5   +   3   =  

Efter Annie Lööfs utspel om att hon kan samverka med Socialdemokraterna, hyllas hon i DN för samma ”lugna” pragmatism som Angela Merkel. Men både Sverige och Tyskland genomför en extrem politik där folkets sammansättning förändras snabbare än någon gång i historien.

Lever vi i samma verklighet? Jag måste ställa mig den frågan sedan jag läst DN:s söndagsledare om vad C-ledaren Annie Lööf har att lära av tyske förbundskanslern Angela Merkel.

Båda framställs som ”pragmatiker” som står för ”lugn” i politiken. Inget kan ju vara mer fel!

Angela Merkel anser fortfarande att det var rätt att okontrollerat och slumpmässigt ta emot över en miljon migranter från Mellanöstern och norra Afrika 2015. Annie Lööf har inget emot att andelen utlandsfödda i Sverige ökar långt över de 20 procent av landets befolkning.

Invandrarlandet framför alla andra, USA, har aldrig haft en andel utlandsfödda som överstiger 15 procent. Under 1800-talet var andelen som mest 14,8 procent. Efter andra världskriget låg andelen länge på 7-8 procent. På 2010-talet är andelen uppe på 12-13 procent, vilket har inneburit att problemen blivit större än förr också för USA.

Att i mindre socialt förberedda samhällen i Europa öka invandringen till en betydligt högre andel av befolkningen än vad USA haft, är inte pragmatiskt. Det är extremistisk politik. Aldrig i demokratiska länder har något liknande skett som folkvandringen 2015, därtill utan debatt, utan förankring och utan stöd i allmänna val.

”Angela Merkel [har visat] misstänksamhet mot storvulna paroller och proklamationer. Hon har istället valt att göra sig själv till politisk programförklaring: Alltid samma slags kavaj. Alltid samma lugn … Just genom sin förmåga att inkarnera stabilitet har Merkel år efter år, mandatperiod efter mandatperiod, lyckats anpassa sig själv, och Tyskland, till en instabil verklighet.”

Men det kan bli för lugnt, hävdar DN: ”pragmatismen kan bli självförintande”. Men jösses. Angela Merkel förlorade sin starka ställning i Tyskland när hon lät gränserna vara öppna och utopiskt utropade ”vi klarar av det”, när miljoner människor okontrollerat strömmade in till Europa 2015. Man tvingades till slut betala miljardbelopp för att Turkiet för att de skulle strypa rutten från Mellanöstern till Europa. Varför? Därför att Europa, med Merkel i spetsen, låtit bli att ta statsmaktens första och viktigaste uppgifter på allvar: upprätthålla gränskontroll samt lag och ordning.

DN konstaterar: ”Merkels CDU gjorde ett uselt val i höstas – 8,6 procent back. Också socialdemokraterna krympte – från dåliga 25,7 procent till katastrofala 20,5 procent.” Just det, och skälet är ju uppenbart: utopisk politik utan stöd hos folket. Ändå skriver DN att hennes motgångar bygger på att hon varit ”alltför principiellt pragmatisk”.

Jag tycker DN-ledaren på ett fantastiskt sätt visar att vi lever med helt skilda verklighetsbilder. Det som är lugnt och pragmatisk politik för DN är för mig, och skulle jag vilja hävda, större delen av berörda befolkningar, en extrem politik som saknar verklighetskontakt.

Vi får hoppas att väljarna i höstens val tydligt visar vilket man föredrar: utopisk extremism eller pragmatisk respekt för vårt samhällsbygge, vilket inte ger utrymme för vågade experiment som omfattar hundratusentals nya människor från andra delar av världen.