Väljarna har rätt att veta vad invandringen kostar. Kostnaderna för invandringen skall rimligtvis ställas mot intäkterna, men varför är det så svårt att erkänna och kartlägga kostnaderna?
Moderaterna har lite yrvaket konstaterat att invandringen inte är lönsam, en insikt som Sverigedemokraterna haft sedan partiet började sin resa i politiken.
En återkommande fråga för Sverigedemokrater jag jobbat med har varit: Vad kostar invandringen totalt? Eller med andra ord: Vad är de årliga kostnaderna totalt för svenska skattebetalare för invandringen? Eller: Hur stora är kostnaderna årligen för den svenska statsbudgeten att totalt ombesörja omhändertagandet av invandrarna?
För att kunna uppskatta de årliga kostnaderna för invandringen tog vi hänsyn till främst följande utgiftsposter:
• De totala årliga kostnaderna för statens invandrarverk (numera migrationsverk), inklusive konsultarvoden och hyreskostnader för flyktingförläggningar, för själva flyktingmottagningen med all den service och transporter som är förenad därmed, för utvisning och efterspaning av asylsökanden som fått sin ansökan om asyl avslagen och erhållit utvisningsbeslut.
• De årliga kostnaderna för tull, gränspolis och hela den rättsliga apparat, inklusive advokatarvoden, som ställs till varje asylsökandes förfogande, för utbildning av sådan personal som helt eller delvis knyts till invandrarbyråkratins olika förgreningar (där inte minst invandrare anställs i betydande omfattning).
• De årliga kostnaderna för invandrarnas bosättning (bostäder, bosättningsbidrag eller bosättningslån som ofta bestridits av de sociala myndigheterna) liksom kostnaderna för den skadegörelse som invandrarna åsamkar fastighetsbolagen och de kommunansvariga.
• De årliga kostnaderna för den kriminalitet som begås av invandrare med eller utan svenskt medborgarskap och deras barn, för trafikolyckor, anlagda bränder och annan svårare skadegörelse som anstiftare eller medskyldiga, för speciellt skadeverkande kriminalitet som narkotikalangning, prostitution (inklusive barnporr) och illegala spelklubbar där invandrare är inblandade.
• De årliga kostnaderna för invandrarnas socialbidrag, arbetslöshetsersättning, sjukbidrag liksom för den offentliga sjukvården och andra bidrag med offentliga medel. Av en artikel i Expressen den 30 november 2002 framkommer att de områden som befolkas av invandrare har flest sjukdagar per år och försäkrad i Stockholms län. I Fackförbundet ST/Press nr 12/06 står att invandrade kvinnor har högre sjukfrånvaro och förtidspensionärer än ursprungsbefolkningen. I samma tidning står att de som upplever att de är diskriminerade har fler sjukdagar än andra.
• De årliga kostnaderna för invandrarföreningar, inklusive särskilda invandrarbulletiner, tidskrifter och opinions- och kulturverksamhet, som bestrids med offentliga skattemedel, för ”invandrarinformation” i skolor liksom i Sveriges Radio och TV (där inte bara kostnaderna för själva sändningarna utan också för produktion och arvodering åt fast och anlitad personal skall medtas), för invandrarnas hemspråksundervisning och svenskspråksundervisning (där också deltagarnas närvaro premieras med timersättning).
• De årliga kostnaderna för med statsmedel finansierade filmer (spelfilmer och s.k. informationsfilmer) och (permanenta liksom ambulerande) utställningar som pläderar – eller propagerar – för invandringen och mot dess kritiker och motståndare (vilka aldrig erhåller några statsfinansierade medel för sin informationsbildning).
• De årliga kostnaderna för omfattande ”svartjobb” och annat skattefusk där invandrare är direkt involverade (bl.a. inom restaurangnäringen som i många fall tjänar som kamouflage för kriminell verksamhet), för konkursdrabbade företag med invandrare som ägare och som startats med särskilda statliga ”etableringsbidrag”.
• De årliga kostnaderna för arbetsmarknadspolitiken som instegsjobb. omhändertagande av barn och ungdomar från ”blandade förbindelser” (mellan invandrare och vanligen svenska kvinnor), som ”kommit på drift”, ibland som ”värstingar” – liksom invandrare som redan är eller har blivit ”psykfall” eller ”patienter inom långvården”.
Kostnaderna för invandringen skall rimligtvis ställas mot intäkterna, men varför har det varit så svårt att se kostnaderna? De är ju så uppenbara för var och en som har sina sinnen i behåll.
Dessutom måste frågan om de summor som invandrarna genom produktiva arbetsinsatser och skatteintäkter tillför det svenska folkhushållet rannsakas. Frågan om de senaste två decenniernas (övervägande) s.k. flyktinginvandring har lett till en nationalekonomisk vinst eller förlust för det svenska folkhushållet, och i så fall hur stor denna vinst eller förlust kan vara har väntat på svar länge, allt för länge och de få men vällovliga försök som gjorts är inte tillräckliga.
Att tro att moderaterna ska ta frågan på allvar är en villfarelse, men med hjälp av den påtryckning vi som Sverigedemokrater levererar kan väljarna få den information de har rätt till.