ESSÄ. Migrationen är ett moraliskt svek – också mot migranterna som fått löften som aldrig infrias. Polisen Mustafa Panshiri har skrivit en uppmärksammad essä i tidskriften Kvartal.

Panshiri har som polis under de senaste åren sett hur politikernas överflöd av goda ambitioner och ”öppenhet” i verkligheten är ett enormt svek mot dem som trodde på de falska orden.

Han har naturligtvis rätt i att största skulden för att sexövergrepp, kriminalitet och oro ökar i Sverige inte kan läggas på de ensamkommande unga männen eller andra migranter: ”kritiken borde riktas mot de politiker och delvis journalister som gjorde att dessa människor lurades hit med löften om ett rikare liv.”

Så är det. Politikerna i S, MP, M, C, L, KD och V har bedragit både svenska folket och de människor i Mellanöstern och Afrika som söker bättre livsvillkor.

Den smärtsamt konkreta verklighet som Panshiri visar med sin lågmälda berättelse avslöjar obarmhärtigt ett politiskt ledarskap som fullständigt havererat. Makthavare lovar brett och håller tunt. Och man smiter från ansvaret genom att utmåla kritiker som rasister. Sverige har aldrig i landets tusenåriga historia haft så ansvarslösa ledare som nu.

Man kan i punktform redogöra för den oförmåga som polisen Mustafa Panshiri berättar om.

Maktens ovilja att se verkligheten
Störst frustration visar Panshiri om det faktum att de som fattar beslut och lovar ”öppenhet” vägrar att se vad de ställer till med. Han återger en kollegas slutsats om våldet mot blåljuspersonalen: ”Det är inte händelserna i sig som är det värsta, det är känslan av att se något som resten av samhället inte verkar se.” Politiker som Stefan Löfven, Ulf Kristersson, Gustav Fridolin och Annie Lööf blundar för de katastrofala konsekvenserna av deras ”öppenhet”.

Respekten för svenska lagar eroderar snabbt på alla nivåer
Som polis lägger Panshiri märke till hur allt fler grupper, paradoxalt nog främst chefer och personal som är offentliganställda, struntar i lagarna. Denna personal kan ”helt öppet fråga hur hon och hennes kollegor på arbetstid ska kunna verka för att riva upp ett avtal som hennes arbetsgivare [staten] tecknat”.

Panshiri ser också hur HVB-hem, där asylsökande placeras, anställer personal som gömt sig undan utvisning – i strid med svensk lag. Och han frågar: ”Ger han ungdomarna råd om hur han levde som gömd? Alltså samtidigt som han får lön från sin arbetsgivare vars uppgift är att förberedda ungdomarna för en eventuell utvisning?”

Det kan handla om direkt subversiv verksamhet mot staten, på skattebetalarnas bekostnad.

Som polis ser han också andra ta laglöshet som självklar. De hushåll som ställer upp och tar emot familjehemsplacerade ”barn” i 35-årsåldern reflekterar inte ens över att de talar om att olagligen gömma asylsökande som fått avslag inför närvarande polis. ”Samtidigt blev jag arg på paret för att de, framför en för detta polis, satt där och talade om att hjälpa en papperslös med att leva gömd undan myndigheterna.”

Att bryta mot lagen – vad gör det? När laglösheten får fäste, då bryts naturligtvis inte bara lagar om migration utan alla lagar. Sverige är på grund av den förda migrationspolitiken på väg att bli en anarki där befolkningen struntar i lagar och regler.

Larviga svar och bortförklaringar gör folk än mer förbannade
När politiker för en politik som inte fungerar, åtgärdar de inte bristerna utan börjar sprida larviga förslag till lösningar. När en kommunpolitiker (V) framför budskapet att man vill förbättra gatubelysningen för att åtgärda den ökade brottsligheten, frågar Panshiri en kvinna om hon tror det är lösningen, och får det ilskna svaret: ”Varenda en i kommunen fattar ju att det inte är belysningen som är problemet!”

Panshiris slutsats: ”Det [politikern] inte verkar förstå, är att det är precis ett sådant där uttalande som gör folk i kommunen ännu mer förbannade!”

Skötsamma blir offer när politiken är passiv
När man inte är ärlig om att det finns migranter som missköter sig och orsakar problem, speciellt i en liten kommun börjar folk att spekulera. Frustrationen går ut över alla nyanlända. Panshiri skriver: ”Jag hade under två dagar i Härnösand träffat ensamkommande som gick i skolan, idrottade och försökte sköta sig. Vissa av ungdomarna berättade för mig att de samtidigt drog sig för att gå ut på kvällarna eftersom de inte vill förknippas med dem som missköter sig.”

Här upprepar sig problemet vi länge haft med den slappa kriminalpolitiken. De skötsamma människor som lever i utsatta miljöer behöver en mycket stark ordningsmakt för att kunna leva trygga liv. När makthavarna sviker och anser att polis inte ska ingripa, går man de kriminellas ärenden. Det borde inte vara svårt att förstå, men våra etablissemang lever så långt från verkligheten att de inte kan ta in något annat än sitt egna desperata behov att framstå som god, snäll och öppen.

Ingen som upplevt mångkultur vill ha den
På sina föredrag brukar Panshiri ställa frågan: ”Vill du leva i ett mångkulturellt samhälle? Och om svaret på frågan är ja, vad är det då specifikt med det mångkulturella samhället som du tycker om?”

Svenskar om aldrig levt i utsatta förorter talar om att olikhet ”berikar”. De som däremot under hans föreläsningar säga att de inte vill leva i ett mångkulturellt samhälle, är människor av utländsk härkomst. Varför? ”Jo, dessa människor kommer från ’mångkulturella länder’ och i Sverige bor de i ’mångkulturella’ (läs segregerade, socioekonomiskt utsatta) områden. De som med näbbar och klor försvarar det mångkulturella samhället är oftast etniska svenskar.”

Att mångkultur skulle vara något gott, tolerant och öppet är kanske svenska samhällsdebattens största lögn. Överallt i världen leder mångkultur till våld, förtryck och krig. Varför tar makthavarna inte in fakta om detta? Därför att man är kosmopolitiska utopister som inte bryr sig om verkligheten, utan lever i drömmen om helt nya människor i ett helt nytt samhälle. Det gjorde Lenin, Mao och Pol Pot också. Resultatet blev folkmord. Måste Sverige uppleva folkmord innan de gamla partierna ska begripa att mångkultur är farligt?

Medierna förvanskar och döljer
Eftersom Panshiri kan språken dari och persiska har han upptäckt hur massmedier inte återger vad ensamkommande säger. I en dokumentär i Sveriges Radio intervjuas en grabb. Men den sista meningen i intervjun översätts inte till svenska: ”Om de gör mitt liv illa kommer jag att göra ert liv illa.” Han hotar alltså Sverige, så som IKEA-mördaren och Lastbilsterroristen.

Varför fick inte radiolyssnarna veta vad som sades? Var det ett misstag, eller ”ett fall av lying by omission från journalistens sida”?

Även om svenska folket inte i varje enskilt fall genomskådar mediernas tillrättalagda, migrationspropagandistiska upplägg, känner man på sig att man blir vilseledd. Därför sjunker nu mediernas förtroende. SVT har nu förtroende bland bara 68 procent av borgerliga väljare. Om massmedierna inte återgår till källkritik, granskning av makten och konsekvensneutralitet kommer man att helt förlora sin ställning.

Svenska värderingar undergrävs
Panshiri är numera föredragshållare på heltid. Ofta tar han upp sådant som tillhör de svenska värderingarna, som yttrandefrihet. Alla tycker först att yttrandefrihet, men när han för migranter talar om att den innebär att vi i Sverige har rätt kritisera religioner, idéer, åsikter och ideologier, då… ”Det är någonstans här det brukar bli litet hetsigt på mina föreläsningar”, skriver han.

När han frågar varför sexuella övergrepp sker, blir svaret inte sällan: ”Det finns för mycket frihet i Sverige, vilket vissa av oss helt enkelt inte kan hantera.” Drogmissbruket förklaras oftast med asylprocessen: de långa väntetiderna, otydligheten, tristessen och ovissheten.

Istället för tacksamhet: förakt mot Sverige
Många ungdomar som Panshiri träffar känner sig i dag svikna av Sverige. Det finns ett utbrett förakt mot politiker och samhällets institutioner bland många av dem. De frågar: ”Varför sa de inte redan vid gränsen till mig att afghaner inte var välkomna till Sverige? Varför sa de inte att just nu hjälper vi bara dem från Syrien? Varför välkomnade de mig med öppna armar för att sen utvisa mig?”

Detta kan ses som det slutliga betyget för den öppna-era-hjärtan-politik som både borgerliga och rödgröna bedrivit i 30 år. De man sa sig göra alla svenska uppoffringar för, svarar med att känna förakt för Fredrik Reinfeldt, Jonas Sjöstedt, Annie Lööf och kompani.

Skälet är att de varit odugliga som ledare. De har fattat beslut som inte är genomförbara. De har inte tagit ansvar för konsekvenserna. De har inte förberett landet för den folkvandring man uppmuntrat.

Den historiska domen mot dagens politiska makthavare kommer att bli hård. Inte bara av ensamkommande.

Amnesti för de som kommit i kläm?
Panshiri tycker att den ”gymnasieamnesti” som regeringen föreslår är ytterligare en lögn, eftersom de ensamkommande den avser inte kommer att klara studier eller att få arbete inom uppsatt tid. Han vill istället – ärligt och rakt, ska erkännas – att en allmän amnesti utfärdas åt dem som lurats till Sverige av lögnaktiga politiker.

Det är en naturlig reaktion om man ser enskilda individer framför sig. Men historien visar att amnesti på inga sätt löser någonting, utan tvärtom förvärrar läget. Ronald Reagan införde amnesti under sin tid som amerikansk president, för att därefter försöka upprätthålla inresereglerna. Resultatet blev precis tvärtom: amnestin sågs i Latinamerika som en inbjudan till USA. Bara man kommer dit, väntar amnesti. Den olagliga migrationen norrut från Latinamerikan ökade.

Det viktiga är att man på politisk nivå upprätthåller ett rakt och tydligt budskap som överensstämmer med lagstiftningen – som man med alla medel ser till att upprätthålla.

*

Läs hela essän i Kvartal: Det ni valde att inte se.