Miljöarbetet genomsyrades av önsketänkande och glädjekalkyler. Skattemiljarder ska minska koldioxidutsläppen och ge nya jobb, men istället går enorma resurser upp i rök. Svensk inblandning av biodrivmedel är förvisso hög men till liten eller ingen miljönytta och till helt orimliga kostnader.

Under veckan som gick blev det känt att biogasanläggningen Gobigas i Göteborg läggs ned efter att ha kostat skattebetalarna närmare två miljarder kronor. Tanken var att man skulle tillverka biogas av skogsavfall och därmed reducera oljeimport och utsläpp av växthusgaser.

Så blev det inte. Det som återstår är metallskrot och en stor fet räkning, huvudsakligen för skattebetalarna i Göteborg. Översatt i välfärd skulle två miljarder motsvara i storleksordningen tre-fyra tusen årsanställningar för kommunanställda i Göteborgs kommun, där skola och omsorg på många håll är i förfall.

Det är svårt för mig att inte tänka tillbaka på min tid på kemiindustrin SEKAB i Örnsköldsvik, där något liknande inträffade under 00-talet. Lobbyister och företagsledare, som själva hade tämligen begränsade insikter i de tekniska förutsättningarna, propagerade för miljardsatsningar på bioetanol. Kostnaden för företagets misslyckade projekt i Afrika och Ungern summerades till 1,4 miljarder, en nota som i slutändan huvudsakligen hamnade hos kommunala bolag.

Men det är inte hela sanningen. Det relativt storskaliga utvecklingsarbetet på plats i Örnsköldsvik bekostades med statliga medel via Energimyndigheten, vilket under åren också måste ha överstigit ytterligare en miljard. Men trots alla stora ord och svulstiga visioner blev resultaten skrala och kunde inte på långa vägar utgöra grunden för marknadsmässig kommersialisering. Jag borde veta eftersom jag själv arbetade med försöken under flera år.

Det bakomliggande analysarbetet genomsyrades av önsketänkande och glädjekalkyler, men jag kommer precis och exakt ihåg hur säljargumenten löd. Det var klimat, nya jobb, framtida oljekris (som uteblev) och så lite mer klimat och sedan oljekris igen. Seriösa investerare drog förstås öronen åt sig, eftersom man förstod att det i bästa fall rörde sig om ett högriskprojekt, i värsta fall storskaligt slöseri. Men okunniga och okritiska tjänstemän och politiker på både statlig och kommunal nivå var mer än villiga att satsa skattebetalarnas pengar, medan chefer och konsulter skodde sig på verksamheten. En praktskandal.

Hur svårt kan det vara egentligen? Om någon säger att din kommun ska bli stormrik på en teknik som hittills ingen har tillämpat under marknadsmässiga villkor så är det förmodligen för bra för att vara sant. Och definitivt inte en kommunal kärnverksamhet.

Hur dessa projekt i Göteborg och Örnsköldsvik har påverkat Sveriges oljeberoende och koldioxidutsläpp kan sammanfattas med ett ord. Noll. Ja möjligtvis har det ökat en del i och med alla flygresor till möten och konferenser, i Sverige och utomlands.

Det finns fler exempel på misslyckade biodrivmedelsprojekt. Nedlagda Chemrec i Piteå ska exempelvis ha gått back ungefär 300 miljoner. Refrängen lyder som följer – det hela var väldigt lyckat men ingen ville investera i storskalig produktion. Kanske för att det inte skulle löna sig?

Dessa summor är höga nog, men de bleknar faktiskt i jämförelse med de pengar staten går miste om genom skattelättnaderna på biodrivmedel. Sverige har som vanligt velat vara bäst i klassen i EU gällande inblandning av biodrivmedel i transportmixen och vi ligger nu på ungefär en femtedel. Det är förvisso högt, men det allra mesta importeras till helt orimliga kostnader.

Eftersom dessa drivmedel är dyrare att framställa än konventionella dito så måste de säljas med betydande skattereduktioner. Den indirekta kostnaden, genom ett bortfall av skatteintäkter, låg enligt riksdagens utredningstjänst på ungefär åtta miljarder förra året. Det är en fruktansvärt dålig affär för staten, vilket relativt få känner till. För så fort det handlar om (eventuellt) minskade koldioxidutsläpp lyser granskande journalistik med sin frånvaro.

Jag är ganska väl bevandrad i biodrivmedlens miljöeffekter och om vi ska diskutera utsläpp av växthusgaser har biodrivmedelsbranschen som helhet troligen gjort större skada än nytta. Visserligen finns det bättre och sämre exempel, men ofta är det svårt att dra skarpa gränser mellan fin- och fulbiodrivmedel eftersom de handlas på samma världsmarknad.

Det grundläggande problemet är att sjuklöverpartierna, inklusive de borgerliga, har fått tvångstankar kring sin ambition att snabbt fasa ut Sveriges användning av fossila bränslen till 2030. Det kommer förstås inte att lyckas, men för att kunna lägga sig på kvällen med gott samvete måste de tydligen slösa bort dessa miljarder av skattebetalarnas pengar, oavsett vilken effekten blir. Det är direkt oansvarigt.

Väljare och skattebetalare borde förstås protestera.

*

Se mer: SVT I Investerade nästan två miljarder i Gobigas – nu läggs projektet ner, Örnsköldsviks Allehanda i Miljardrullningen Sekab, Piteå-Tidningen i Green Fuels lägger ner.