Min syn på Sverigedemokraternas rötter

Anklagelserna om extrema rötter är många och ihärdiga från motståndarna. Men några bevis på att partiet tagit något odemokratiskt eller rasistiskt beslut finns inte. Jag menar istället att Sverigedemokraternas rötter finns i den skånska myllans lokala partier.

Det är denna månad 30 år sedan Sverigedemokraterna bilades. Eftersom de gamla riksdagspartierna inte kan angripa partiet för dess politik, som de ju själva i hög grad tagit efter, attackerar man SD för att ha antidemokratiska ”rötter”.

Den som studerar historien kring partiet och det diffusa begreppet rötter, finner snart att den bild som sprids av politiska motståndare är förvanskad för att uppnå målet om att smutskasta partiet. Men varför har det skede då partiet uppstod, och som i andra partier ofta ses på med stolthet och nostalgi, i Sverigedemokraterna blivit dess svagaste punkt? Svaret kan ges i fem punkter.

1) Till skillnad från i Danmark och Norge hade det svenska etablissemangskritiska partiet inte någon samlande och välkänd galjonsfigur i ledningen från start.

I Danmark var Mogens Glistrup en redan känd och framgångsrik advokat när han bildade Fremskridtspartiet 1972, föregångare till Dansk Folkeparti. I Norge bildade den nationalistiska journalisten Anders Lange ett parti i eget namn 1973, som efter hans död året därpå tog namnet Fremskrittspartiet och snart fick en ny karismatisk ledare i Carl I Hagen. Dessa närmast folkkära rabulister i Danmark och Norge kunde inte misstänkliggöras för dunkla syften, eftersom väljarna visste vilka de var.

2) När Sverige förmådde hålla sig utanför andra världskriget innebar det att nationalkänslan aldrig sattes på prov. I Norge och Danmark stred nationalister för självständighet mot ockupationsmakten. Exempelvis fängslade tyskarna Anders Lange eftersom han ingick i norska motståndsrörelsen.

Nationalism i Norge och Danmark blev av yttre omständigheter en samlande och konstruktiv kraft i landet, medan nationalism i neutrala Sverige blev något fult efter andra världskriget. Kanske av skam över att vi inte deltog i kriget? (Churchill sa när Storbritannien stod ensam och väntade nazistisk invasion 1940, att de länder som tar strid och förlorar kan resa sig igen, medan länder som ger upp utan strid blir lydiga redskap och är slut som nationer. Kanske var svensk neutralitet en halv kapitulation.) I vilket fall har nationalistiska stämningar kommit att betraktas som extremistiska i Sverige, snarare än folkliga. Det gör naturligtvis att Dansk Folkeparti och Fremskrittspartiet ses i ett annat ljus i sina hemländer än vad Sverigedemokraterna gör i Sverige. Detta utan att det har något med partiernas sakpolitiska ståndpunkter att göra.

3) Sverigedemokraterna bilades som en gräsrotsrörelse utan några kända namn. Det hade gjorts olika organisationsförsök, men alla hade stannat vid just försök där olika privatpersoner samarbetade, men snart kom i konflikt med varandra. Det var en brokig skara på några hundra personer utan struktur och utan ledning. Det enda som överlevt är namnen på de organisationer man ville skapa, som Bevara Sverige Svenskt. Ett uttryck som flertalet riksdagspartier nu tagit till sig i det som kallas ”svenska värderingar”. Att vilja bevara svensk kultur är inte extremistiskt. Bevara Sverige svenskt är inte ett rasistiskt namn eller budskap.

Just därför att mobiliseringsförsöken var så splittrade och oorganiserade kan de, så här årtionden senare, påklistras vilka åsikter och avsikter som helst. Särskilt som det fanns såväl extrema personer som vilsna själar med i dessa sammanhang, och som orsakade splittring. Men att mobiliseringen var informell och skakig är inte detsamma som att den var extremistisk. Någon har uttryckt det som att, under de första åren var det vettiga personer som infiltrerade de löst sammansatta initiativen till mobilisering, i syfte att försöka skapa något som fungerade.

4) Vad i mobiliseringsförsöken ska tillskrivas Sverigedemokraterna, och vad ligger utanför partiets ansvar? Efter att flera tidiga försök misslyckats att organisera en rörelse till svenska värderingars försvar, bildades till slut Sverigedemokraterna 1988 med årsmöte som beslutar om ett partiprogram som är demokratiskt, men bara är embryo till ett fungerande parti. Fortsatt är det en brokig samling personer utan tydlig ledning som ordnar möten och demonstrationer.

Jag menar att ett parti bara kan bedömas utifrån de beslut som partiet i enlighet med dess stadgar slagit fast. Det är partier med sina program som går till val i Sverige, inte personer. Här skiljer sig inte Sverigedemokraterna från andra, inte heller när det gäller att begå misstag. Ingen är felfri. Det viktiga är att man lär sig och utvecklar sina demokratiska ståndpunkter. Skillnad finns däremot i de konservativa budskapen, som andra partier övergivit sedan årtionden. Det är konservatismen och det öppna och stolta värnandet av svenska värden, som skiljer ut partiet och som gör att det lyckas hålla sig vid liv. Så småningom ansluter personer med större organisatorisk förmåga. Mikael Jansson blir partiledare 1995.

Att Sverigedemokraterna sedan fått kämpa med en svans av extremister som vill påverka partiet i antidemokratisk riktning, är ett uppenbart faktum. Men jag anser inte att partiet ska skuldbeläggas för svansen. Så länge partiet håller rent och kastar ut dem som visar sig ha antidemokratiska åsikter kan man inte skuldbelägga det.

Det är ju som om en kändis skull göras ansvarig för vad en stalker hittar på. Så kan man inte resonera i en rättsstat. Partier är ansvariga för sina i demokratisk ordning beslutade budskap, inte för dem som blir uteslutna för att vilja vrida partiet i annan riktning än den partiet bestämt.

Dessa extremister är naturligtvis besvärande för Sverigedemokraterna. Motståndarna ser det som en utmärkt angreppspunkt, när man inte kan angripa partiets politik (utan tar efter den). Men alla partier som växer får problem med infiltratörer som vill utnyttja framgången till annat. Trotskister har försökt infiltrera Socialdemokraterna, för att ta ett exempel. Det är alltså fel när massmedia tar uteslutningar som bevis på att partiet omhuldar extremism, när det i själva verket är bevis på hur beslutsam man är att inte låta extremister ändra partiets demokratiska och socialkonservativa inriktning.

5) Men vilka är i så fall Sverigedemokraternas rötter, om dessa inte är antidemokratiska och extremistiska?

Sverigedemokraterna fick bara 1.118 röster i riksdagsvalet 1988. Här fanns idémässiga fröet till ett nytt parti med stor tillväxtpotential. Men man saknade resurserna som krävs: duglig ledning, fungerande medlemmar och ekonomiska resurser. Från start fanns ingen organisatorisk styrka inom partiet självt. Däremot hade en flora av lokala partier blommat upp i Skåne: Skånepartiet, Centrumdemokraterna, Sjöbopartiet, Framstegspartiet, Burlövspartiet med flera. På 1970-talet drev de frågor om ökat lokalt självstyre och motstånd mot statsmonopol när det gäller alkohol och radio/TV, men på 1980-talet blev motstånd mot invandring allt mer central.

Dessa lokala partier hade karismatiska ledare som fick väljarna att överge etablerade riksdagspartier. Man erövrade mandat i kommunerna, förtroendevalda fick efterhand erfarenhet av politiskt arbete och man fick ekonomiskt partistöd. Inför valet 1998 gick 16 lokala partier samman i Skånes Väl.

Samtidigt hade fyra studerande vid Lunds universitet börjat organisera upp Sverigedemokraterna: Jimmie Åkesson, Björn Söder, Mattias Karlsson och Richard Jomshof. De var mer inriktade på rikspolitiken, men de tog kontakt med Skånes Väl, som valt Tony Wiklander till ordförande. Wiklander har berättat hur samarbetet successivt växte fram.

– Vi hade lite pengar kvar och beslöt att satsa dem på ett valutskick för Sverigedemokraterna till valet 2002, sa Wiklander till Sydsvenskan. (3/10, 2010)

I eftervalsanalys har detta utskick till alla väljare i Skåne pekats ut som särskilt viktigt för partiets framgång. I hela landet ökade SD i riksdagsvalet 2002 till 76.300 röster och man passerade enprocentmålet: 1,44 procent. I föregående riksdagsval 1998 hade partiet fått 19.624 röster och 0,37 procent. I valet 2002 kom en tredjedel av partiets alla röster från skånska väljare.

Det var alltså i hög grad samarbetet med lokalpartierna i Skånes Väl som gjorde att Sverigedemokraterna kunde lyfta sig upp över en procent av riksdagsrösterna och bli ett parti som började tas på allvar.

Framgångarna i Skåne bidrog också till att Jimmie Åkesson, som 26-åring, valdes till partiledare 2005 och hans studentkamrater fick de ledande roller som de nu har i partiet.

Jag menar alltså att Sverigedemokraternas rötter finns i den skånska myllans lokala partier.

Det kan uppfattas som en paradox. Två av de karismatiska ledarna i de skånska lokalpartierna, radioprataren Carl P Herslow och ICA-handlaren Harry Franzén, har än idag en distanserad hållning till Sverigedemokraterna. De fortsätter att försvarar Skåne mot Stockholm, medan Sverigedemokraterna ”hyllar kungadömet”, som Franzén sagt. Däremot blev partiledaren för Skånes Väl, Tony Wiklander, en av Sverigedemokraternas första riksdagsledamöter 2010.

Men tre grundackord som fanns hos de skånska partierna utgör kärnan också i Sverigedemokraterna: ifrågasättandet av etablissemangen, värnandet om den egna lokala kulturen och stoltheten över att vara gräsrotsrörelse med förankring i verklighetens folk.

Eller som sociologiprofessor Björn Fryklund vid Malmö högskola uttryckte det, mer föraktfullt, när han knöt samman Sverigedemokraternas framgångar med de lokala värderingarna i regionen. ”I Skåne finns en tradition av värdekonservatism som lokala missnöjespartier under årtionden lyckats exploatera. Det har banat väg för Sverigedemokraterna.” (SvD 3/10, 2010)

Jag menar att dessa korrekt beskrivna rötter är minst lika provocerande för de fina och högt uppburna makthavarna i Stockholm, som någonsin rasism och extremism. Men man kan inte med framgång angripa värnande av egen kultur, lokalpatriotism eller folklighet. Däremot kan man försöka smeta in dessa en gång okända aktivister och väljare i extremistisk dynga.

Det är förklaringen till att etablissemangsmedier och etablissemangspartier vevar sina anklagelser om smutsiga ”rötter”. De har ingen bäring på verkligheten, men det är effektivt att retoriskt rikta anklagelserna mot dem man inte förstår och är rädd för. Man vill sätta dit dem, vad spelar det då för roll vilka metoder man använder?

*

För att belägga min tes kollade jag upp hur valet utföll 2014. Och det är fortsatt så att Skåne går före i Sverigedemokraternas framgångssaga: 18 av partiets 25 bästa kommunalval uppnåddes i Skåne.

Sverigedemokraternas bästa kommunalval 2014
(jmf m riksdagsvalet samma år)

1. Örkelljunga, Skåne: 23,9 procent (26,6)
2. Ljusnarsberg, Örebro län: 23,8 procent (23,7)
3. Svalöv, Skåne: 23,6 procent (26,4)
4. Bromölla, Skåne: 22,8 procent (28,4)
5. Burlöv, Skåne: 22,6 procent (19,3)
6. Hässleholm, Skåne: 22,6 procent (23,5)
7. Åstorp, Skåne: 22,3 procent (24,1)
8. Sölvesborg, Blekinge: 22,3 procent (25,0)
9. Tomelilla, Skåne: 22,1 procent (25,6)
10. Falköping, Västra Götaland: 21,1 procent (17,5)
11. Hörby, Skåne: 21,1 procent (27,4)
12. Klippan, Skåne: 20,8 procent (25,6)
13. Sjöbo, Skåne: 20,8 procent (30,0)
14. Osby, Skåne: 20,7 procent (25,4)
15. Svedala, Skåne: 20,5 procent (24,1)
16. Skurup, Skåne: 20,4 procent (25,1)
17. Trelleborg, Skåne: 20,2 procent (23,8)
18. Nässjö, Jönköpings län: 19,3 procent (19,3)
19. Höör, Skåne: 19,0 procent (21,0)
20. Flen, Södermanland: 18,9 procent (17,8)
21. Östra Göinge, Skåne: 18,9 procent (26,0)
22. Eslöv, Skåne: 18,8 procent (21,5)
23. Borlänge, Dalarna: 18,8 procent (17,7)
24. Landskrona, Skåne: 18,7 procent (18,8)
25. Torsås, Kalmar län: 17,9 procent (20,8)