När Solna tingsrätt friade en åtalad eftersom han kom från bättre familj än målsägaren, och kvinnans trovärdighet ifrågasattes eftersom hon vänt sig till polisen istället för mannens släkt, har många yrvaket tagit avstånd från islamisering i svenska statens hjärta.

Centerpartiet visste redan 2006 att den drivande nämndemannen i målet, också riksdagskandidat i tidigare val, ville ha sharialagar för muslimer i Sverige. Förre C-ledaren Maud Olofsson har försvarat nämndemannens åsikter, som en del i det vanliga mantrat om att vi ska ha mångkultur och tolerans här i landet.

Det har ansetts vara liberalt att säga ja till alla påhitt från andra delar av världen, även om den som tänker efter bara i några sekunder, vet att Sverige och västerlandet är långt mer fritt, fredligt och välmående än övriga civilisationer – där brutalitet, förtryck och krig är vardag. Varför skulle Sverige bli bättre om vi överger vår kultur och välkomnar våldsamma och förtryckande kulturer?

Själv har jag aldrig fått något svar, när jag fått chansen att ställa frågan till makthavare. Samtalet har istället hamnat i en förvriden uttolkning av ”alla människors lika värde”. Den frasen betyder inte – absolut inte – att andra kulturers beteenden och seder är lika berättigade som svenska i Sverige. Här gäller svensk lag, västerländska civilisationens grundläggande värden i form av rättsstat och demokrati. Inget annat!

Eller som GP-kolumnisten Malcom Kyeyune uttrycker det idag:

”Vi svenskar gillar att föreställa oss att konflikter mellan grupper – som etniska eller religiösa konflikter – till sin natur bottnar i vidskepelse, i att folk har fördomar om den andra. Om de bara kunde göra något åt fördomarna, är vi bergsäkra på, skulle deras konflikter aldrig bli konflikter. I den svenska världsbilden är botemedlet mot osämja eller hat i slutändan alltid upplysning, och ja, utbildning. Detta är en lögn, och lögnen illustreras i all sin dystra dager av fallet i Solna.”

Centerpartiet – och andra etablissemang – avslöjar tvärtom sin rasism och sina fördomar om invandrare, när man klemar bort dem, menar Kyeyune.

”Det var fördomarna och vidskepligheten i tron att hon [nämndemannen] som ”representant” för en ’utsatt grupp’ liksom nästan måste vara en bullbakande och fullt sympatisk liten tant Gredelin som gjorde att hon satt där som nämndeman till att börja med.”

Den gränslöst goda välviljan mot människor med främmande kulturmönster är i grunden extremt fördomsfull.

Det finns riktiga konflikter mellan den svenska kulturen byggd på kristna värderingar och islams strävan efter kalifatet. Mohammed Omar har här i Samtiden publicerat många kolumner där han visat att islam vill ta över, inte samexistera med kristna samhällsbyggen. Medan kristendom gör skillnad på politisk makt och religiös moral, är det främmande för islam. Där står religionens lagar över demokrati, pluralism och rättsstat.

Vår civilisation och islam är helt enkelt inte kompatibla. Man får välja mellan Solna-nämndemännens rättsskipning enligt sharia eller svensk rättsstat. Man kan inte vara för båda. Det finns ingen multikulturell position här!

Malcom Kyeyune tror att reaktionerna på Solnadomen är ”ett tecken på att svenskarnas digra lager av välmenande, godtrogna fördomar om Den Andre nu håller på att ta slut”. Det tror inte jag. Denna välmenande fördomsfullhet sitter mycket, mycket djupt i många av landets stora institutioner – kanske allra djupast i, paradoxalt nog, Svenska kyrkan. Man längtar efter att ha några man kan pyssla om och visa sin egen godhet mot. Och då duger inte äldre och funktionshindrade svenskar. De är inte exotiska nog, inte spännande att ”dansa med”.

Vi som ser igenom den galna godtrogenheten måste istället se till att välja rätt politiker, de som liksom oss ser fördomsfullheten och konflikterna som är på riktigt. Konflikter i sak – inte person. Om Sverige får en riksdag där andelen realister ökar, finns chans att vrida utvecklingen i en mer verklighetsbaserad riktning.