Wallström: otryggheten i världen växer

ANALYS. När utrikesminister Margot Wallström läste upp regeringens utrikesdeklaration i riksdagen idag gav hon en mörk bild av tillståndet i världen. Men samtidigt saknade hon en övergripande analys hur utvecklingen ska ändras. Redogörelsen stannade vid ett antal lösryckta punktinsatser.

Utrikesminister Wallström (S) hänvisade till de 135 landrapporter som UD publicerat under året, när hon summerade utvecklingen i världen.

– Demokratin, mänskliga rättigheter och rättsstatens principer motarbetas i världen. Det betyder att människor får mindre inflytande över sina samhällen, och mindre utrymme att forma sina liv. Tryggheten i världen minskar.

Som främsta konkreta exempel på hur Sverige motarbetar utvecklingen nämnde hon att statsministern har lanserat ”Global Deal” för att främja goda relationer på arbetsmarknaden, ett initiativ som idag omfattar 18 länder.

Diskrepansen mellan allvaret i utvecklingen och regeringens lättviktiga reaktion på den var påfallande. Kritiker skulle kunna kalla det plakatpolitik. Många vackra ord med godhjärtade önskemål, men stor avsaknad av makt och tyngd i förmåga.

Den svenska utrikespolitikens påfallande brist på slutsatser och analys framgick kanske tydligast i Wallströms redogörelse om Kina, som successivt växer fram som en avgörande militär stormakt och som på många områden motarbetar demokrati och mänskliga rättigheter. Kina blir också inom ekonomi och handel en allt viktigare, för att inte säga dominerande, aktör i världen. När det gäller denna utveckling hade Wallström bara två meningar att säga.

– Vår relation med Kina är omfattande. Landets roll i världen växer, och med det följer ett ökat ansvar inklusive med skydd för de mänskliga rättigheterna.

Mer hade utrikesministern inte att säga.

Sverige kan som litet land inte påverka stormakterna. Men vi borde kunna ha en diskussion om strategier och förhållningssätt. Exempelvis är Kina en viktig handelspartner för Sverige. Vill vi utveckla denna handel och säkra svenska folkets välfärd, behöver vi utveckla handeln med Kina. Men detta kan kräva att vi inte kritiserar Kina när man såväl inrikes som i utrikesrelationer motverkar demokrati och mänskliga rättigheter.

Här står alltså två viktiga mål emot varandra: svensk välfärd kontra demokrati och mänskliga rättigheter i Kina. Om vi väljer välfärd framför kinesisk demokrati, borde vi erkänna det.

Samtidigt kan det finnas avvägningar där vi inte kan tillåta Kina att få sin vilja fram. Exempelvis borde Sverige och väst inte sälja företag med högteknologisk forskning och utveckling till länder som själva vägrar att sälja inhemska företag till utländska ägare. Det kan inte vara så att väst säljer ut sitt kunnande, och hamnar i beroendeställning av ickedemokratiska statsmakter, medan dessa statsmakter förhindrar att de blir beroende av västligt ägda företag på hemmaplan. Det skapar en säkerhetspolitisk obalans, som kan göra oss sårbara om de främmande stater som äger företag börjar ställa villkor för att inte stänga ner och förvägra oss använda dessa företags tjänster.

Sådan analys krävs för att värna vår demokrati och våra mänskliga rättigheter, även om de inte leder till demokrati och mänskliga rättigheter i andra länder.

Det är märkligt att utrikesdebatten i riksdagen inte handlade om dessa avvägningar som måste göras, för att Sverige som land på bästa sätt ska kunna balansera olika goda mål som hamnar i konflikt med varandra.

Att rada upp exempel på enskilda insatser är inte detsamma som en genomtänkt utrikespolitisk strategi. Svenska folket borde bättre uppmärksammas på de avvägningar som behöver göras, för att kunna ha en verklighetsbaserad bild på omvärlden.

Det går helt enkelt inte vara för allt gott och mot allt ont. Vissa goda mål, innebär att vissa andra mindre goda måste accepteras.

Med en sådan verklighetsbaserad diskussion skulle svensk utrikespolitik bli avsevärt mer intressant.