Konservatismen har återigen blivit ett populärt begrepp. Det innebär dock inte alltid att begreppet används på ett adekvat sätt. Ibland tycks det snarare syfta på konservatismens själva motsats. Så i en essäserie som Timbro nyligen lanserat.
Konservatismen synes vara på frammarsch. Jag som understundom skriver om konservatism märker tydligt en ökad nyfikenhet och ett ökat intresse för ideologin. Det märks också på att ordet förekommer mer frekvent i det offentliga samtalet.
Att ordet försvinner från de trängre kretsar som, oavsett rådande konjunkturer, identifierat sig med begreppet, innebär dock också att den ideologiska stringensen inte alltid kan upprätthållas. De senaste veckorna har konservatismen diskuterats på Svenska Dagbladets kultursida, med den litet märkliga infallsvinkeln att framförallt konservatismens kritiker eller de som inte informerat sig om vad ordet konservatism är har tillåtits uttala sig i frågan.
Många frågar sig nog vad poängen med SvD:s serie är. Ett sätt att förstå serien är att SvD nu insett att konservatismen inte längre kan tigas ihjäl, utan på något sätt måste desarmeras – ett sätt kan vara genom att fylla den med ett annat innehåll. En liknande ansats kan skönjas bakom en ny essäserie på sammanlagt tre essäer som nu publicerats av Timbro på temat kosmopolitism och konservatism.
Redan tematiken kan verka litet misstänkt. Förvisso kan det finnas högre former av kosmopolitism som kan vara väl förenliga med en konservativ utgångspunkt – människor som bottnar i flera kulturer eller har ett genuint intresse för främmande kulturer och länder. Men i denna historiska situation, när nationerna hotas av upplösning, är det då verkligen rätt läge att tala om kosmopolitism? Borde inte nationalism och konservatism vara en intressantare tematik?
När man närmar sig de enskilda bidragen förstärks misstankarna. En av texterna är en klassiker, Immanuel Kants Tankar för en universell historieskrivning för en kosmopolitisk plan (Timbro 2018, originaltitel ”Idee zu einer allgemeinen Geschichte in Weltbürgerlicher Absicht”, 1784). Valet förefaller märkligt. Kant brukar inte räknas till de konservativa tänkarna, utan är en upplysningstänkare som resonerar efter abstrakta, universella principer. Även om man inte kan reducera en tänkare av detta format till någon enkel ideologisk etikett, förefaller det närmast till hand att betrakta honom som liberal.
I denna text beskriver han människan på grund av sitt förnuft ständigt utvecklas. Denna utveckling gör att staterna går emot alltmer av förbrödring och det förnuftiga slutmålet är det kosmopolitiska lyckoriket. Denna utopiska vision verkar fjärran från konservatismens mer pessimistiska eller realistiska människosyn. Denna texts placering i denna serie förefaller märklig och förklaras inte närmare.
Om man sedan går vidare till Thomas Engströms bidrag med den osköna titeln Om konservatismen som motgift till insulär perfektionism (Timbro 2018). Här har vi en text av en författare som kallar sig själv konservativ och menar sig företräda detta perspektiv i texten.
Vad är det då för konservatism Engström vill försvara? Snabbt kan man konstatera att det inte är någon konservatism man är van vid. Inledningsvis slås det fast att man inte kan vrida klockan tillbaka, därför måste en konservativ försvara precis det som gäller just nu – kort sagt: de politisk-korrekta värderingarna. Därför bör man utan hämningar försvara invandring och globalism.
Problemet med detta resonemang är tvåfaldigt. För det första så syftar konservatismen naturligtvis till att bevara mer grundläggande värden än det senast fattade beslutet. Man kan inte annat än i väldigt vardagsspråklig mening tala om till exempel konservativa kommunister. Dessutom kan en ordning inte upprätthållas med samhällsomstörtande värderingar. För att ta ett enkelt dagspolitiskt exempel kan inte den liberala ordningen upprätthållas under trycket av massinvandringen.
Det förefaller kort sagt som Thomas Engström är en liberal med radikala, progressiva värderingar. Det är inte så lätt att förstå varför han har börjat kalla sig konservativ och skriver en bok med en sådan tematik.
Ännu märkligare är den sista essän. Janan Ganesh i Konservatism och kosmopolitism (Timbro 2018) tycks helt enkelt vara ett försvar för frimarknadsliberalismen. Inget försök görs att förankra detta försvar i den konservativa idétraditionen.
Tre essäer om konservatismen således, utan det minsta uns av konservatism. Vad vill Timbro uppnå med att försöka sälja in liberala idéer under konservativ flagg? Jag kan bara se en förklaring: att begreppet konservatism nu har blivit så populärt, att också dess motståndare vill lägga beslag på begreppet. Det i sig måste ses som ett styrkebesked för konservatismen.