Åsa Linderborg: Även kvinnor tafsar

Kulturbranschen har det privilegiet att man slipper granskning, trots att det i hög grad är skattefinansierad verksamhet. Det erkänner Aftonbladets kulturredaktör Åsa Linderborg i intervju med tidskriften Kvartal.

Aftonbladet har hamnat i stora publicistiska problem det senaste halvåret. Man försökte länge skydda egna medarbetare som av många kvinnor anklagades för sexuella trakasserier och rena övergrepp. Ingen arbetsplats kritiserades så hårt av MeToo-kampanjen som Aftonbladet, denna vänstertidning med feministiska vänstervärderingar. Där fick den manliga chauvinismen härja fritt, verkade det som. Så länge dessa män skrev vackert om feminismen, kunde de sedan gå ut och kränka kvinnor.

Sedan tog Stadsteaterns chef Benny Fredriksson sitt liv efter att blivit utsatt för ett drev av främst Aftonbladet, i svallvågorna efter MeToo. Fredriksson blev i medier anklagad för sexuella trakasserier, även om sådana inte framförs i den interna utredningen på teatern. Trots diffusa anklagelser om att han varit en hård chef med höga krav, ställde inte hans arbetsgivare i Stockholms stad upp bakom honom. Han kände sig tvingad att avgå. Och sedan tog han sitt liv.

Därför är det intressant att Åsa Linderborg nu ”talar ut” i Kvartal. Lyssna här.

När hon försvarar tidningen och dess publicistiska beslut slirar hon på sanningen. Hon säger att Aftonbladet generellt är försiktigare med namnpublicering än andra, vilket inte stämmer. Aftonbladet hängde ut förre finansminister Anders Borg i ”partyskandal”, trots att man inte hade några vittnen utan bara gick på skvaller. När egna medarbetare sedan fanns bland de mest omtalade i MeToo, då blev man plötsligt ”försiktig”.

Här försvarar Linderborg ett grovt hyckleri, men eftersom det handlar om hennes arbetsplats och försörjning är det inte svårt att förstå att hon följer arbetsgivarens linje.

Men om man bortser från den delen, utvecklar hon ett intressant resonemang som blir en slags utvärdering av MeToo-händelserna. Och bara det faktum att hon som makthavare ställer upp på en lång och ingående utfrågning, inger respekt. Fler i maktställning borde göra så. Även om vi som lyssnare inte håller med, blir det enklare att förstå hur makthavare tänker. Det är i sig en synnerligen viktig demokratisk poäng.

Och Linderborg visar att eftertankens kranka blekhet inte behöver vara så blek och trött, utan kan vara vass.

– MeToo-rörelsen förminskar kvinnor och gör kvinnor oansvariga för sina egna liv och beslut, säger hon.

– MeToo-hösten var hysterisk rent journalistiskt. Jag är väldigt ledsen på mig själv.

– Ju mer jag grubblat på saken [att Fredriksson sagt till skådespelare att hon inte kan vara gravid i en viss roll], [ökar insikten om att det] skulle man inte nämnt överhuvudtaget [i Aftonbladet]. Det är så jag tycker så här efteråt, säger Linderborg.

Ändå var detta att Fredriksson som chef skulle ”tvingat” kvinnlig anställd till abort som utgjorde kärnan i Aftonbladets rapportering.

– Ja, det är fascinerande. Jag ser fram emot den forskning som kommer att göras om MeToo-rörelsen, journalistiken och hur hela medie-Sverige tappade huvudet. Medierna blev en del av kampanjen, istället för att ta ett steg bakåt och fundera professionellt: vad är det här för någonting?

– Det var ingen, absolut ingen, som ifrågasatte vår granskning [av Benny Fredriksson] när vi gjorde den. Alla medier rapporterade om den eller grävde vidare själva.

Linderborg får frågan hur hon tycker andra medier – DN, Expressen, SR, SVT – hanterat behovet av självrannsakan och eftertänksamhet efter MeToo?

– Inte alls. Jag vet inte hur många artiklar jag skrivit och ropat på svar från ansvariga för vissa publiceringar, men inte fått någonting tillbaka. Många mediehus vet att de gått över vissa gränser som är svåra att försvara.

– Det enda goda som kanske kan komma ut av detta, är väl att det blir någon form av självrannsakan. Men det är fortfarande ännu ingen som försökt.

Däremot har rättsväsendet agerat, en kvinna är redan dömd för förtal av en man hon anklagat för sexövergrepp.

– Som journalist kan man inte tro på det som sägs bara därför att det är en kvinna som pratar. Det är en väldigt oprofessionell inställning, konstaterar Linderborg.

– Kvinnor är som vilka människor som helst, vi har förstånd att fatta beslut. Sverige är kanske världens mest jämlika land, här har kvinnor stora möjligheter att fatta egna beslut och ta ansvar för sina liv. Man kan inte bara skylla allting på omgivningen eller mannen.

– Även kvinnor tafsar. Även kvinnor kan utnyttja sin maktställning. Det finns kvinnliga chefer som betett sig olämpligt mot manliga underordnade. Kvinnor kan vara kåta som katter, och visa det på krogen.

– En av de största feministiska landvinningarna är att kvinnor inte ska behöva sitta med benen i kors.

– Vi har fått en väldigt moraliserande syn på kvinnor genom MeToo. Att kvinnor ska hålla på sig, att de inte vill.

Linderborg är en av mycket få mediemakthavare som reflekterar och landar i intressanta slutsatser. Detta borde ju vara en självklar del av den allmänna debatten. Men övriga makthavare inom kultur och medier tiger om sina missgrepp. Vem ska granska dessa makthavare, när kulturvärlden och massmedia i gemen saknar självkritik?