Hur kunde det gå så illa i Sverige att omvärlden ser vårt land som avskräckande exempel? En teori presenteras av Svante Nycander i ny bok: nyliberalerna i ohelig allians med vänsterradikaler lyckades dupera hela det svenska politiska systemet att öppna gränserna.
I såväl Danmark som Finland diskuterar man hur man ska undvika utvecklingen som redan skett i Sverige. I USA ser man med förvåning på att det land som tidigare symboliserade trygghet, nu finns med i nyhetsflödet för granatattacker, skjutningar, vandalisering och våldtäkter.
Hur kunde det gå så illa? En som försöker analysera orsakerna är DN:s förre redaktör Svante Nycander. I debattartikel i Dagens Industri presenterar han innehållet i en ny bok: Så styrde nyliberalerna om Sveriges migrationspolitik.
Enligt honom har nyliberala debattörer lyckats med målet att styra samhällsdebatten så att den inte skulle handla om begränsningar av antalet asylsökande. Men deras agenda byggde inte på en humanitär hållning utan om att invandringen skulle omdana välfärdssamhället, skriver Nycander. Och får gillande på Twitter av näringsminister Mikael Damberg (S).
Nycander hänvisar till en stort uppslagen debattartikel av 14 liberaler 2014 där de uppmanar nye moderatledaren Anna Kinberg Batra att inte tveka i asylfrågan. De hyllade Fredrik Reinfeldt för parollen ”öppna era hjärtan”. Bland undertecknarna fanns ordförandena i Moderaternas, Centerpartiets och Folkpartiets ungdoms- och studentförbund. Där fanns också ledande företrädare för Liberala Nyhetsbyrån, Fores, Bertil Ohlin-institutet, Magasinet Neo och Migro. Två välkända personer i Timbro-kretsen fanns med, Johan Norberg och Fredrik Segerfeldt.
De gillade inte att en del opinionsbildare antytt att volymen asylsökande kunde vara ett problem. Nej, faran de såg var att debatten skulle ”glida från att handla om integrationsproblem till att se människorna som problemet”. Debatt om volymer skulle leda fel, ansåg de.
Istället för invandring borde oron fokusera på integration: ”Våra bostads- och arbetsmarknader är inte avpassade för mångfald och rörlighet. Men det gäller att vara noga med vilka problemformuleringar man etablerar och farhågor man förstärker. Är det verkligen volymen människor som är problemet eller är det systemet?” De fjorton liberalerna drog en märklig parallell: ”Att tala om våra integrationsproblem som ’volymfrågan’ är som att tala om problemet med ungdomsarbetslöshet som att vi har för många ungdomar.”
Nycander har rätt i att formuleringarna ger belägg för att dessa migrationsentusiaster var ute för att göra revolution. Bryta sönder det sista resterna av folkhemmet, och avveckla välfärdsstaten.
Han drar därefter slutsatsen: ”Utan det nyliberala inflytandet hade Sverige troligen hållit fast vid den tidigare under efterkrigstiden mer försiktiga asylpolitiken.” Detta är dock fel.
Det är att ge dessa röster ett inflytande de absolut inte hade. Invandring (på andra grunder än arbetskraftsinvandring) har till Sverige varit mycket större än till andra länder under lång tid, från 1980-talet och framåt. Sverige var extremt långt innan hösten 2015. Det som hände då, var att problemen – istället för att vara långsamt smygande och möjliga att dölja – blev akuta och synnerligen uppenbara.
Flera aspekter sammanföll, för att den redan extrema politiken skulle bli en fullfjädrad revolutionär förändring av samhället. Statsminister Reinfeldt förlorade sin riksdagsmajoritet i valet 2010 och behövde Miljöpartiets stöd, eftersom han inte ville samtala med valets stora segrare, Sverigedemokraterna.
Alliansregeringens famösa migrationsuppgörelsen med MP hade ingåtts även utan de nyliberala rösterna, av maktpolitiska skäl. De enda som kunnat ändra historien var Socialdemokraterna. Men de hade också släppt sin något mer restriktiva syn på invandring (fram till 2006 fanns en tyst överenskommelse mellan S och M om att bromsa småpartierna som ville öppna gränserna än mer).
Det är alltså Socialdemokraterna som tvingade Moderaterna i händerna på Miljöpartiet. Och efter valet 2014, var det Moderaterna som tvingade Socialdemokraterna i händerna på Miljöpartiet.
Visst försvårade de nyliberala rösterna för dem inom borgerligheten som stod fast vid en – för svenska förhållanden – restriktiv invandringspolitik. De fick inte längre ens tala om ”volymer”. Men nyliberalerna tippade inte historiens gång. De simmade med strömmen och utgjorde ingen skillnad.
De enda som agerade och försökte dra i nödbromsen under Sveriges färd mot stupet, var Sverigedemokraterna. Det är därför de växte sig stora i folkopinionen, och fortsätter växa eftersom de fortsatt är den enda kraft som har en värdebaserad, konservativ grund att stå på. Och som utifrån sina värderingar kan tala om varför gränserna inte kan vara öppna.
Men varför började Sverige redan för 30 år sedan att öppna gränserna mer än andra västländer? Och varför klarade varken S eller M av att hålla emot, och tvärtom ge upp och själva stå för vidöppna gränser?
Det är frågor som fortsatt är obesvarade. (Samtiden lovar att återkomma till dem…)