Både rödgröna och allianspartierna är synnerligen svaga regeringsalternativ i Novus marsmätning. Inte ens om Centerpartiet hoppar över till S-V-sidan, får de rödgröna majoritet i riksdagen.
På samma sätt som i Tyskland förlorar de två traditionella regeringsalternativen allt mer mark i väljaropinionen. Detta eftersom de genomför en politik som går stick i stäv med vad väljarna vill ha. Istället för att stänga gränserna, diskuterar båda sidor hur man kan öppna dem.
Istället för att öka polisens förmåga, avvecklar regeringen poliskåren som nu består av färre poliser än på tio år.
Både de rödgröna och allianspartierna ser ut att gå mot kollaps i riksdagsvalet.
Enligt Novus marsmätning som presenterades av SVT idag, åker såväl Miljöpartiet som Kristdemokraterna ut ur riksdagen.
Det gör att S-V tillsammans bara får 138 mandat, vilket är långt ifrån de 175 som krävs för egen majoritet. Också allianspartierna hamnar långt från majoritet och får 142 mandat. Tredje blocket ökar från 49 till 69 mandat.
De gamla partierna är nu så försvagade att det inte hjälper om Annie Lööf äter upp sin högra sko och blir stödhjul åt vänsterblocket. Även om Centerpartiet stöder en Socialdemokratisk statsbudget går den inte igenom, eftersom S-V-C skulle få 174 mandat vilket inte ger majoritet, om Novus marsmätning blir verklighet.
Däremot skulle – vilket är uppseendeväckande – en regering som i budgetfrågor hade stöd av M-L-SD nå den nödvändiga majoriteten på 175 mandat.
Så vad händer om Novus blir sannspådd?
Jag ser framför mig talmansrundor i fem omgångar.
1.
Talmannen skulle efter detta valresultat förmodligen först vända sig till Ulf Kristersson, som ledare för riksdagens största block. Men eftersom allianspartierna inte har egen majoritet behöver man garantier för att något ytterligare parti stöder deras förslag till statsbudget. Det finns inte många att välja på: S, V och SD.
Ulf Kristersson har de senaste veckorna börjat måla in sig i ett hörn där han inte kan samtala med Sverigedemokraterna. Om han slutar följa Annie Lööf – och Fredrik Reinfeldt – i fotspåren, utan håller dörren öppen, skulle han kunna träffa Jimmie Åkesson och höra vilka villkor han ställer för att stödja en borgerlig budget.
Om detta blir för magstarkt för C och/eller L, skulle Kristersson på uppdrag av talmannen ändå kunna sondera, dvs samtala med, Sverigedemokraterna om en uppgörelse som ger Kristersson majoritet i riksdagsvoteringen.
C och/eller L kan vägra sätta sig i en sådan regering, men släppa fram Ulf Kristersson som statsminister i en enpartiregering, detta efter att Kristersson lovat att först förhandla med gamla allianskollegor.
Om både C och L vägrar att släppa fram en borgerlig statsminister som förhandlar med Sverigedemokraterna, tvingas Ulf Kristersson meddela talmannen att han misslyckats med att bilda regering.
2.
Då går uppdraget till Stefan Löfven, ledare för det största partiet. Han skulle genast vilja förhandla med C och L för att få deras stöd, antingen i riksdagen eller i en regeringskoalition S-C-L. Problemet är att de måste ha stöd av V. Kan C och L stödja en regering där V kräver vinstförbud i välfärden för att stödja budgeten?
Om C och L inte är beredd att ge V några socialistiska profilsegrar, måste Löfven dra slutsatsen att en sådan regering inte kan bildas.
Som det maktparti Socialdemokraterna är, kommer lockelsen att vara enormt stark att på något sätt närma sig Sverigedemokraterna. Om man kan få SD att stödja statsbudgeten, behöver S inte några andra uppgörelser. De båda partierna S-SD har majoritet med 177 mandat.
Det skulle bli interna konvulsioner, men så länge partiledningen kan säga att detta är enda sättet att nå regeringsmakten, kanske de kan upprätthålla partidisciplinen. Men om Löfven inte skulle våga ta det steget, måste han meddela talmannen att han inte kan bilda regering.
3.
Talmannen har då möjlighet att fråga Löfven och Kristersson om inte de som de två största partierna skulle kunna bilda en storkoalition, som i Tyskland. Den skulle ha tydlig majoritet.
Problemet är att alla Socialdemokratiska partier i Europa som inlett samarbete med den borgerliga sidan, har kollapsat i nästa val. Se på förra årets val i Holland där partiet tappade 19 procentenheter och fick 5,7 procent av rösterna. Se också val i Norge, Tyskland, Tjeckien, Frankrike och Österrike, och senast i Italien. Socialdemokratiska partier rasar ihop om de regerar med borgerliga partier.
Svensk politisk kultur gör det omöjligt för både S och M att regera ihop, så länge landet inte befinner sig i en akut nationell kris. Det troliga är att man säger nej.
4.
Talmannen kan då uppmana Ulf Kristersson att bilda en enpartiregering, med uppdrag att söka så brett stöd som möjligt i parlamentet genom att tala med alla partier. Att i detta läge samtala med Sverigedemokraterna, kan då anses ske på uppdrag av talmannen. Det skulle förmodligen moderater acceptera, men det måste också accepteras av S, C och L. Om alla andra alternativ är uteslutna, kan dessa partier gå med på det, om talmannen hotar med nyval.
5.
Om partierna ändå inte är villiga att släppa fram en Moderat enpartiregering, kan talmannen göra som på 1920-talet. När partierna inte kunde samlas kring regeringsbildning, tillsattes ämbetsmannaministärer. Alltså icke-partipolitiker. På den tiden valdes ofta landshövdingar, men de hade mycket högre status då än nu. Idag skulle man snarare tänka på sådana som Anders Borg, Björn Rosengren, Carl Bildt eller Anders Sundström. De har erfarenheter som gör att de skulle kunna tillfrågas om att leda en regering och utse opolitiska ministrar. Och med uppdrag att tala med alla partier i riksdagen.
Kanske är det en sådan lösning som krävs för att bryta förtrollningen som gör att partierna inte samtalar med alla partier i parlamentet.