Svenska val har vunnits genom en tävlan om att vara mest trovärdig i frågor om ekonomi eller i social frågor. Den nationella sammanhållningen har tagits för given och inget att diskutera, ingen valvinnare. Men årets val tyder på en ändring.
Självfallet ska inte ekonomi och social dialog som till exempel den senaste kampen om att bli Sveriges vårdparti underskattas. Men i årets valrörelse är det fler som ser sambanden mellan nationell sammanhållning och en rad frågor om ekonomi och social jämlikhet.
Varför har t.ex. svenska löntagare mindre kvar av sin lön (efter skatt) än folk (motsvarande kategorier) i andra västländer, våra främsta konkurrentländer? Skatterna i Sverige är för höga och tvingar den som arbetar extra, t.ex. inom vårdsektorn, att ta ut kompensation i ledig tid, vilket leder till att mindre arbete utförs per anställd, vilket i sin tur leder till att fler personer måste anställas, varpå den offentliga sektorn blir ännu större och ytterligare driver upp skatterna som finansierar denna offentliga sektor. Det innebär att det onda (de för höga skatterna) som bör avlägsnas blir än värre i en olycklig spiral.
När allt färre ska försörja allt fler dräneras de offentliga finanserna och för att kompensera en minskad skattebas måste skatter eller avgifter höjas.
Varför är våra vårdköer längre än köerna i andra västländer, trots att vi betalar mer för sjukvården än något annat västland (med undantag av det klassiska invandrarlandet USA)? Endast en fantast kan blunda för att Sverige i decennier har importerat en medelstor svensk stad av invandrare varje år. Antalet vårdplatser eller resurser i övrigt har inte på länge matchat det växande vårdbehovet. Konkurrens om sviktande resurser är påfrestande för den nationella sammanhållningen.
Som ett resultat av ökad belastning på vård, skola och omsorg får de anställda inom välfärdens kärnområden en för tung arbetsbörda. Bristen på resurser inom den ansträngda välfärdssektorn blir dessutom inte bättre av att de anställda är underbetalda (efter skatt).
Det anses vara för dyrt för stat, landsting och kommuner att betala högre löner eller anställa fler och de etablerade partierna vill ogärna höja skatten och bli för impopulära hos väljarna, men att utgifterna ökar på grund av migration tycks inte beröra. Detta trots att behovet av fler personer inom vård, skola och omsorg är stort.
Vårdköerna visar att det är fråga om dels en utkörd vårdpersonal, dels personalbrist (på grund av bristande resurser att anställa flera personer). Väljarna ser att det som drabbar vården också gäller för skolan, polisen och andra samhällsfunktioner som är dimensionerade efter en befolkning på cirka 8 miljoner, inte 10 miljoner.
Ytterst beror eländet inom vård- och skolsektorn enligt de borgerliga partierna endast på att vi har en monopoliserad, helt skattefinansierad offentlig skola och vård. Utan konkurrens blir all verksamhet, också inom vården eller skolan, ineffektiv, verksamheten stelnar i vissa alltmer tillkrånglade former och byråkratiseras.
Enda lösningen är här (inom vård- eller skolsektorn) att privatisera en del av verksamheten och att utbygga bl.a. husläkarsystem, privatskolor m.m. Men allt för länge har fokus hamnat endast på ägandeförhållanden och skymt sikten för sambandet mellan en växande andel människor som inte är en del av de som bidrar och producerar å ena sidan och de som bär plikten som en ständig följeslagare å andra sidan.
Väljarna har rätt att få veta varför alltfler folk slutar sina arbeten inom den offentliga sektorn.
Trots att de är intresserade av sina arbetsuppgifter (som sjuksystrar, poliser, lärare, lärare eller vad det kan vara), så finner de att de inte uppskattas nog vare sig professionellt (deras idérikedom och kreativitet förtvinar inom den byråkratiska ordningen) eller ekonomiskt (deras löner efter skatt är för låga jämfört med andra yrkesutövare i det privata näringslivet).
Sverigedemokraterna måste samla nationen igen och återskapa den gemenskap som gjorde vårt land till ett av världens bästa länder. Vägen kan aldrig vara de senaste decenniernas politiskt korrekta katastrofrecept, en nationell machosism som slår mot alltfler vitala samhällsfunktioner. Det är hög tid för en politik som sätter Sverige först.