Trettioårsdagen av Sverigedemokraternas grundande närmar sig, vilket kommer att föranleda en intensifiering av den sedvanliga smutskastningen från partiets motståndare. Ett återkommande argument mot SD, som effektivt leder bort uppmärksamheten från sakpolitiken, är att partiet skulle ha ”rötter i nazismen”.
Man kan förstås fråga sig hur viktigt det är för Sveriges nutid och framtid vad vissa före detta aktiva SD:are eventuellt gjorde före 1988, det är ju mindre relevant idag. Hyckleriet ligger också i öppen dager när angreppet kommer vänsterifrån. Ledande företrädare för både Vänsterpartiet och Socialdemokraterna har skakat hand med och omfamnat, bildligt och ibland bokstavligt, några av efterkrigstidens värsta diktatorer.
Men det är inte svar på frågan: ”Har Sverigedemokraterna rötter i nazismen?”
För det första är inte nazist och nazism begrepp man ska slänga sig med hur som helst. Uttalade nazister har under efterkrigsstigen varit ganska ovanliga varelser, men det har funnits ett antal mer eller mindre nazianstrukna organisationer med intresse för rasbiologi och med kopplingar till nationalsocialism. Bland dem finner vi Nordiska rikspartiet (NRP), som förde en tynande tillvara på 70- och 80-talet.
Parallellt, år 1979, uppstod Bevara Sverige Svenskt (BSS) och det var alltså en invandringskritisk konkurrent som bildades, inte en arvtagare till NRP. Tidigare dokumenterat samröre med NRP noterar vi hos Nils Mandell, en av nyckelpersonerna i BSS, som dock hade kommit på kant med dess ledning. Leif Zeilon, en av ledargestalterna, anklagas för att ha haft korrespondens med NRP, vilket han själv ihärdigt förnekar. Besvärade för individerna, men knappast tillräckligt för att kalla BSS nazistiskt.
I den innersta kretsen av BSS återfanns ett antal personer som knappast utgör några ikoner idag, flera av dem var belastade på olika sätt, men varken fascism eller antisemitism var någon gemensam nämnare för deras politiska engagemang. Just nazism tog man tydligt avstånd från.
Med facit i hand har det visat sig att ”Bevara Sverige Svenskt” var en framsynt paroll, som numera blivit mainstream i sin nya skepnad ”svenska värderingar”. Någonting var man ju också på spåren redan på 1980-talet när man insåg att oreglerad flyktingmigration förr eller senare skulle bli väldigt problematiskt för samhället. Men eftersom fel personer drev denna tes på fel sätt infekterades hela frågan, med känt resultat idag.
BSS paketerade det invandringskritiska budskapet i ett uppskruvat och provokativt språkbruk, vilket stötte bort potentiella anhängare och minerade marken för dem som ville föra en sansad diskussion. Dessutom begick man det fatala misstaget att liera sig med skinheads med förödande konsekvenser för organisationens framtoning.
Efter en misslyckad sammanslagning med det populistiska Framstegspartiet under det nya namnet Sverigepartiet gick rörelsen under, inte minst på grund av inre motsättningar och bristande stöd.
Ur askan uppstod 1988 alltså partiet Sverigedemokraterna, vilket på intet vis innebar att problemen var över. Även om ansatsen till ett fungerande parti fanns där, projektet skulle ju också lyckas med tiden, så spillde problemen över från BSS-perioden. Och det dröjde fram till Mikael Janssons ordförandeskap, från 1995, innan man gjorde sig av med svansen av skinheads.
Enligt Jansson själv kunde det dyka upp medlemmar på mötena som uttryckte sig antisemitiskt, men dessa tillrättavisades och hölls borta från ledande positioner om de inte lämnade partiet. Längre fram skulle antisemitiska uttalanden utgöra tillräcklig grund för uteslutning. Jimmie Åkessons ”nolltolerans mot rasism” från 2012 kan tolkas som ett erkännande att partiet har haft problem, men jag anser också att det var ett trovärdigt avstamp inför framtiden.
Det finns alltså mycket att säga om SD:s historia och det går inte att vara uttömmande i det här formatet. En omogen rörelse kan med tiden mogna, det finns ingen som helst motsägelse i detta, men påståendet ”rötter i nazismen” står på så svag grund att det rakt av bör förkastas. Och att idag försöka brunmåla riksdagens idag mest Israel-vänliga parti är djupt intellektuellt ohederligt.
Med detta sagt tycker jag att historien bör studeras förutsättningslöst av både anhängare och motståndare. Att sopa obekväma fakta under mattan brukar inte löna sig i längden och vad gäller trovärdighet är det något som väljarna i slutändan får ta ställning till. Det gäller alla partier.