Nu börjar också akademiker kritisera den globalism med öppna gränser som drivits fram av utopiska präglade politiker i väst. Denna globalism fräter sönder våra samhällen. Svaret lyder: mindre globalism, mer nationell demokrati.

Redan för 20 år sedan frågade Harvardprofessorn Dana Rodrik, ”Har globaliseringen gått för långt?” Då ogillades hans kritiska analys av andra akademiker. Idag är hans slutsats att globaliseringen, paradoxalt nog, fräter sönder den nationella sammanhållning som globalisering förutsätter inte lika kontroversiell. Och nu lyssnar – om inte politiska etablissemang och massmedier – så i alla fall andra statsvetare och ekonomer.

Svaret på de liberala demokratiernas kris är mindre av globalisering och mer av nationell demokrati.

DI-journalisten Arvid Åhlund har i Axess skrivit en recension över några internationellt uppmärksammade böcker i ämnet, Hur hamnade vi här?

Mest intressant blir det när han summerar Rodrik, och hans nya bok ”Straight Talk on Trade”.

”Globaliseringen – åtminstone när den går för långt – är en paradox eftersom den fräter sönder de nationella grundvalar som bär upp den. Den är därtill ingen naturkraft, utan ett val. Eliten – mitten, de policyprofessionella, whatever – fick feeling. Man avreglerade och integrerade. Resultatet är en global ekonomi som ingen kan tygla och en nationell politik som inte längre förmår leverera.

Under sådana omständigheter är det inte så konstigt om folk ruttnar på den liberala demokratin och att populister skördar framgångar, konstaterar Rodrik. Eller att nationalstaten, nyss dödförklarad, får nytt liv. Det är, för övrigt, inget att sörja. Tvärtom. Både ’någonstansare’ och ’varsomhelstare’ tjänar på det.

Någonstansarna därför att svaga stater inte förmår uppfylla sina demokratiska förpliktelser. Varsomhelstarna därför att starka stater är globaliseringens stöttepelare. Den liberala demokratins kris är nationalstatens – för mycket av globalisering undergräver dem bägge.

Detta, anför Rodrik, är problematiskt av moraliska skäl – demokratiska staters skyldigheter riktas först och främst mot de egna medborgarna – men också av praktiska. Marknader kräver regler som är anpassade till lokala förutsättningar. Institutionell mångfald främjar ekonomisk utveckling genom att skapa utrymme för konkurrens och experiment. Globalisering har motsatt effekt, den krymper utrymmet för lokala lösningar. Det är, om så får inskjutas, ett rätt briljant argument.”

Här i Samtiden har vi ofta tagit upp just det dilemma som globaliseringsivrarna förtränger: demokrati och medborgerliga rättigheter förutsätter starka nationalstater. Inga andra strukturer än nationer kan upprätthålla dessa grundläggande värden. Och därmed rädda den globala ekonomin genom att ge den ramar och spelregler som gör den uthärdlig.

Arvid Åhlund nämner att eliterna som en följd av deras globaliseringsvurmande svikit folket. ”Valda regeringar varken representerar eller levererar i den utsträckning väljarna kräver, och har rätt att kräva. Däri ligger den liberala demokratins kris. Populismen – auktoritär eller ej – är en konsekvens och inte en orsak, vilket ofta påstås. Grundproblemet är istället elitens svek.”

Politik är inte att vilja, som Olof Palme sa, utan att leverera. Nyckelordet här är verbet ”leverera”. Om eliterna sviker folket, är det ett bevis på demokratisk livskraft och styrka när folket kastar ut eliterna med fötterna före. Inte en kris, så som det ofta heter i samhällsdebatten. Det är de styrandes plikt att värna de egna medborgarna i första hand, och åt dem leverera frihet, trygghet och välfärd.

Åhlund pekar på att i Sverige har folkopinionen mot styrande etablissemang inte fokuserat på ekonomi och fördelningspolitik som i många andra länder, utan på kultur, traditioner och otrygghet på grund av brottslighet.

”Varför denna avvikelse? En rimlig förklaring är att den svenska välfärdsstaten och den omfördelande ekonomiska politiken i stor utsträckning faktiskt har skyddat oss från många av den ekonomiska globaliseringens avigsidor. Den ekonomiska liberalismen har helt enkelt inte tvingats bekänna färg i Sverige på samma sätt som den kulturella. Därför har behovet att ompröva inte heller varit lika starkt.”

Exakt. Hittills har välfärdsstaten någorlunda levererat. Men folks oro beror ju på att etablissemangen genom öppna gränser låter hundratusentals människor från Mellanöstern och Afrika strömma hit varje år. Välfärden kommer inte att kunna hålla nuvarande kvalitet när miljontals fattiga ska ta del av den. Svenska medborgare som betalar skatt förlorar sin välfärd, medan människor utan koppling till landet konsumerar upp den.

De partier som vill ha öppna gränser har inte talat om hur konsekvenserna ska lösas av de folkvandringar som blivit följden. Man tiger. Alla som tar upp problem är rasister. När etablissemangen inte tar ansvar för den utopiska politik man genomför, förlorar man förtroende i folkdjupet. Man levererar inte.

Trots sin egen analys tycks inte Arvid Åhlund dra några tydliga slutsatser, utan landar i att man bör vara ”skeptisk”. Jaha? Är det inte just detta som Sverigedemokraterna varit länge – och väldigt, väldigt ensamma om att vara?