Jo, jag skrattar under farsen ”The Death of Stalin” som går på svenska biografer. Brittiske regissören Armando Iannucci har tidigare tolkat brittisk och amerikansk politik på det mest dråpliga vis. Satiren fungerar också på blodiga diktaturer.
Iannucci slog igenom 2005 med satiriska tv-serien ”The Thick of It” på BBC. Den driver hejdlöst med brittisk politik genom ett hårt uppdrivet tempo, snabba och elaka repliker i dråpliga intriger.
Serie beskrevs som 2000-talets svar på historiens bästa politiska satirserie, ”Yes Minister”, genom att belysa maktspelet mellan politiker, partiernas propagandamaskiner, offentliga myndigheter och media. Som en god satiriker blottlade Iannucci människors tillkortakommande i maktens korridorer. ”Vita lögner” står som spön i backen. Illasinnat taktikspel, fula baktankar och spelad indignation, är bara några av de beteenden som förlöjligas.
Politiker och deras medarbetare framstod sannerligen inte som de godhjärtade och ansvarstagande ledare de vill tro att de är. Men ändå blev den svarta satiren inte fördömande. Trots, eller rättare sagt, tack vare, att Iannucci visar karaktärernas individuella tillkortakommande finns en underton av mänsklighet i skildringarna.
Uppföljaren i USA blev tv-serien ”Veep”, vars sjunde och sista säsongen är planerad till 2019.
Men kan man föra över politisk satir om demokratiska politiker, som ändå ställs till ansvar för sitt agerande i allmänna val, med en blodtörstig kommunistisk diktator som älskade att upprätta dödslistor på personer han ville straffa?
Jo, Iannucci lyckas med det konststycket i bioaktuella ”The death of Stalin”. Först och främst är filmen mer autentisk och faktabaserad än jag tror många biobesökare förstår. Den som läst Simon Montefiores tegelsten Stalin – den röde tsaren och hans hov, upptäcker att filmens handling bygger på fakta från historiska källor. Det imponerar på mig.
Filmen visar exakt hur nyckfullt Josef Stalins skräckvälde var, och hur det reducerade hans regering till nervösa, fega och handlingsförlamade ministrar som var besatta av att skylla ifrån sig och utpeka andra ”kamrater” som ansvariga. Enskilda initiativ vändes omedelbart mot den som tog något. Enda sättet att undgå hot om avrättning var att gömma sig bakom Stalin eller se till att beslut fattades kollektivt i enighet.
När inrikes- och säkerhetsminister Berija, vice partiordförande Malenkov, partichefen i Moskva Nikita Chrusjtjov, utrikesminister Molotov med flera, upptäckte att Stalin fått hjärnblödning hade han redan legat ett halvt dygn på golvet. Ingen hade vågat gå in i hans kontor. Och nu diskuterar partibossarna om de ska kalla på läkare. Om någon av dem gjorde det, och Stalin överlevde, kunde det innebära döden eftersom Stalin hatade läkare och hade avrättat många läkare i Moskva. De kommer till slut fram till – i kollektiv enighet – att leta reda på läkare som fanns kvar.
Verkligheten var redan från början en bläcksvart fars och filmen vrider till det än mer. Och det fungerar bra att göra komik av mäktiga män som är fega som harar.
Hela Sovjetsystemet framstår i sin totala dårskap. Kryddat med vänsterkrafternas oändliga hyckleri där man tilltalade varandra som ”kamrat”, men gjorde allt för att sätta kniven i ryggen på varandra.
Filmen fungerar bättre än jag förutsett, eftersom vi skattar hånfullt åt de kommunistiska förövarna. De är historiens förlorare. Deras miljontals offer får upprättelse genom att gärningsmännen i filmen döms till evig missaktning.
*
Se mer: The Death of Stalin – Official trailer hos YouTube