Bali och DN:s ’misstankar’ om rysk signalspaning

Helgens skandal kring riksdagsledamoten Hanif Bali (M) skulle kunna liknas vid en fars, om det inte var så centrala aspekter som låg i potten.

Den i sociala medier så populäre och framgångsrike Hanif Bali har fått lämna Moderaternas högsta beslutande organ, partistyrelsen, sedan Dagens Nyheter ”misstänker” honom för att ha tagit del av rysk hemlig avlyssning av svenska utrikesdepartementet.

Några bevis finns inte. Det handlar om lösa spekulationer.

Vän av ordning kan fråga sig om Ryssland skulle avslöja sin signalspaning mot Utrikesdepartementet, om man hade sådan, för att misskreditera en landsortsjournalist som intervjuat aktivister på Krim?

Den som tagit till sig det minsta om hur underrättelsearbete fungerar, vet att det värsta man kan göra, om man väl lyckas mjölka information genom avlyssning, är att agera så att det avslöjas att man gör just det.

Detta enkla faktum gör hela Bali-affären synnerligen osannolik.

Vad hände då? Missförstånd, tror jag. Hanif Bali visste inte att UD:s presstjänst ofta tipsar olika medier om att det finns personer och skeenden i utlandet att bevaka. Som bloggare på 00-talet fick jag tips från UD, då jag skrivit en hel del om de baltiska folkens frigörelse från Sovjetunionen.

Förmodligen ovetande om denna praxis, ifrågasatte Bali varför journalisten agerade på beställning av UD och därmed staten. Ska inte journalister vara fristående? Varför agerar de på uppdrag av staten? Principiellt kan man självfallet ställa dessa frågor. Jag uppfattade som mottagare av UD-tips aldrig att det skulle var någon påtryckning, inte det minsta, utan att UD:s presstjänst ville att fler skrev om utländsk problematik i Sverige.

Det som gjorde att det blev en DN-skandal var att Bali fått information av Nyheter Idag, en uppstickare i Mediesverige som etablerade medier ser som hot mot deras ställning, och som man därför gärna misstänkliggör. Helt utan grund slår DN upp det som ”misstankar” om att Nyheter Idag fått ta del av rysk avlyssning, som sedan Bali vidarebefordrat.

Man kan lika gärna, eller med större trovärdighet, misstänka Dagens Nyheter för Fake News. DN sprider påhitt om påstådd aktivitet, som om den vore sann skulle vara synnerligen allvarlig kränkning av Sverige som nation, utan att ha det minsta på fötterna.

DN gör det för att komma åt en medial konkurrent och en moderat riksdagsman som man ogillar.

För egen del ser jag hela händelsen som ett uttryck för hur nervösa, osäkra och vilsna etablissemangen numera är. En misstänksamhetskultur har brett ut sig. Riksdagsman Bali misstänker UD för statlig påverkan av medier och DN misstänker riksdagsman och mediekonkurrenter för att ta del av rysk manipulation.

Hur har det då gått till? Ja, folk pratar med varandra. Någon kan ha sagt något som fått Nyheter Idag att begära ut, som offentlig handling, mejl mellan UD:s presstjänst och landsortsjournalisten om uppslag för Krim-intervju (UD kan mycket väl ha vänt sig till flera om uppslaget). Dessa mejl har missförståtts som UD-propaganda och riksdagsledamot har ifrågasatt agerandet.

Förr, före internet, hade en riksdagsman ringt och talat med någon med erfarenhet. Då hade praxis kunnat klargöras. Därmed hade saken varit utagerad. Inget annat hade hänt. Nu, med internet, ställdes istället frågan i offentligheten. Därmed fick massmedier chansen att misskreditera frågan och frågeställaren och försöka göra det till en skandal som pressar konkurrenter och politiska motståndare.

Förr handlade den offentliga debatten om frågeställningar som var utredda och underbyggda. Nu kastas frågor ut i offentligheten utan att frågeställaren vet särskilt mycket kring problematiken, och medier fångar upp, sprider och tolkar, också de utan att skaffa fakta.

Därmed blir allt så mycket mer oklart. Vad är sant, vad är missförstått, vad är vilseledande? Få vet och beklagansvärt många är inte ens intresserade av att veta fakta, utan använder lösryckt information i egna syften. Sakfrågorna blir mindre viktiga, medan spekulation om information blir vapen att använda mot andra aktörer i offentligheten.

På något sätt skulle jag vilja kunna göra skillnad mellan spekulationer å ena sidan, och debatt i sakfrågor och om värderingar å den andra. Då skulle kanske nervositeten kunna dämpas, och sakfrågorna få större tyngd än spekulationer. Och inte som nu – då det är tvärtom.