6   +   10   =  

GLÄTTIG ÅRSRAPPORT. Mest anmärkningsvärt är hur fattig denna, i sin gestaltning så ambitiösa, årsrapport är när det gäller att förmedla information till medborgarna om vad Säkerhetspolisen egentligen sysslat med under 2017. Vilka resultat har uppnåtts? Hur många har lagförts, fällts eller utvisats till följd av olovlig underrättelseverksamhet? Säpo ger inga svar.

I Säpos årsrapport för 2017 säger biträdande Säpochefen Charlotte von Essen att ”vikten av Säkerhetspolisens arbete kan inte underskattas”. Hon tycker antagligen att Säpos arbete är viktigt, så vad hon egentligen avsåg att säga var nog att Säpos arbete inte kan överskattas. Svenska kan vara svårt ibland. Men när man läser rapporten börjar man tvivla. Kanske var uttalandet en felsägning av det freudianska, avslöjande, slaget.

Det följande är inte en analys. Det vore ett för stort ord i sammanhanget. Snarare är det blott några observationer, tankar och reflexioner som infinner sig vid en läsning av Säkerhetspolisens årsrapport för 2017.

De har alla en bestämd utgångspunkt enligt följande: Säkerhetspolisen är en svensk statlig myndighet som är, eller skall vara, en kvalificerad, kunskapsbaserad polisorganisation som i väsentligt utsträckning bygger på inhämtning, verifikation och analys av underrättelsematerial i olika former.

Säpo skyddar rikets säkerhet, vilket torde vara en av de viktigaste uppgifterna en myndighet kan ha. Säpo verkar i miljöer där allt inte är vad det synes vara och där begrepp som desinformation, påverkan, alternativa fakta och till och med informationskrig hör till vardagen. På en sådan organisation kan man ställa höga krav vad avser källkritik, vaksamhet och medvetenhet om vad man kommunicerar.

Mot den bakgrunden kan man utgå ifrån, att det som sägs i årsrapporten faktiskt är vad Säpo vill kommunicera till de svenska medborgarna då man redovisar det gångna årets arbete. Det är ingen slumpgenerator som styrt rapportens innehåll. Ha det i minnet i det följande.

Bilden av Säpo
Säpos årsrapport är en ganska glassig produkt. Snyggt layoutad, tydlig grafik, insäljande foton. Man associerar till en årsredovisning från ett börsbolag i modebranschen eller något liknande. Det är bara information om säpochefens smultronställen och favoritrecept på pesto som saknas.

Rapporten är producerad av en byrå som bland sina tidigare uppdrag på sin hemsida redovisar en galapremiär för en regional/kommunal kulturinstitution, reklam för en galleria i Norrbotten samt en kampanj för ett företag som kränger potatisgratäng. I samtliga fall handlar det om att skänka lite glitz och konfetti åt ytterst prosaiska verksamheter. Man förstår varför Säpo valde den.

De Säpomedarbetare som får agera skyltdockor i det skyltfönster rapportens foton utgör är helt klart inte utvalda för att ge samma intryck som gamle P-G Näss gav, om man säger så. Men vad var det egentligen för fel på P–G Näss?

Eller annorlunda uttryckt, varför anser sig Säpo, som inte är ett kommersiellt bolag på en konkurrensutsatt marknad, behöva lägga stora pengar på en insäljande reklamprodukt, snarare än att bara sakligt presentera fakta?

Uppenbarligen är man angelägen om att ”sätta en bild” av Säpo. Detta återspeglas i rapporten på ett anmärkningsvärt sätt när man redovisar särskilda rekryteringsinsatser riktade till kvinnor, som bland annat innebär att underkvalificerade kvinnliga sökanden får en hjälp under utbildningen som män med motsvarande brister inte får. Sådant kan naturligtvis vara sakligt motiverat. Det är inte svårt att tänka sig till exempel ett skyddsobjekt som känner sig mer komfortabel med kvinnliga livvakter, givet hur tätt inpå varandra man kommer att vara. Det kan också handla om att kvinnor kan verka i miljöer där män inte kan, eller helt enkelt om att personen ifråga har andra viktiga kompetenser som motiverar särskilt stöd på några punkter under utbildningen.

Men: Det är inte av sådana skäl Säpo gör detta. Det handlar nämligen – just det – om ”bilden” av Säpo. Faktum är att det säga uttryckligen i rapporten, sid 42-43. I ett avsnitt som inleds med orden ”Män, bara män”, sägs det att man i rekryteringen arbetar aktivt med att förändra ”bilden” av Säpo. Vems bild? Och borde inte rekrytering ske uteslutande från de säkerhetspolisiära behoven?

Det förefaller uppenbart av rapporten att Säpo vill sätta en bild av sig själv som en modern, cool organisation som lever upp till högt ställda krav på politisk korrekthet. Men varför lägger man alls så mycket energi på ”bilden” snarare än på att bara seriöst redovisa fakta om sitt arbete? Frågan får bli hängande i luften. Men tanken infinner sig ju att det kan ha att göra med, att redovisa fakta är precis det man inte vill. Mer om det senare.

Säpos bild
Vad innehåller då rapporten? Till stor del handlar det om ren basinformation om myndigheten och dess arbetsområden. Överskådligt och informativt. Om det är inte mycket att säga, mer än att det får stor plats för att vara i en årsrapport.

Mer egendomligt blir det när Säpo skall ge sin bild av situationen i Sverige.

Så säger till exempel dåvarande chefen Anders Thornberg att ”sedan förra valet har det politiska landskapet blivit mer fragmenterad och polariserat.” Alla som har den minsta förståelse för vad orden fragmentering och polarisering betyder noterar direkt en sak: De sakerna kan inte ske samtidigt, då de är ömsesidigt uteslutande. Även tagna var för sig är påståendena problematiska.

Fragmentering, såsom begreppet används inom statsvetenskaperna, handlar om mått på antalet fungerande partier och är analytiskt relevant till exempel med avseende på möjligheterna till koalitioner och starka regeringar. Här kan det i Sverige sägas skett en ökad fragmentering sedan 1970–talet och framåt, främst till följd av alla kommunala småpartier som kommer och går.

Men har det skett en fragmentering av det svenska politiska landskapet sedan förra valet? Frågan ställs till statsvetarprofessorn Henrik Ekengren Oscarsson och svaret är koncist och klart: ”Nä”.

Bortsett från att det säkert skett celldelningar och föryngringar inom bokstavskombinationsextremismen till höger och vänster, så har ju stabiliteten i det svenska partisystemet varit påfallande de senaste åren.

Har då det svenska politiska landskapet polariserats sedan förra valet? I ett land där det politiska landskapets främsta kännetecken är ”trängseln i mitten” så är det ett märkligt påstående. Sedan finns det naturligtvis sakfrågor där det finns en polarisering i opinionen: vargfrågan, migrationen och några till. Men för att kunna förfäkta att den polariseringen skett sedan förra valet så måste man ju ha legat nedsövd i ett par decennier före 2014.

Det finns fler exempel på uttalanden i rapporten som reser allvarliga frågetecken kring vilken bild Säpo har, och vill ge, av läget och samhällsdebatten i Sverige.

Bland annat säger chefsanalytikern Ahn–Za Hagström att det i Sverige ”finns uppfattningar om att terrorattentat bara utförs av våldsbejakande islamister”. Det är ett märkligt påstående i ett land vars introduktion till modern terrorism var två vänsterextremistiska projekt: Attentatet mot västtyska ambassaden, som med Bo Holmströms hjälp fastnade i folkminnet, samt den misslyckade Operation Leo.

På en direkt fråga om vilka miljöer, organisationer, debattörer etc som Säpo identifierat hysa tron att bara islamister ägnar sig åt terror, så svarar Säpo genom pressekreteraren Sofia Hellqvist att uppfattningen kommer från ”den allmänna debatten, medias rapportering etc.” (!) Så, den professionella kunskapsbaserade underrättelseorganisationen Säpos bild är hämtad ur – ”media ”.

På en en följdfråga om Säpo kan ge ett – ett enda- konkret exempel på någon som tror att bara islamister begår terrorhandlingar så blir de, bortsett från en upprepad hänvisning till uppgifter ”i media”, svaret skyldiga. Naturligtvis.

Varför vill Säpo helt utan saklig grund ge sken av att det i Sverige är en utbredd vanföreställning att all terror härrör ur islamismen? Den enda kontext där det skulle make sense är om man ville framställa dem som varnar för islamismen som enkelspåriga och okunniga islamofober. Men varför skulle Säpo vilja det, när våldsbejakande islamism är vad de själva (sid 63) beskriver som det största terrorhotet mot Sverige?

Felaktiga, inkoherenta och snudd på alarmistiska beskrivningar av det svenska politiska landskapet, spridande av massmedial hörsägen, kategoriska påståenden om svensk opinion utan något faktaunderlag: Vad är detta!?

Säkerhetspolisen, som borde ha en viktig roll för att motverka påverkansoperationer, alternativa fakta och desinformation ägnar sig alltså själv åt att kommunicera budskap som i sig har en karaktär av desinformation och alternativa fakta. Det är illa. Än värre blir det när man går igenom vad som inte finns med i årsrapporten. De fakta man inte vill kommunicera till medborgarna.

Det man inte rapporterar om
Det är naturligtvis inte hugget i sten vad som skall finnas med i en årsrapport. Men det är inte orimligt att när den statlig myndighet levererar en årsrapport om sitt arbete till medborgarna så bör den innehålla just det: Rapporter om det föregående årets arbete.

Man skulle då förvänta sig en rapportering och redovisning av till exempel ungefär hur många terrorbrott som avslöjats och förhindrats under året, hur många som lagförts och fällts för terrorbrott, hur många av de fällda som var svenska medborgare och vilka nationaliteter de annars hade, hur många som beviljats svenskt medborgarskap trots att Säpo anfört erinran i ärendet, hur många som lagförts, fällts eller utvisats ur landet till följd av olovlig underrättelseverksamhet, hur många av brottslingarna som var svenska medborgare, vilka övriga nationaliteter som var inblandade och hur många som var diplomater, hur många fall Säpo känner till där personer som uppehåller sig i Sverige varit inblandade i terrorverksamhet utomlands under det gångna året, analyser av de ideologier som ligger bakom ideologiskt motiverad brottslighet och vad specifikt det är i dessa ideologier som inspirerar till brott och pekar ut vissa som sannolika offer etcetera. Av detta finns det ingenting i Säpos årsrapport. Ingenting.

Ibland säger man A men inte B. Till exempel anförs i rapporten att det finns ungefär 2.000 personer i Sverige härrörande ur den våldsbejakande islamistiska miljön som är av intresse för Säpo ”utan att för den skull vara potentiella terrorister”. Vi bortser från den kunskapsteoretiskt intressanta frågan hur man kan veta att någon, som figurerar i dessa sammanhang, inte är potentiell terrorist.

Men borde inte något kunnat sägas om gruppen på 2.000 personer? Var finns de? Varifrån kommer de? Hur många är svenska medborgare? Frågan ställs till Säpo: Mer specifikt, finns personer bland de 2.000 på svenska myndigheter och domstolar, public service–media, universitet och högskolor samt i valda politiska församlingar?

Säpo svarar genom Sofia Hellqvist: ”Vi följer brottsligheten, var en aktör bor eller arbetar är inte alltid relevant i det hänseendet eftersom aktörerna inte alltid eller bara begår brott i sina närområden.”

Svaret är naturligtvis i all sin begränsning korrekt, särskilt när man betänker Sveriges rykte som hemmabas för brott utomlands. Men ändå: Säpo verkar inte förstå, eller låtsas inte förstå, att om personer ur den våldsbejakande islamistiska miljön infiltrerat svenska domstolar och myndigheter, public service och högre lärosäten samt valda politiska församlingar så är det faktiskt av väldigt stort intresse för allmänheten av veta om det.

Ett annat exempel där man säger A men inte B rör den ideologiskt motiverade brottsligheten. I rapporten definieras ideologiskt motiverad brottslighet med en truism: ”Ideologiskt motiverade brott är brott som till exempel begås av politiska skäl eller utifrån en religiös övertygelse.” Som tidigare nämnts identifierar Säpo den våldsbejakande islamismen som det största problemet i detta hänseende. Då är det naturligtvis relevant för brottsbekämpningen och det brottsförebyggande arbetet att veta exakt vad det är i den åskådningen som inspirerar brott, som pekar ut vissa miljöer och grupper som legitima mål/offer och så vidare.

Om det vill Säpo inte säga något.

Säpo är nämligen ”ingen åsiktspolis” meddelar Sofia Hellqvist. I övrigt hänvisar hon till ”den forskning som finns.” Men det är ju uppenbart för alla, att Säpo måste göra analyser på detta område för att alls kunna bedriva sitt arbete. Varför då inte redovisa dem, så att vi medborgare kan ta del av, bedöma och diskutera dessa analyser, deras meriter och deras brister? Oviljan här är obegriplig. Om man har förtroende för de analyser man gör, vill säga. Och för medborgarna.

Mycket mer hade kunnat sägas om Säkerhetspolisens årsrapport för 2017. Om själva rapportens gestaltning och skälen bakom den. Om den delvis märkliga bild av det svenska politiska landskapet och den svenska debatten som ges.

Men det mest anmärkningsvärda är dock hur fattig denna, i sin gestaltning så ambitiösa, rapport är när det gäller att förmedla information till medborgarna om vad Säpo egentligen, konkret, sysslat med under 2017. Vilka resultat som uppnåtts och annat som berörts ovan.

Har Säpo inte förtroende för medborgarnas förmåga att hantera informationen? För det kan väl inte vara så att Säpo själva inte har den? Och att säkerhetspolisens arbete faktiskt inte kan underskattas.