”Populism hotar demokratin” är en kampanj som etablissemang startat för att rättfärdiga sin egen ställning när den utmanas av folket i val, och samtidigt smutskasta väljarnas befogade kritik mot oförmåga att hantera globaliseringens påfrestningar.

De senaste veckorna har snarlika teman dykt upp i Sverige, Europa och USA. ”The rise of populism in Europe endanger democracy” skriver Euronews, ”How populist uprisings could bring down liberal democracy”, skriver brittiska Guardian, ”Populism existential challenge for democracies”, skriver New York Times. Och i ABF-huset hålls seminarier, utsända i SVT, som oemotsagda får propagera för påståendet att det som nu växer fram är populism och att den är ett hot mot demokratin.

När du hör någon säga populism, be dem då definiera vad de menar. Det kan bli riktigt underhållande att höra svaret. För det blir alltid svävande, diffusa och oklara definitioner. Maktens försvarare, vars förtrupp mainstreammedierna idag är, slingrar sig obekvämt när de intellektuellt måste redogöra för vad deras svepande anklagelser handlar om. Vad är det?! Vem är det?!

I somras släppte Timbro en rapport om populism, och här i Samtiden kunde vi enkelt visa att enligt Timbros egna definitioner var det Socialdemokraterna som var de främsta populisterna i riksdagen, inte – som de försökte påstå – Sverigedemokraterna.

Ett vanligt mantra nu under vintern har varit att populister ser ”ett folk” och ”ett etablissemang” och att dessa står emot varandra. Jaha, och vad är det som är så odemokratiskt med denna uppdelning? Är felet att folket inte längre tiger, utan börjar vara ansvarsutkrävande? Att folk inte accepterar att makthavare slutat uppfylla absoluta grunduppgifter för en stat, dvs upprätthålla ordning och trygghet i samhället?

Dessa folkliga krav är ju utmärkta exempel på att demokratin lever och fungerar, att folk säger ifrån när makten missköter sig! Motsatsen är ju faktiskt definitionen för diktatur.

Senast i dag, i Svenska Dagbladet, refereras till kolumnen ”Populism’s Challenge to Democracy” i Wall Street Journal av Clinton-medarbetaren Bill Galston. Han menar att ”liberala demokrater” accepterar ”alla medborgare oavsett religion, ras etc”, medan populister ”skiljer ut de grupper som de ser som ’folket’ genom att sortera bort en del med etniska och religiösa kriterier”.

Det Galston gör är ju inget annat än att sätta likhetstecken mellan rasist och populist. Och det är ju så de med makt vill ha det. Man vill kunna definiera bort kritiker mot deras maktställning som odågor.

Med denna definition är alltså mer än 50 procent av italienarna i förra helgens parlamentsval fullblodade rasister. Är det verkligen meningsfullt för eliterna att stämpla ut folket som odugligt? Och vi ska komma ihåg att italienarna under andra världskriget i hög grad skyddade judarna, trots att landet först var allierat med Nazityskland och sedan ockuperades av detsamma. Att döma ut ett helt folk som rasister därför att de inte röstade på de politiker som haft makten, är ett väldigt trubbigt och för demokratin skadligt sätt att se på väljarkåren. Det polariserar och ökar motsättningarna.

Någonstans tycks ändå Galston förstå det, för han skriver sedan att den ”liberala demokratin måste förenas med respekt för nationell suveränitet”. Jösses, Matilda! Det är ju just eftersom styrande etablissemang i Europa inte – inte! – respekterar nationell suveränitet som väljarna röstar på alternativen.

De vänsterliberala etablissemangen försöker stämpla ut alla som utmanar dem om makten som farliga ”populister”, men de gräver bara sin egen grav. Att håna den egna befolkningen därför att den kräver bättre fungerande samhällskontrakt mellan staten och medborgarna, är så långt ifrån ett demokratiskt sinnelag man kan komma. Det är dessa etablissemang som är demokratins – folkstyrets – verkliga hot. De vill ta av folken rätten att avsätta makten, när den missköter sig. Och nuvarande makthavare missköter å det grövsta globaliseringens påfrestningar.

Så länge makten inte lyssnar på folket, ska den avsättas. Det är det som är demokrati.