan alla betydligt mer effektiva och ekonomiskt lönsamma investeringar i nuvarande järnvägsnät.
”Höghastighetstågen kommer att bli en gökunge som tränger ut lönsamma järnvägsinvesteringar”, skriver sju professorer i ekonomi, trafikplanering och miljö i debattartikel i DN. Detta mot bakgrund av att regeringen i veckan kommit överens om att förespråka satsning på höghastighetståg och samtidigt bjuder in allianspartierna till samtal om att bygga nya stambanor.
Men det finns en rad invändningar mot projektet och professorerna menar att det varken är miljömässigt eller ekonomiskt försvarbart. De framhåller att det finns andra, betydligt billigare åtgärder som skulle kunna öka kapaciteten både för gods- och persontrafik i det befintliga järnvägsnätet.
För varje investerad krona i höghastighetsjärnvägen beräknas mindre än 40 öre komma tillbaka i samhällsnytta och Trafikverket har visat att klimateffekten kommer att bli mycket liten.
Professorerna konstaterar att kostnaderna exploderat. 2009 trodde man att höghastighetsbanan skulle kosta 125 miljarder kronor och att 62 miljarder skulle gå att finansiera utanför statskassan. Nu är de beräknade kostnaderna uppe i 230 miljarder kronor och medfinansieringen uppgår bara till en miljard. Lånefinansiering löser ingenting. Kostnaderna ska betalas, förr eller senare.
Också den påstådda miljönyttan kan ifrågasättas. Även med mycket optimistiska antaganden om hur många flyg- och bilresenärer som skulle kunna flyttas över till höghastighetståg, gör utsläppen under byggnationen av tunnlar, broar och viadukter att klimatnyttan uteblir i flera decennier.
Det finns betydligt effektivare och billigare investeringar som uppnår ökad kapacitet och mindre miljöpåverka. Professorerna föreslår investeringar i bangårdar och längre mötesspår så att godstågen kan ta fler vagnar, vilket skulle öka kapaciteten med 50 procent och reducera transportkostnaden med 20 procent.
När det gäller persontrafiken påpekar professorerna att man kan öka kapaciteten för dagens snabbtåg genom fler vagnar och på det sättet öka kapaciteten på befintliga stambanor med 67 procent.
Det är tröttsamt att se hur politiker leker med statsfinanserna och svenska folkets trygghet genom att förespråka utopistisk och därmed ansvarslös och slösaktig politik på områden efter område.
För egen del föredrar jag järnväg framför bil och flyg när jag reser. Tåg är det mest civiliserade sättet att resa. Och visst skulle jag vilja ha höghastighetsbanor mellan våra tre storstäder och till Köpenhamn och Oslo. Självklart, om man får drömma. Men politiken kan inte ägna sig åt att drömma. Politik måste utgå från den karga verkligheten. Och pragmatiskt få ut mesta möjliga av varje satsad skattekrona.
Då är det så att längre bangårdar och perronger, nya signal- och säkerhetssystem och fler spår i befintliga banor är betydligt billigare och effektivare för att öka kapaciteten, punktligheten och minska miljöpåverkan än de glättiga och storskaliga idéerna om höghastighetståg.
Visst låter det tråkigt och grå vardag att föreslå något så begränsat som längre bangårdar. Sådana förslag kittlar inte fantasin. Men politiken kan inte styras av orealistiska drömmar och fantasier. Den måste ner på marken. Politiken måste bli realistisk, pragmatisk och visa respekt för skattebetalarna. Därför måste drömmarna om höghastighetståg i vårt geografiskt vidsträckta och glest befolkade land skrinläggas. Verkligheten kräver det.