John Lagerholm är inte ett namn som nämns så ofta i dag. Trots detta skrev han en av de bästa introduktionerna till konservatismen på svenska. Denna insats bör framhållas.
Av alla konservativa gestalter, som jag skrivit om i Samtiden och i min bok Svenska konservativa profiler, torde John Lagerholm (1895-1965) vara den mest okände. Han saknar artikel i Nationalencyklopedin och Wikipedia. I dödsrunan i Svenska Dagbladet fokuseras på hans roll som släktforskare och hans politiska författarskap nämns mer i förbigående.
Hans genealogiska insatser är förvisso inte ointressanta. Han var något så ovanligt som en professionell släktforskare med ett flertal medarbetare, från vilken den som var intresserad av sin släkt kunde beställa tillförlitliga uppgifter. Bördig från Jönköping framlevde han större delen av sitt liv i Stockholm; inledningsvis slog han sig fram som kontorist och försäkringstjänsteman.
Hans rent politiska insats inskränker sig till en tid som ombudsman för Sveriges nationella ungdomsförbund 1928-1932, på den tiden informellt ungdomsförbund för högern (det kom senare att frikopplas och radikaliseras). Därefter, under den långa tiden som släktforskare, kom han dock att fortsatt publicera en del om politiska ämnen, vid sidan av skrifterna om genealogi och kulturhistoria. Här intresserar vi oss för hans skrift Konservativ samhällssyn (Natur och kultur, 1933), en introduktionsskrift till konservatismen.
Man bör inte se introduktionsskrifter av detta slag över axeln. Vid sidan av mer omfattande idéanalyser behövs introduktioner till konservatismen, för den som är nyfiken på ämnet och vill få en första glimt av det, utan att för den skull vara beredd att läsa alla källtexter. Järta, Geijer, Kjellén och Norström är alla mycket värdefulla, men skrev inga introduktioner av detta slag.
Få inledningar till konservatismen finns för övrigt på svenska, särskilt om man jämför med det stora antal lättlästa och välskrivna sådana som finns i den anglosaxiska världen. Från senare år kan nämnas Carl Johan Ljungbergs mycket kortfattade men korrekta och kunniga Konservatism: en snabbguide (Konservativt idéforums skriftserie, 1983), som dock verkar ha spridits i mycket liten utgåva och finns på mycket få bibliotek. Vidare har vi Fredrik Haages Nycklar till modern konservatism (Timbro 2000), som, trots att den introducerar flera väsentliga konservativa idéer, dock lider av en tydlig anpasslighet. Min bok Svenska konservativa profiler (Realia förlag, 2017) har ett något vidare syfte än att bara introducera några konservativa huvuddrag. I flera översikter över politiska ideologier finns förstås konservatismen karaktäriserad, men då bara som en bisak jämte andra ideologier och i allmänhet ur en politisk motståndares perspektiv.
Lagerholms bok framträder därmed som något tämligen ovanligt och anmärkningsvärt, en svensk introduktion till konservatismen. Författaren säger sig också ha identifierat en lucka – ”att en brist i litteraturen förefinnes, när det gäller att taga de första stegen på det konservativa vetandets stråt.” Han säger även att man inte skall uppfatta hans försök som en förhävelse, då hans åsikter i många stycken är typiska för den högergeneration han tillhör. Sålunda uppfattade han sig snarare som ett språkrör än som en profet.
Vad är då konservatismen enligt Lagerholm? Det kan vara en ren känsla, men den uppträder också i en mer idébaserad form. Den konservativa idén utmärker sig av en känsla för att den nationella gemenskapen har en historia och en framtid, den är ett förbund mellan de hädangångna, de levande och de kommande. Konservatismen strävar efter att denna gemenskap skall fortbestå. Det utesluter inte reformer, men reformerna strävar efter att bevara. Bevara det sunda, som Lagerholm uttrycker sig. Det är konservativa standardinsikter alltsedan Burke.
Edmund Burke är också den utländska lärofader som åberopas explicit. De svenska är Hans Järta, Erik Gustaf Geijer och Rudolf Kjellén. Detta triumvirat kan sägas vara en avvägt val mellan olika synpunkter och ingår också i min kanon. Men att skriva idéhistoria är inte författarens huvudärende, utan med den nämnda definitionen av konservatismen går han igenom ett antal frågor och försöker göra en analys av vad man som konservativ kan tycka om dessa spörsmål.
Han börjar med statsauktoriteten. Detta är en av huvudpunkterna i all konservativ ideologi, att ordningen, och därmed statens auktoritet, måste upprätthållas. Denna punkt är evigt aktuell, även om den kan ta olika uttryck i olika tider.
På Lagerholms tid var det kommunisterna som var som försökte undergräva statsauktoriteten, i dag slits samhället sönder av etniska konflikter på grund av ansvarslös invandringspolitik. Frågan som dock måste ställas är: var går gränsen för statens herravälde, när kan det vara berättigat att medborgarna tar lagen i egna händer? Lagerholm svarar klokt att detta måste vara en absolut undantagsåtgärd, som bara kan tillgripas vid verkliga nödsituationer, då staten inte kan uppfylla sina normala åtaganden.
Det är ett intressant grepp att statsauktoriteten placeras först, som statens absoluta förutsättning. Först som en andra nivå kommer styrelseskicket. Lagerholm påpekar att det folkliga inflytandet har lång tradition i Sverige och att en demokratisk inställning bör vara utgångspunkten för diskussioner över styrelseskicket. Han menar dock samtidigt, att denna demokrati inte måste realiseras som radikal parlamentarism, utan vill i likhet med 1809 års regeringsform ha mer av maktdelning och balanserade inslag, s.k. checks and balances. Lagerholms synpunkt är enkel att förstå ur hans samtids synvinkel, men i dag måste man nog ställa sig frågan, om inte många samhällsproblem är så trängande, att ett mindre inslag av konstitutionella begränsningar faktiskt är att föredra. Konservatismen är pragmatisk och en fråga som styrelseskick måste avgöras av de historiska omständigheterna.
Vidare diskuteras bland annat kyrkan, skolan, försvaret, fredsfrågan, fackföreningsrörelsen, de olika samhällsklasserna och socialpolitik. Ett positivt drag är det socialkonservativa betonandet av samhällsgemenskapen, mot de typer av ensidig klasspolitik som funnits både hos socialdemokraterna och de borgerliga partierna. Ett annat drag som jag uppskattar är framåtandan, en kämpande konservatism, som Lagerholm kallar det. Vilken nostalgi man än kan känna för det förflutna, måste man också vinna slaget om framtiden.
Om jag skall säga något kritiskt, så finns det en brist som framgår i hans definition av konservatismen, men ännu mer i avsnittet om kyrkan. Såsom jag uppfattar det måste all form av konservatism ha en förståelse för en transcendent ordning, och det räcker inte med en inomvärldslig analys av det egna folkets öden. Hans definition av konservatismen är god, men skulle behöva kompletteras med en förståelse för det transcendenta. I avsnittet om kyrkan framgår det immanenta perspektivet än starkare, då han förvisso erkänner kyrkan som moralisk auktoritet, men starkt betonar att religion och politik skall vara åtskilda. Om det är något myt som vi med vår tids erfarenheter utan vidare kan avfärda, så är det myten om den neutrala staten. Liberalismen har ersatt kristendomen som vår tids religion – om man inte firar verkliga gudar firar man avgudar.
Sammantaget är det dock en mycket välskriven introduktion till konservatismen, en unik bok på svenska. Varför har den inte fått mer uppmärksamhet? Den publicerades trots allt på ett etablerat förlag. En förklaring är förstås att författaren var otillräckligt känd. En annan är att den inte publicerades i rätt tid. Den publicerades samma år som det nationalsocialistiska maktövertagandet i Tyskland, en händelse som inte nämns med ett ord i Lagerholms bok. Kanske uppfattade hans samtida detta utelämnande som att han inte hade något väsentligt att säga till sin samtid, som att det fanns mer trängande uppgifter att ta i tu med än de som han behandlade.
Just för att den inte var helt och hållet besatt av tidsfenomenen, har den emellertid bevarat sin aktualitet. Lagerholms skrift är ännu en god introduktion till konservatismen, skriven på frisk prosa. Han förtjänar därför att hållas i ära som en av den svenska konservatismens introduktörer.