3   +   3   =  

Vi svenskar är rädda för att säga vad vi tycker. En kontroversiellt formulerad mening kan betyda att man blir blockerad, isolerad och förföljd. När ska vändningen komma? När ska vi tillsammans avfärda de totalitära attityderna för vad de är: inskränkta och antidemokratiska?

När Peter Wolodarski gjorde reklam för en kulturartikel i DN, avslöjades hans hyckleri. Han som agerat överstepräst i att fördöma alla som inte instämmer i socialliberalismens godhetshysteri, sa plötsligt att ”alla har blivit räddare. Och tystare”.

Men det var ju inte Wolodarski som gjort analysen, utan ord från författaren och regissören Bengt Ohlsson i en lång kulturartikel: Vad får man egentligen säga nu för tiden? Den artikeln bör inte komma i skuggan av Wolodarskis hyckleri.

Bengt Ohlsson fullföljer och utvecklar tankebanor vi hört från honom tidigare. Han raljerar tydligt, men vänligt, om alla de osynliga regler som gäller i svensk samhällsdebatt nuförtiden: ”maktanalys”, ”normkritik”, att kritisera ”uppåt, inte nedåt” och allt annat som delar upp människor i överordnade och underordnade:

”Om det dyker upp en ståuppkomiker i Stockholm som anlänt från Somalia för ett halvår sen, och han gör ett nummer om egendomligheter han observerat i sitt nya hemland, och gör sig lustig över sill och midsommarstång och julmust – är det fel då?

Nej, eftersom en somalisk ståuppkomiker befinner sig i ett ”underläge” om man nu gjort sin ”maktanalys” korrekt.

Okej, sa jag. Men om ståuppkomikern kommer från Texas, och är en vit oljemiljonär? Får han då driva med våra midsommarstänger? Eller är han i ”överläge”, och borde inse att han måste hålla käften? Eller om han är en funktionshindrad vit oljemiljonär – tar då funktionshindret ut oljemiljonerna?”

Frågan hur man rangordnar de underordnade är alltid intressant att lyfta när maktanalyser och diskrimineringsfokus dykt upp. När jag tagit upp den har jag aldrig fått något vettigt svar, ens från de som anser sig vara ”experter”. För mig har det bevis på att resonemangen är ologiska och ohållbara – och om du frågar mig: korkade.

Vi är alla människor, med våra mer eller mindre synliga svagheter och styrkor. Vi människor kan inte inordnas i ett raster där vi bedöms vara underordnade eller överordnade utifrån en gruppidentitet. Därför att vi är unika människor.

Men detta har man inte fått säga. Då är man kvinnofientlig, rasist och ondskefull.

Nu, och det är poängen med denna ledare, sägs detta på Dagens Nyheters kultursida. Av en uppburen kulturperson, som inte ens Peter Wolodarski vågar fördöma, utan lyfter fram.

Och i veckans Fokus kritiserar Malcom Kyeyune i sin kolumn att det ”överhuvudtaget inte är okej att avvika”. Han gör analysen att eftersom det mesta av det som ansågs radikalt vänster inte längre är radikalt utan mainstream: ”Fantomsmärtorna över den förlorade radikaliteten infinner sig” och exemplifierar: ”när byråkrater hos Utbildningsradion jagar efter folks sängkammarpreferenser för att uppfylla statistiska krav på tillräcklig mångfald är det knappast en samhällsomstörtande process vi ser”.

Mot detta intellektuella haveri står den konservativa positionen som inte bryr sig om vad andra människor gör i den privata sfären. Kyeyune menar att svenskt samhällsliv ”avskaffat själva existensen av en privat sfär”.

Jag menar att detta är en följd av att vänstern förlorade slaget om ekonomisk politik. Förr skulle jämlikhet skapas genom höga skatter och statlig makt över ekonomin. Efter sovjetkommunismens fall är den riktningen död. Då har vänstern istället riktat in sin ideologi och makthunger på att försöka styra människors privatliv.

Att DN och Fokus vågar publicera texter som skarpt kritiserar likriktningen är intressant. Frågan är om det är ett trendbrott vi ser nu, eller bara är tillfälliga tomtebloss.