Den politiska likriktningen inom kulturen tilltar. Statliga institutionen Konstfack får kritik av Academy Rights Watch för att ha tillsatt en professor i illustration på rent politiska grunder vilket är olagligt.

När jag låg halvslumrande i sängen och funderade på hur jag skulle skriva den här krönikan fick jag upp en skarp bild i mitt inre och kom samtidigt att tänka på den framlidne polske filosofen Lescek Kolakowski. Han var ursprungligen en hängiven Marxist men blev med åren alltmer kritisk, ja kanske den främste kritikern av alla. En bok av honom som jag aldrig glömmer, trots att det var 30 år sedan jag läste den, hade titeln ”Samtal med Djävulen”. Jag återkommer till Kolakowski senare.

Den ”bild” som etsade sig fast i mitt dvalliknande tillstånd var följande; En bred och brant trappa. Uppifrån kommer Svenska Akademiens ständiga sekreterare Sara Danius. Hon är mörk och diabolisk, klädd i en röd och svart fotsid klänning. Hennes ögon är korpsvarta och inträngande. Nedifrån i trappan kommer en vitklädd änglalik figur med pappersvingar på ryggen. Hennes leende lyser i kapp med den vita klänningen. De två kvinnorna möts utan att bevärdiga varandra med en blick.

Ordet kultur är inte ett lätt begrepp att definiera ensartat. Det kan avse levnadssättet hos ett helt folk eller samhälle. Vi talar om kulturfolk, kulturarv och liknande. En annan mer snäv definition är; människans skapande och kreativitet såsom; konst, teater och film.

Jag har i tidigare krönikor talat om att en spindelväv skickligt spunnits av vänsterfolk och socialliberaler inom framför allt politik och media. Väven innehåller ett förlamande gift i syfte att paralysera människor och få dem att ”tycka lika”. De som försökt slita av sig väven har skoningslöst demoniserats och ofta skrämts till tystnad. Min tanke med krönikan är att ge några exempel på spindelvävsteoremet och dess elakartade effekter inom ”kultursektorn”.

Vår kulturminister, Alice Bah Kuhnke (ABK), framstår som en vacker solstråle som bara vill väl; kultursektorn skall vara fri och inte politiskt styrd enlig ABK. Det har dock visat sig att det godmodiga lammet är en, som man säger, ”ulv i fårakläder”. ABK är regeringens kuttersmycke; vacker, karismatisk, charmig och med ett ständigt kritvitt leende innanför de illröda läpparna. Hon verkar leva för premiärerna och kändisfesterna där hon seglar in iförd spektakulära och exklusiva kreationer, skapade av de främsta av designers, och därmed ta uppmärksamheten från alla andra kvinnor. En salongslejoninna utan konkurrens? Det skulle i så fall vara Svenska Akademiens ständiga sekreterare, Sara Danius?

Låt oss via några exempel titta in bakom kulturpolitikens Potemkinkulisser;

1.
Under sin tid som Generaldirektör för Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor började ABK att sprida miljonbidrag till mycket tveksamma organisationer, oftast av islamistiskt slag. Ett exempel är sajten ”islamofobi” som drivs av det ytterst obskyra studieförbundet ibn Rushd som även fått stora bidrag från ”Myndigheten för stöd till trossamfund”. En parentes: Det talas då och då om ambitionen att minska antalet myndigheter. Jag undrar om politikerna verkligen lyckats i denna ambition? Finns tex ”Råttgiftsnämnden kvar” som jag vill erinra mig en gång i tiden hade Anna Greta Leijons man som generaldirektör? Flera av dessa bidragsmottagande organisationer har tydliga kopplingar till extremistiska organisationer och personer.

Ironiskt nog har detta pågått samtidigt som ABK ansvarade för arbetet mot våldsbejakande extremism i regeringen. Denna miljonrullning till extrema organisationer som sår splittring och polarisering i det svenska samhället har fortsatt sedan AKB blev kulturminister. Redan 2013 skrev Litteraturhistorikern och kulturskribenten Johan Lundberg boken ”Ljusets fiender” där han gick igenom snårskogen av islamistiska organisationer som under olika försåtliga namn årligen snor åt sig statliga miljonbelopp. Bakom dessa organisationer står ett relativt fåtal personer som blivit mästare på att ”rigga” till olika organisationer på sätt att statliga bidragsrekvisit falskeligen kan uppfyllas. Titeln på boken alluderar på en dikt 1792 av Johan Henric Kellgren i polemik mot den tidens kritiker av upplysningsidealen. Den har därför i högsta grad bäring på dagens situation när det gäller islam som en övergripande statsideologi. Ljusets fiender förbigicks naturligtvis med i stort sett tystnad från det svenska kulturetablissemangets sida.

2.
ABK har slagit samman Östasiatiska, Medelhavs- och Etnologiska muséet samt Världskulturmuseet i Göteborg till en organisation, Statens museer för världskultur. Den dolda agendan är att dessa svenska museer skall omvandlas till indoktrineringsanstalter för radikalfeministisk norm- och identitetspolitik. Uppgiften sägs vara att; ”fånga upp den unga generationens engagemang och vilja att bidra till en bättre framtid”! Experter flyr fältet och Medelhavsmuseet har inte längre några experter på vare sig Grekland, Rom eller Islams kultur. Den av ABK tillsatta nya chefen är naturligtvis en radikalfeminist, Ann Follin, som anser att hennes uppdrag är att verka för mångkultur och mot exkluderande krafter. Har vi hört det förut? ABK har dock i sina museiambitioner försvarats av en välkänd Virtanen som ju är en lysande representant för ABK:s postkoloniala tänkande och kvävande normpolitik.

3.
Det är i stort sett omöjligt att göra en svensk film utan bidrag från Svenska Filminstitutet (SFI). Även här har den s.k. normkritiken triumferat och filmare måste följa rent politiska direktiv för att få stöd. Bland annat måste man som producent genomgå en obligatorisk utbildningsdag med föreläsningar om; jämställdhet och något som kallas ”normkreativitet”! Detta har slagits fast av Eva Hamilton i hennes egenskap av ordförande i branschorganisationen Film- och Tv-producenterna. Endast socialister och extremfeminister har fått för sig att konstens uppgift är att förbättra världen och människan eller uttryckt annorlunda, anamma radikalfeministernas och socialisternas ”politiska agenda”. Ingenting kan vara mer fel. Ingen stor konst inom litteratur och film, har skapats på sådana premisser.

4.
Den statliga institutionen Konstfack får kritik av Academy Rights Watch för att ha tillsatt en professor i illustration på rent politiska grunder vilket är olagligt. Tjänsten gick till Sara Teleman, känd för sina feministiska åsikter och projekt som propagerar för s.k. identitetspolitik, mångfald och sexuellt normbrytande. Mer meriterade sökanden har rensats bort av politiska skäl vilket således strider mot lagen. Det har alltså gått så långt att feministradikaliserade institutioner helt öppet erkänner att de struntar i lagar och andra regler. Samtliga s.k. sakkunniga som bedömde de sökande var dessutom kvinnor vilket strider mot Konstfacks anställningsordning.

Academy Rights Watch jämför Konstfacks akademiska tjänstetillsättningar med vad som gällde inom Sovjetunionen och DDR!

Detta var endast några exempel på den förljugenhet som ABK hemfallit åt vad gäller svensk kulturpolitik. Hon säger ett och gör något helt annat. Vad gör vår feministiske statsminister? Tittar i kors och låter sig charmas av sin ständigt leende kulturminister?

Tillbaka till Kolakowski. När han vände sig emot marxismen blev han av med sin professur i Polen och blev mer eller mindre landsförvisad, ty så var ”det sovjetstyrda systemet”. Han fångades upp av Oxford i England och undervisade även på amerikanska prestigeuniversitet som; Yale, University of Chicago, University of California och Berkely. Han var även en viktig inspiratör till demokratirörelsen Solidaritet i Polen. Sedan Sovjet fallit blev Kolakowski som det så vackert hette ”rehabiliterad”.

Kolakowski formulerade en lag ”om det oändliga ymnighetshornet”. Enligt denna lag råder det aldrig någon brist på argument för vilken som helst doktrin som man vill tro på av vilka skäl som helst! Vad som dock fångade mig mest vid läsandet av ”Samtal med Djävulen” och som jag fortfarande kommer ihåg efter 30 år är;

”Djävulen är som mest djävulsk när ’hen’ framstår som anständig”!