Debattnivån blir ibland osmakligt låg om Sverigedemokraterna. Hur blir det om vi vänder på angreppen och sätter Socialdemokraternas rötter i fokus? Det är just vad Uffe Hansen gör här.
Aftonbladets ledarsida är, till förfång för det öppna och civiliserade samtalet, idag inte sällan en tummelplats för vänsterliberal extremism. Under propagandisten Anders Lindbergs ledning har lögn som vapen nått nya höjder. I en artikel med rubriken ”SD:s nazirötter är värre än vi vetat” (som han repriserat flera gånger) öser han galla över vad han menar är partiets bruna rötter.
Genom att referera till en frivillig i den tyska armén under andra världskriget med svensk bakgrund, Gustaf Ekström, vill Lindberg försåtligt smeta ut Ekströms förflutna på Sverigedemokraterna, som om Ekström varit en ledare i och pådrivande kraft för partiet. Han lär ha varit medlem i början, men ingen jag talat från den tiden minns hans närvaro i partiets arbete och om han var frivillig under andra världskriget lär han ha varit riktigt, riktigt gammal när Sverigedemokraterna bildades 1988.
När Lindberg inte nöjer sig med att konstatera att Ekström var ansluten till Sverigedemokraterna, utan fortsätter genom att botanisera i Ekströms förflutna passerar han ytterligare en gräns för det anständiga – han beskyller Sverigedemokraterna för att vara direkt kopplade till tredje riket och förföljelsen av judar. Utan att blygas påstår han att Sverigedemokraterna alltid gått i Ekströms fotspår, som om Ekström fullständigt genomsyrat partiet och jag känner ingen som ens vet vem han är.
En skribent som stödjer Sverigedemokraterna skulle lätt kunna ösa fakta om socialdemokratin och vinkla beskrivningen. Med ett sådant oseriöst angreppsätt kan historieskrivningen se ut så här:
1. Socialdemokratins rasbiologiska iver
Socialdemokratin har under de första trettio åren av sin historia en partiledare, Hjalmar Branting (kallad hövding bland sina partikamrater istället för führer, en vördnad för den starke ledaren) som 1920 låg bakom inrättandet av ett rasbiologiskt institut med det uttalade syftet att rena den nordiska rasen. Detta kom att gå i bräschen för det som blev nazismens raslära.
Hatet mot judarna strömmade ur deras publikationer, exempelvis den socialdemokratiske redaktören för Arbetet, Arthur Engberg, talade öppet och högljutt om deras girighet och maktsträvanden. Han älskade också det rasbiologiska institutet. Också den sedermera socialdemokratiske förvarsministern Allan Vougt stämde in i hyllningskören. Han skrev en försvarspamflett i ämnet med titeln ”Rasbiologi och socialism” där han vurmade för rashygien. Han byggde sin bok på stortyska rasforskare som Vougt okritiskt hyllade.
2. Socialdemokratins anpassning till Nazityskland
Socialdemokratin gjorde allt för att anpassa Sverige till det nazistiska Tyskland. De tillät permittenter att åka på svenska järnvägar fram och tillbaka från Tyskland och det ockuperade Norge. De gav grönt ljus till en division av tyska soldater att åka från Norge till Finland genom Sverige för att i Finland ansluta sig till offensiven mot Sovjetunionen. Socialdemokraterna underlättade för att de segerrusiga tyskarna som gjorde allt för sin ledare: Adolf Hitler.
3. Socialdemokraterna avvisade flyende judar
Inom en socialdemokrati med sin rasfanatism insåg man tidigt efter Hitlers maktövertagande att judar skulle fly till Sverige. Judarna ville fly den behandling nazisterna planerade för dem. Snabbt såg därför socialdemokraterna till att få till ett stort J stämplat i tyska pass så att de flyende judarna kunde stoppas vid gränsen och utvisas till de koncentrationsläger som väntade.
4. Socialdemokraterna steriliserade tusentals
Via den av socialdemokraterna upprättade Medicinalstyrelsen inleddes på deras initiativ och livliga uppmuntran en omfattande sterilisering av vad de såg som mindervärdiga raselement. Detta kan endast ses som ytterligare en tävling med det nazistiska Tysklands program för utrotning.
I Tyskland slutade detta när de förlorade kriget, men i Sverige fortsatte utrotningen fram till mitten av 1970-talet. För att försäkra sig om en effektiv rasbiologisk rening tillsattes den lojala socialdemokraten Axel Höjer som generaldirektör.
Är det denna nivå vi ska ha i det öppna samtalet?
De vägledande frihetliga upplysnings principer som journalister har att följa grundas på föreställningen att välinformerade och självständigt kritiska medborgare är värdefullare än ignoranta och auktoritetsbundna. Och framför allt bygger de vägledande frihetliga upplysningsprinciperna på den rationella föreställningen att sanningen är av övergripande värde, medan lögnen i alla dess former är av ondo.
Vetenskap är alltid sökande efter sanning. Sanningssökande är också kännetecknande för filosofin, ja, även i uppenbarad mening i religionen; ”Sanningen skall göra er fria”, säger Jesus i Johannesevangeliet (8:32).
Anders Lindbergs opus kokar av frustration över att inte få bukt med Sveriges enda oppositionsparti med säte i riksdagen och med egna kanaler att kommunicera med sina väljare och allmänt intresserade. I likhet med hela socialdemokratin har han lämnat all sakdebatt och sanning. Kvar blir endast lögnaktiga beskyllningar.