Ett parti som framstår som moraliskt överlägsna besserwissrar vinner inte väljarnas sympati. Eller som Göran Greider skriver, Vänsterpartiets kompromisslöshet skär sig med de breda folklagren.
Nu i helgen håller Vänsterpartiet kongress. Partiet är inte bara splittrat internt. Det framstår som träaktigt, trots sin enorma vilja att ge hela världsbefolkningen en dräglig tillvaro – utom då svenska skattebetalare vars uppgift endast tycks vara att lämna ifrån sig all lön och allt sparande till staten.
Göran Greider skriver i Dala-Demokraten att partiet saknar folklighet. Folklig är den, enligt Greider, som blir symbol för de breda folklagren, för de många och inte för de få, och därmed är står på den stora löntagarmajoritetens sida.
Folklighet är något bredare än att svara på journalistfrågor. ”Palme var på sin tid långt mindre folklig än Fälldin”, skriver Greider och pekar ut försvarsminister Peter Hultqvist som något av den idealtypiske folklige politikern. Det är inte bara dalmålet som gör det, utan hans robusta men något tjurskalligt, lätt griniga stil. Den går hem hos väldigt många.
Folklighet är att inte vara så ängslig, utan säga rakt ut vad man anser. Jag skulle vilja lägga till att ett kriterium på en folklig politiker är att denne är fast förankrad i människors vardag och genom sina formuleringar och referenser visar att man kommer ur folket, inte någon som anser sig vara förmer än andra. Man har respekt för vardagslivets problem.
Och Vänsterpartiet saknar idag företrädare som har dessa kvaliteter. Skälet är att man likt en politisk överklass anser sig veta bättre än folket, och dessutom vill läxa upp människor så att de ska leva efter vänsterns kompromisslösa regler kring feminism, rasifiering, klimat och lämna bort det mesta man tjänar och äger. Det handlar inte bara om sakinnehåll, utan om den stenhårda attityden. Varje människa ska agera som en fullfjädrad politiker i varje vardagsbeslut.
Men att vara människa är inte att leva upp till politiska doktriner, utan främst att vara en god människa gentemot sina närmaste. Folklighet lutar ändå åt konservatismen, något som Greider medger (och varnar för), just eftersom folklighet berör hela livet och dess upplevelser, erfarenheter och gemenskaper – alltså något mycket, mycket mer än politiska teorier.
Det är nog därför det blir så fjuttigt, torrt och sterilt när Vänsterpartister går till storms för sin teoretiska, kollektiva och tvångsmässiga solidaritet. VPK-ledaren Lars Werner kramade kommunistdiktatorer, men som människa kunde man uppleva honom som mer folklig än Jonas Sjöstedt, Rossana Dinamarca och Christina Höj Larsen i dagens partiledning.