BOKRECENSION. Den norske historikern Terje Tvedt tecknar i en ny bok historien om hur Norge blev mångkulturellt. En tydligt drag är den starka sammankopplingen mellan u-landsbiståndet och invandringen. Den ger flera verktyg för att förstå också den svenska utvecklingen.

Terje Tvedt (f. 1951) är en känd norsk intellektuell, vars inflytande också sträcker sig utanför landets gränser. Han har skrivit böcker om bland annat u-landsbiståndets bakomliggande ideologi, global historia och en omfattande historik över vattnets historia. Han var i sin ungdom maoist och tillhör de av 68-vänsterns förgrundsgestalter som gjorde karriär inom universitetssystemet och innehar nu professurer i Oslo och Bergen.

Sedan länge har han gjort upp med sina ideologiska ungdomsförvillelser, och har nu på senare tid också införlivat invandringskritik i sin fatabur. Han publicerade härförleden Det internasjonale gjennombruddet: fra ettpartistat till flerkulturell stat (Dreyers förlag 2017). Boken gör en analys av det Tvedt kallar ”det internationella genombrottet” i norsk historia, en epok från 60-talet och framåt som präglas av en särskilt internationalistisk syn på världen.

Norge hade på 1960-talet, precis som Sverige, utvecklats från en ämbetsstat till en socialdemokratisk enpartistat. Socialdemokraternas välfärdsbyggande hade varit ett nationellt projekt, men nu blev ambitionerna mer omfattande – man började se hela världen som ett politiskt projekt. Tvedt identifierar att denna utveckling tog sig uttryck på två sätt: Norges möte med världen i form av bistånd, och världens möte med Norge i form av invandring.

Norge var i likhet med Sverige inget kolonialland. De nationella åtagandena hör efterkrigstiden till. Inspirationen kom framförallt från USA, som med Marshallhjälpen ansågs ha bidragit till Europas återuppbyggande efter kriget. Den nya u-hjälpen skilde sig från det koloniala tänkandet, då man menade att man skulle bidraga med utveckling utifrån universella principer och inte avsåg att sprida specifikt västerländska värderingar.

I själva verket var denna universalism en tunn fernissa, och i praktiken innebar u-landsbiståndet just en sådan export av västerländska värden och institutioner. Detta försvarades med idén om mänskliga rättigheter – rättigheter som alla människor över hela jorden oavsett ursprung skulle tillerkännas.

Denna universalistiska idé kan synas skild från den relativistiska mångkulturalistiska idén, som såsom i Sverige tydligt etablerades i Norge på 70-talet, efter att de första utomeuropeiska invandrarna skymtats vid 60-talets slut. Skrapar man litet på ytan kan man i den mångkulturalistiska idén emellertid finna tydligt universalistiska drag. Mångkulturalisten tänker sig att människor i grunden är lika och därför kan olika kulturer utan svårighet samsas i samma land.

Denna naivitet inför verkliga kulturskillnader visar sig i det, att det politiskt-mediala etablissemanget reagerar med förvåning och förnekelse inför islams uppenbarelseformer. Man säger att islamkritiker drivs av rasism, islamofobi eller negativa stereotyper. Det är som att insikten, att islamisk kultur är annorlunda än västerländsk inte passar in i dess tolkningsram, och det som återstår är att bagatellisera och relativisera skillnaderna.

Vid sidan av en tolkning av det internationella genombrottets övergripande ideologi bjuder Tvedt också på en analys av dess institutionella struktur. Han talar om ett ”ett humanitär-politiskt komplex” av människor, myndigheter och organisationer som upprätthåller denna ideologi. Denna nya elit har det gemensamt att de inte baserar sin makt på någon särskild kunskap eller färdighet, utan genom ett moraliskt anspråk – de särskiljer sig genom sina politiskt-korrekta värderingar.

Tvedts analys av den norska situationen är särskilt intressant, då den svenska utvecklingen visar så hög grad av parallellitet. Tvedt påpekar att den norska utvecklingen i hög utsträckning följer den allmäneuropeiska, men att många processer har blivit särskilt tydliga. Det kunde nog i ännu högre grad sägas om Sverige.

Greppet att föra samman u-landsbiståndet och invandringen till ”ett internationellt genombrott” och därigenom se en bakomliggande ideologi bakom bägge företeelser är ett lyckat grepp som gör att frågorna kan betraktas i ett nytt ljus. Som varje analysraster döljs alltid något, vid sidan av det som framhävs. Man kunde exempelvis peka på den av konservativa ofta framhävda motsättningen mellan kulturradikalism och konservatism. 60-talet är också början på kulturradikalismens hegemoni.

Men ingen bok kan handla om allt. Tvedts utmärkta bok ger oss flera verktyg att förstå en i grunden obegriplig historisk period.