Jag tycker det är tråkigt. Kent Ekeroth har varit såväl en vass och flitig samhällsdebattör som en kunnig och aktiv riksdagsledamot. Men till slut blev struligheterna runt hans person för mycket. Han ser inte ut att få en ny mandatperiod i riksdagen, då han inte finns med i valberedningens förslag.
Kent Ekeroth är civilekonom och har förmågan att debattera kontroversiella frågor med stor skärpa. Exemplen på där han i riksdagens talarstol kunnat tillrättavisa sina meningsmotståndare är otaliga. Ekeroth var ofta den som var bäst insatt i ämnen han debatterade. Kommentarerna vi får till Samtiden beklagar beskedet och ger honom omdömen som: ”kunnig”, ”min favoritpolitiker”, ”modig”, ”en av de skarpaste”, ”klartänkt”.
Hans konfrontatoriska stil har upprört många, men under Sverigedemokraternas tidigare år bemöttes partiet med långt mer hätskhet än det tonläge Ekeroth haft. Medierna har haft lätt att glömma att Sverigedemokrater före riksdagsinträdet ofta utsattes för hot om våld och i flera fall blev direkt attackerade. I denna miljö, i gatans hårda parlament, passade Ekeroth utomordentligt väl. Han är orädd och engagerad, och står upp för partiets politik trots aggressivt motstånd. Hans retorik är tuff, men gick inte över några gränser. De karaktärsmord som man försökt utföra (t.o.m i bokform utgiven på etablerat förlag) har fallit platta.
Men under åren har partiet vuxit från en liten, apart gruppering till en allt större folkrörelse. Inträdet i riksdag 2010 innebar att man lämnade politikens retoriska gatustrider, för att bli ett parlamentariskt parti med ett allt bredare folkligt stöd. Partiledningen har målmedvetet arbetat för att utveckla partiet till ett regeringsdugligt socialkonservativt parti som kan påverka på riktigt.
Här någonstans känns det som Kent Ekeroth inte följt med. Han har funnits kvar i den utomparlamentariska perioden och behållit ett uppskruvat retoriskt tonläge. Han satt också länge kvar på många olika stolar: som agitatorn, medieintressenten, internationell sekreteraren (dvs politisk tjänsteman) samtidigt som han blivit folkvald parlamentariker och ledamot i justitieutskottet.
När jag sommaren 2016 träffade honom över en kopp kaffe strax efter jag blivit redaktör för Samtiden föreslog jag honom att satsa på en av alla dessa roller. Omgivningen förstår inte om du hoppar mellan rollerna, sa jag.
Ekeroth fortsatte också med ett livligt uteliv, även om han hade ansvarsfulla positioner. Han trodde säkert att han skulle klara av det, kunna skaka av sig kritiken för ”strulet”, men politiker lever i en nyckfull värld där kompetens inte är det enda som räknas.
Nestorn bland politiska kommentatorer, KG Bergström, menar att Sverigedemokraterna tröttnat på Ekeroths brist på omdöme. Att göra krogrundor kl 02-03 på nätterna är riskfyllt, vilket Ekeroth fått erfara tidigare. Men han har fortsatt.
Man kan fråga sig om en person ska behöva begränsa sin livsstil för ett prestigefullt politiskt uppdrag, som att sitta i den lagstiftande församlingen? Det tråkiga svaret är, tveklöst: ja. Den uppoffringen måste göras. Det ska inte behöva betyda att bara tråkiga människor väljs till riksdagen, men när man väl sitter där, måste man visa respekt för uppdraget.
Så jag skulle hellre än omdömeslöshet, vilja säga att jag vänder mig emot det jag uppfattar som Ekeroths respektlöshet för det ärofyllda uppdraget som det är att vara riksdagsledamot. Jag säger det med vemod, för det är förbaskat synd att kompetens, kunnande och förmåga ska komma i skymundan, men så blir det om man inte respekterar villkoren för det förtroendeuppdrag man fått.