Ulf Kristersson (M) har klivit i Fredrik Reinfeldts galoscher, medan Jimmie Åkesson (SD) liknar en skicklig tjurfäktare i den politiska manegen.

Centerpartiets ledare Annie Lööf är principlösheten och populismen personifierad. Hon har något opålitligt rävliknande i blicken liksom kommunistledaren Sjöstedt fast hans blick är mer varglik. Lööfs oresonliga hat mot Sverigedemokraterna tror jag kommer att leda henne rakt ut i ”the wilderness” rent politiskt.

Hon säger sig vara ”värderingsstyrd”, ytterligare ett av dessa drypande politiska rappakaljaord. Så sent som 2013 sade Lööf att hon hellre åt upp sin högra sko än att bli stödhjul till Socialdemokraterna. 2015 hette det att ”Jag har hela tiden sagt att jag aldrig kommer att förhandla en budget med S. Jag kommer heller aldrig att sitta i en regering tillsammans med S!”

Men nu talar hon om att söka stöd över blockgränsen. Vidare anser hon att migrationsöverenskommelsen 2015 är ett bra exempel på ett ”fint hantverk”. Det var en kompromiss där man enligt Lööf ”förde Sverige framåt”. Förvisso, men inte mot grönskande dalar utan mot stupet, något som alla vid sina sinnens fulla bruk kan se i dagens Sverige.

Invandring och integration kommer tveklöst att bli en av de hetaste frågorna i den kommande valrörelsen.

Att Moderaterna inte alls är så fasta i köttet när det gäller frågan fick vi nyligen bevis för. När Elisabeth Santesson (M) i TV uttryckte att det var viktigt att invandringens kostnader öppet redovisades av regeringen, blev hon omedelbart tillrättavisad av partiets framtidshopp, partiledaren Ulf Kristersson. Han använde ett futilt maktspråk; ”Jag hade inte uttryckt mig på det viset kan jag säga”.

Han har klivit i Reinfeldts galoscher och vi minns alla när den anemiske Billström fick på huden av Reinfeldt när han menade att man i invandringsfrågan inte kunde undvika att diskutera ”volymen”. Kristersson tillhör dem som bär ett stort ansvar för den olycka Sverige har försatts i med två migrationsöverenskommelser (2011 och 2015) samt den principvidriga Decemberöverenskommelsen 2014.

De årliga kostnaderna för den invandring vi dragit på oss torde motsvara minst tre försvarsbudgetar. Det är ju inte endast de direkta, synliga, kostnaderna som skall inkluderas utan även de stora indirekta kostnaderna som bäddas in i olika budgetkonton, bortom räckhåll för transparens och insyn. När det gäller försvaret kan det förhandlas och utredas i åratal för några futtiga miljarder, medan vi inte får tala om invandringens ekonomiska belastning på landet trots att den är mångfalt större.

Även centern kände sig föranledd att kritisera Santesson för hennes självklara krav att regeringen skall redovisa invandringens kostnader. Partiets rufsige partisekreterare, Michael Arthursson, iförd randig skjorta och rutig slips (Ja, jag har fördomar), är ”bekymrad” över det hårda tonläget och påstår att behovet av invandring och ”kunskapsförstärkning” inte får diskuteras i Sverige. Avslutningen talar för sig själv; ”Vi vill ha en humanistisk politik och är övertygade om att det går att förena med ‘ordning och reda’ [hur många gånger skall vi behöva höra dessa ord?] och goda statsfinanser”. Bla, bla, bla…!

Är det månne ett tecken i tiden att Danmarks politiska etablissemang, inklusive Socialdemokraterna, nu anammar en invandringspolitik som nästan är en blåkopia på vad SD förordat i många år?

Jag skall inte närmare kommentera den famösa domen i Solna tingsrätt. Att Centerpartiet släppt in islamisten Ebtisam Aldebe som nämndeman visar på partiets okunnighet om och naivitet angående islam. Att kalla det ”fördomar” när man kritiserar hennes förslag till särlagstiftning grundad på sharialagar och den förskräckliga argumentationen i domskälen, visar hur politiseringen och islamkramandet nått ända in i domarväsendet. Till saken hör att Aldebes man, Mahmoud, anses vara en av det Muslimska brödraskapets nyckelfigurer i Sverige.

Det finns uppenbarligen en tyst överenskommelse över partigränserna att aldrig yttra ordet islam, islamism, sharia etc.

Nu får det bli slut på detta tassande och föra upp islam på den politiska dagordningen.

Jag har varit en s.k. aficionado när det gäller tjurfäktning. Efter att ha sett ett antal tjurfäktningar på de stora arenorna, så lär man sig se vad som skiljer en bra tjurfäktare från en dålig. En bra tjurfäktare står still med fötterna ihop när tjuren anfaller. Med handlederna och midjeböjningar manövrerar han det röda skynket, muletan, så att tjuren passerar hårfint nära kroppen. Den sämre eller osäkre tjurfäktaren ”kliver omkring” och håller inte alls ihop fötterna. Det ger ett klumpigt och oestetiskt intryck.

Tycker att situationen, om än något långsökt, liknar den svenska politiska arenan. De flesta partiernas främsta företrädare kliver omkring hit och dit i manegen. Om Jimmie Åkesson lyckas fortsätta att stå still och skickligt föra muletan, så tror jag att ett mycket framgångsrikt val står för dörren. De anfallande tjurarna kommer att rusa rakt in i svärdet och till följd av sin egen tyngd penetreras och falla döda ner till den kunniga publikens stora jubel. Något öra eller svans blir det väl inte ur borgmästarens hand, men ett bra val är belöning nog.