De bortglömdas hävdatecknare

Det man inte möter hos Per Landin är några klara paroller eller plakat, inte heller någon övergripande analys. Om man skall placera honom i något ideologiskt fack är konservativ det som ligger närmast, men hans texter syftar sällan till att pracka på läsaren sina egna åsikter, utan snarare till att förstå och ge perspektiv.

Författarens senaste essäsamling Langbehns testamente (Bokförlaget Augusti, 2017) är en sällsam betraktelse över det svunna tyska seklet. Han frammanar här röster som sedan länge tystnat, och får läsaren att leva sig in förgätna människoöden.

Per Landin (f 1956) har under många år varit en viktig röst i det svenska kulturlivet. Han har inte bara varit en kunnig introduktör av den aktuella tyska litteraturen, disputerad germanist som han är. Hans ämnesval och stil har också en djupt personlig karaktär, och vetter inte ogärna mot det outforskade och excentriska.

Om det så är DDR, bortglömda högerintellektuella under mellankrigstiden eller den försvunna tyska kulturen i Ostpreussen som skildras, upplever man samma vilja hos Landin att förstå de mest olikartade öden och situationer. Genom hans böcker förmedlas en historia vid sidan av den vanliga historien, ett slags alternativ till de vanliga gestalterna och berättelserna. Man kan se det som en djupgående humanism, en vilja att göra rättvisa åt de historiska personer och sammanhang som andra redan glömt bort.

Det man inte möter hos Landin är några klara paroller eller plakat, inte heller någon övergripande analys. Hans ärende förefaller framförallt vara att komplicera en alltför förenklad och schematisk bild, att visa tillvarons gråskalor. Om man skall placera honom i något ideologiskt fack är, ovanligt för en kulturskribent i dag, konservativ det som ligger närmast, men hans texter syftar sällan till att pracka på läsaren sina egna åsikter, utan snarare till att förstå och ge perspektiv.

Han saknas på kultursidorna sedan han slutat på DN, men har glädjande nog fortsatt att ge ut egna böcker. Senast i raden är Langbehns testamente (Augusti 2017), som i essäform skildrar tio tyska levnadsöden under 1900-talet. Inledningsvis kommer en avsiktsförklaring: ”De följande studierna handlar inte om idéer eller åsikter, utan människorna bakom dem.” Det går i linje med hans tidigare författarskap – Landin syftar snarare till mänsklig förståelse än kritisk idéanalys.

Titelessän syftar på en nu tämligen bortglömd, men starkt fantasieggande, gestalt, Julius Langbehn. Langbehn skrev en av det tyska kejsarrikets mest spridda böcker, Rembrandt als Erzieher (”Rembrandt som uppfostrare”), en märklig aforistisk bok som mer är en kritik av samtidens materialism och naturalism än en bok om konsthistoria. Trots stora upplagor levde han i självvalt utanförskap, kringflackande som luffare, livnärande sig enbart på bönsallad.

Det är över huvud taget märkliga gestalter som passerar förbi i Per Landins bok. Det är Gerhard Rossbach, den brutale frikårsmannen vars essä i sig rymmer en minihistoria över frikårernas historia. Det är Hermann Rauschning, en konservativ anti-nazist med oförtjänt dåligt rykte. Det är Ludwig Ferdinand Clauß, en humanistisk rasforskare som kom i konflikt med Tredje riket. Det är vidare bland annat Margot Honecker, DDR:s utbildningsminister och first lady, och Monika Ertl, en kvinnlig gerillasoldat som hämnades mordet på Che Guevera.

Det är i samtliga fall fascinerande, om än ibland avvikande och bisarra, personager, vars öden är gestaltade på ett oupphörligt gripande sätt. Landin väljer att, så långt det är möjligt, förstå i stället för att fördöma. Perspektivet kan kanske bäst förstås av en mening ur slutessän: ”I grunden tror jag det förhåller sig med essäisten som advokaten: man måste vara lojal mot den man skriver om, med författarens strävan, oavsett vad man tycker.”

En fråga som man måste ställa sig är förstås, om det finns något sammanhang mellan essäerna. Uppstår ett släkttycke när man läser essäerna efter varandra? I grunden vore det väl märkligt, då den gemensamma nämnaren bara är att det är personer som levt i Tyskland under 1900-talet. Men ändå ger de en bild av vad tyskt 1900-tal kunde vara, vilken rikedom det finns om man vågar gå utanför schablonerna och de schematiska framställningarna.

Så skulle jag vilja sammanfatta Landins nya essäsamling: som en historieskrivning i marginalen, ett alster av de försummades hävdatecknare. Det är en bok för de som inte nöjer sig med det som ligger närmast till hands, utan söker sig till antikvariatens djupaste skrymslen och gärna också tar en titt i giftskåpet.

*

Se mer: Adlibris, Bokus.