BOKRECENSION. Det är inga uppbyggliga budskap som här serveras, utan i Nydahls värld verkar den västerländska civilisationen påbörjat sin svanesång. Tomas Nydahl sällar sig i nytt arbete till de stora pessimisterna i litteraturen. Den är läsvärd också för de som är något mer optimistiska.

Vem skriver om litteratur i internetåldern? Den skånske författaren Thomas Nydahl (f. 1952) gör det med stor idoghet. Han har efter ett liv som kulturjournalist retirerat till den egna bloggen och fortsätter dessutom att ge ut egna böcker. Han är en oumbärlig källa för den som söker nya läsupplevelser. Genom att följa hans blogg kan man vecka efter vecka få del av ett personligt, men brett och konjunkturoberoende, urval av lästa texter med vidhängande reflektioner.

Med tillförsikt öppnade jag den nya boken, Ett huvud är mer än fyra hundra struphuvuden: anteckningar och dagböcker från Östersjökusten (Occident förlag 2017), som har föregåtts av ett femtiotal tidigare. Han har inget särskilt ämne för boken, utan han har renodlat anteckningsformen och låter helt enkelt allt som intresserade och berörde honom en höst få plats. Hans reflektioner rör vardag, litteratur, samhälle och politik.

Titeln syftar på ett citat av den rumänske författaren Valeriu Marcu. Tanken bakom får väl förstås så, att en som med omdöme och integritet djupgående reflekterar över något är bättre än hundratals mediala strupsångare, som inte kan något annat än anpasslighet. Nydahl gör en poäng av att han inte är någon som ylar med vargarna.

Vad är det då som detta huvud ägnat sig åt denna höst? Läsning är förstås ett svar, men det är sällan någon blind läsning; den rena litteraturessäistiken är inte så framträdande här. Framförallt verkar han ha ägnat sig åt att reflektera över tillvaron. De ymniga referenserna till läst litteratur tycks framförallt vara en hjälp och ett stöd i detta tankearbete. Solitären Nydahl förefaller också ha mer glädje av att diskutera med de tysta kamraterna i litteraturen än med de pladdriga motsvarigheterna i det så kallat verkliga livet.

Samtidskritiken är i allmänhet hård. Han oroas med rätta för folkvandringar och islamisering, men också mer förbisedda ämnen får plats, till dessa hör en kraftig kritik mot konsumismen, underhållningsindustrin och infantiliseringen i samhället. Det finns något befriande ärligt i formuleringar som dessa: ”Nå låt oss konstatera att underhållningskulturen är en intim beståndsdel av Den Eviga Ungdomen. 60-åringar klädda i sportbyxor och hängrövsbyxor tror att de ser ut som ungdomar i samma klädsel. När de går på lunch klädda i gymnastikskor och shorts är de uppfyllda av denna ungdom.”

Reflektionerna saknar inte skarpsinne och Nydahls breda referensramar leder till oväntade och intressanta associationer. Samtidskritiken får man ofta anledning att instämma i. Tonen är dock rakt igenom nattsvart. Det är inga uppbyggliga budskap som här serveras, utan i Nydahls värld verkar den västerländska civilisationen påbörjat sin svanesång och det finns inte mycket att göra. Han sällar sig till de stora pessimisterna i den europeiska litteraturen, såsom Emil Cioran, som han gärna citerar.

Den enda ljusglimten tycks vara umgänget med litterära texter – Nydahls hunger på nya läsupplevelser tycks trots allt aldrig sina. Mer banala nöjen, som vandringar vid vattnet, kan också skänka tillfredsställelse för stunden. När man, som i ett längre avsnitt om Sven Stolpe, hoppas på något mer, kanske en öppning mot det religiösa, blir man snart besviken. Det är trots allt Stolpes kritiska, anti-totalitära sida som uppskattas.

Varför drar sig Nydahl så för det positiva alternativet? Han tycks hysa en instinktiv motvilja mot varje ideologi, varje försök till en sammanhållen åskådning. En orsak tycks vara att han bränt sig en gång – i ungdomen var han vänsterradikal – och bränt barn flyr som bekant elden. Jag som konservativ är förstås kritisk till alltför schematiska ideologier som inte tar hänsyn till historiska omständigheter, men samtidigt tror jag, att ett mer systematiskt tänkande och ett positivt formulerande av ståndpunkter, måste vara möjligt.

Med detta sagt är det en mycket fin bok, som också bör läsas av dem som är mer positivt inställda till tillvaron än författaren.