Den naiva välviljan framträder i all sin dårskap. Både jag och vänsterns Rossana Dinamarca får klump i magen, men av helt olika skäl, när vi såg förhandsvisning av ny dokumentärserie.

Kan en dokumentärserie om migrationen bli annat än indoktrinering om hur bra det är med invandring? Jo, kanske. Produktionsbolaget Film and Tell ordnade igårkväll förhandsvisning på biografen Grand i Stockholm av kommande avsnitt ur ”Det goda landet” som ska visas av UR (SVT1) några veckor framöver.

Jag förväntade mig den vanliga ansatsen som alla etablissemangsmedier systematiskt tillämpar i migrationsfrågor: nedlåtande försöka undervisa det svenska folket om hur bra invandring är.

Men dokumentärserien är annorlunda. Den har konstnärliga anspråk, som den faktiskt lever upp till. Det är befriande att det inte finns någon speakerröst och det ställs inga journalistiska frågor. Istället får bilderna tala. De autentiska mötena mellan myndighetspersoner och migranter står i fokus. En ambition med serien är att sätta strålkastarljuset på ”oss svenskar”, snarare än på migranterna, i detta kulturella möte.

Den inblick som kamera och mikrofon ger i vardagen på arbetsförmedling och kommunkontor är i all sin passiva iakttagelse väldigt avslöjande. Det blir oerhört effektivt.

Och tittarna drabbas av plågsamma känslor, av helt olika slag.

Efteråt medverkade vänsterpartiets Rossana Dinamarca, moderaternas Gunnar Strömmer och historieprofessor Lars Trägårdh i ett samtal om filmerna.

– Jag fick en klump i magen, sa Dinamarca. Hon blev upprörd över den ”rasifisering” hon uppfattade att kommuntanterna i Falun visade när de inför ceremoni om medborgarskap för nya svenskar ville ha dans, eftersom afrikaner dansar.

Men där Dinamarca såg rasistiska stereotyper, kände jag djup pinsamhet för hur naiva svenska offentliganställda är. Det fanns inte minsta ondskefulla tanke i idén om dans, utan tvärtom en extremt stor vilja att gå invandrarna till mötes. Distanslöst, ineffektivt och oprofessionellt i högsta grad, men någon rasism fanns där absolut inte.

Och i min analys fick jag instämmande från Gunnar Strömmer, som vände sig mot Dinamarcas kritik.
– Jag såg mest välvilja [i kommuntanternas dansprat]. Och de talar ju om svensk blyghet, konstaterade Strömmer.

Dinamarca stod på sig. Hon får minsann alltid frågan ”varifrån kommer du?” Detta trots att hon bott i Trollhättan i 40 år. I denna oskyldiga fråga lägger många vänsterextremsister in ett rasistiskt tänkande. ”Låt mig vara!” sa Dinamarca irriterat. Bara för att vi inte ser ut som svenskar, ska vi inte behöva tala om våra rötter.

Men Dinamarca glömmer att Sverige är ett monokulturellt land och har varit det i hundratals år. Hit upp till kalla Norden har inte många velat komma – förrän det fanns rika välfärdssystem att dra nytta av. Om Dinamarca och hennes vänsterkamrater lyssnat lite mer på svenskar, hade de upptäckt att vi frågar också andra svenskar varifrån de kommer. Då inte på grund av hårfärg, men väl utifrån en annan dialekt man hör och undrar var den kommer ifrån.

Dinamarca agerar som prinsessan på ärten. Hon tror att allt som inte går hennes väg beror på andra människors ondska och rasism. Det är en djupt problematisk människosyn. Den strider starkt mot den svenska traditionen där vi genom århundraden överlevt kyla och obeskrivlig fattigdom genom att hålla ihop. Stark gemenskap och sammanhållning i små samhällen har varit överlevnadsstrategin.

Så kommer Dinamarca från Chile och anser att alla svenskar ska kasta sitt kulturarv överbord bara därför att hon inte vill ha frågan varifrån hon kommer. Hur egocentrisk, egoistisk och narcissistisk får man bli!!?!

I Sverige frågar vi varifrån andra kommer, när vi upptäcker att andra inte är från vår bygd. Lär dig det, Dinamarca! Gör dig av med dina hjärnspöken om rasism och lär dig vad Sverige är.

Lars Trägårdh talade om det andra avsnittet, från arbetsförmedlingen, där de stackars arbetsförmedlarna fick frågor om allt möjligt som inte handlade om arbete. En migrant grät medan han satte upp mediciner på arbetsförmedlarens bord. Han förstod inte skillnaden mellan arbetförmedling, socialkontor och vårdcentral.

Dokumentärfilmarna vill säkert att tittarna ska ta migranternas parti och se den svenska myndighetsvärlden som kall, stel och okänslig.

Men Trägårdh påpekade att svenska institutioner bygger på lagar och att vi har ett samhällskontrakt som innebär att vuxna förväntas arbeta. Det är på tilliten till att andra medborgare gör sin plikt, som vi kunnat bygga de omfattande välfärdssystemen. Det är därför viktigt att migranter lär sig att följa lagarna som gäller lika för alla. Det är lagarna som gäller, inte klantillhörighet och blodsband.

Men det blev ändå synbart hur tafatta, oförberedda och ineffektiva de svenska myndghetspersonerna är i mötet med hundratusentals migranter som inte kan och inte förstår hur Sverige fungerar.

Under frågestunden vid förhandsvisningen benämndes serien som ”skräckfilmer” över paternalism och oförmåga att möta människor. Så kan man säga. Men de tafatta arbetsförmedlarna och de gränslöst naiva kommuntanterna visade för mig hur synnerligen olämpligt Sverige är som invandrarland. Vi klarar inte av stora volymer.

Dokumentärserien bevisar hur rätt författaren och ekonomen Tino Sanandaji har, när han i Massutmaningen skriver: ”Det kyliga Skandinavien är inte ett väl valt testområde för det mångkulturella experimentet.”

Kulturkrocken blir total mellan den konsensusinriktade och introverta svenska kulturen präglad av dolda sociala koder och främmande kulturer från Mellanöstern och Afrika. Ur den växer misstänksamhet, inte minst hos folk till vänster som tolkar svensk blyghet som rasism. Och som i välviljan att knyta kontakt genom att fråga varifrån man kommer, ser förakt.

Dinamarca illustrerar hur allt det svenska misstolkas och görs till rasism. Inte undra på att upproret mot denna fientlighet mot allt det svenska växer. Och växer.