Fädernas kyrka och den dolda strömmen

Det är inte rimligt att de vanliga troende i Svenska kyrkan topprids av en akademisk, politiserad och byråkratisk elit vars lojalitet med den kristna tron i klassisk mening verkar svajig, försiktigt uttryckt.

När detta trycks är det nån vecka sedan kristenheten över snart sagt hela världen firade Kyndelsmäss. Kyndelsmäss – Missa Candelarum, Jungfru Marie kyrkogångsdag – har i Sverige firats vid denna tid i 1000 år. Och tidigare i denna månad var det Askonsdagen.

Märktes något av detta i våra dominerande medier? Nej, självfallet inte.

I dem är kristna högtider, med ett par undantag , icke–händelser. Man glömmer liksom bort hundratusentals praktiserande kristna, liksom de hundratusentals svenskar som identifierar sig som kristna, även om själva tron svajar lite då och då. Detta i ett land där media sällan glömmer kanelbullens dag, skrattets dag, världsyogadagen eller vad det nu kan vara fråga om. Eller inledningen av Ramadan, för den delen. Kristendomen är nästan helt marginaliserad i det offentliga rummet. Varför är det så?

Tyvärr är Svenska kyrkans ledarskap inte utan skuld till detta. Antje Jackelén har Allahu akbar översatt till svenska som valspråk.

Svenska kyrkans ledare i Stockholm ville märka ut kompassriktningen till Mecka i en kyrka.

I flera kyrkor runt i vårt land får ”Beatlesmässor” ersätta ordinarie gudstjänst. Disco anordnas i koret. Och i Västerås kallades Jesus Kristus för ”hen”. För att ”få igång ett samtal”, som någon sade.

I livsviktiga etiska frågor, som abort och dödshjälp, har Svenska kyrkan som sådan sällan något tydligt budskap. Vi har det kvardröjande inflytandet från tidigare företrädare för Svenska kyrkan som Krister Stendahl och K G Hammar, vilka fört resonemang som åtminstone för en lekman ligger snubblande nära agnosticism eller rent av ateism.

Människor avråds från att bära kors som solidaritetshandling för förföljda kristna. Idag finns åtminstone en ledamot av Kyrkostyrelsen – Margareta Winberg (S) – som anser sig representera de icketroende! Och så vidare.

Det verkar som om Svenska kyrkans företrädare alltmera sällan har något att kommunicera om den kristna tron i klassisk mening , trots sina – materiellt sett – enorma kommunikativa resurser. De används istället för allmänt politiserande.

Den kristna rösten i svensk samhällsdebatten får ofta bäras av några jesuitpatrar samt en och annan frikyrkopastor. Ville man vara elak skulle man säga att Svenska kyrkans styrande etablissemang verkar ha samma attityd till Världsalltets Konung som det svenska politiska etablissemanget har till Sveriges Konung: Man kan stundtals visa lite respekt, men vederbörande får absolut inte blanda sig i själva verksamheten.

Svindlande klyftan mellan ledning och folk är inte ny
Samtidigt är det alltså så, att varje söndag infinner sig i kyrkor runt om i landet hundratusentals människor till gudstjänst. Svenskar som på ett självklart sätt bekänner sig till en klassisk kristen tro, så som den är formulerad i de apostoliska och nicenska trosbekännelserna. Ser man detta utifrån, så framstår gapet mellan idéerna hos det ledande etablissemanget i Svenska kyrkan och det vanliga kyrkfolkets tro närmast svindlande till sin karaktär. Hur är denna klyfta möjlig? Och vad kan man göra åt den?

Det kan vara intressant att notera att denna situation inte är ny. Om det sedan är trösterikt eller än mer oroande får var och en avgöra själv.

För exakt hundra år sedan gjordes följande observation rörande Svenska kyrkans etablissemang: ”.. de ’mässa’, sjunga psalmer, döpa och utdela nattvarden utan vidare, fastän deras tro på treenigheten, Kristi guddom och sakramentens kraft är minst sagt suspekt. Därav kommer det sig , att Sveriges kyrkfolk i allmänhet inte anar, vad som försiggått och alltjämnt försiggår inom statskyrkans murar.”

Och de som borde säga något sade inget: ”Var är skrifterna, varningsropen, var den energiska reaktionen från den konservativa sidan ? Man ser efter och finner – intet, man hör efter överallt – tystnad, en djup, besvärad beklämmande tystnad! Man vågar inte börja strid. Ja, statskyrkans konservativa lamm går beskedligt i bet med de modernistiska ulvarna under kollegial stämning.”

Slutsatsen: ”På så sätt blir den svenska statskyrkan för var dag som går, allt starkare genomsyrad av modernismens arsenik.”

De citerade radernas upphovsman hade kunnat ge många fler exempel på egendomligheter i Svenska Kyrkans ledande skikt i begynnelsen på förra århundradet. Som den Segerstedska striden, i vilken en person som inte delade kyrkans tro var på vippen att – via en teologiprofessur – bli ledamot av Lunds domkapitel. Eller den så kallade Djävulsstriden, vari ett antal ledande liberala teologer biträdda av Dagens Nyheter – redan då! – gjorde ett energiskt försök att avskaffa djävulen.

Citaten ovan är tagna ur boken Fädernas kyrka (Credos förl, 1918) av den skånske katolske prästen monsignor David Assarsson. Monsignor Assarsson var i sin tid uppmärksammad som värnare av Skånelands kulturella och historiska identitet och som förespråkare för nordiskt samarbete. Men som så många av de – av oss – svenskar som sökt sig tillbaka hem till den fullständiga katolska trosgemenskapen så hyste han också ett stort intresse för och en – om än kritisk – omsorg om det samfund i vilket han döptes.

Han hade också en klar blick för kristendomens roll för det svenska folket som nation och som historisk gemenskap över tid. Han skrev: ”Ännu känna vi oss stolta och glada över bragder, som vårt folk utförde för flera hundra år sedan. Olyckor, som drabbade våra fäder i för länge sedan försvunnen tid, fylla oss alltjämt med sorg. På tusen sätt märka vi detta hemlighetsfulla band i tid och rum.”

Det finns förvisso ett romantiskt drag i hans syn på ”fädernas kyrka”, som för honom naturligtvis är den katolska kyrka som en gång kristnade Sverige, ”då de isländska skalderna sjöngo och kristnade vikingar slogs för det heliga korset”, då kyrkan ”reste sina kors och heliga bilder i gathörn och vägkanter, välsignade mat och dryck, markens gröda och fiskarens nät. Till och med åt sommarens blommor gav Hon heliga namn … Hennes helgonkalender var folkets almanacka.”

Den dolda starka strömmen
Reformationen var en katastrof i hans ögon, och många av hans kommentarer är mot den bakgrunden ganska förutsägbara. Men en intressant aspekt av hans kritik, med bäring på dagens förhållanden, är hans blick för det manipulativa draget hos den nya, postreformatoriska, kyrkliga överheten.

Redan från början i konflikt med den kristna strömmen bland vanligt folk. Han skriver: ”Också fienderna till ’Fädernas kyrka i Sveriges land’ kände den starka strömmens underbara kraft. Vid sitt förstörelsearbete gingo de till verket med stor försiktighet…Luthers namn undveks, folket lugnades upprepade gånger med osanna försäkringar, att ingen ville införa en ny lära i landet ; man bibehöll hänsynsfullt elevationen vid nattvarden.”

Assarsson såg detsamma i sin egen tid, då grupper i Svenska kyrkan såsom de ungkyrkliga införde en del yttre bruk från den katolska tiden, men inte de bakomliggande trossatserna: ”Modernisternas liturgiska prestationer komma en att tänka på de talrika skapelserna av dem moderna dramatiken, där praktfulla dekorationer och raffinerade toaletter få överskyla styckets inre tomhet och konstnärliga underhalt. Vad skall korstecknet betyda när man inte längre tror på treenighetens eller korsets mysterium, ’altarets härlighet’ när man inte längre tror på Kristi verkliga närvaro på altaret, ja, inte ens på Kristi guddom, ljus och mässkläder, när man inte vill veta av mässoffret?”

Som bedräglig såg Assarsson också det samtida ungkyrkliga etablissemangets vilja att posera som legitim arvtagare till den medeltida kyrkan, de fundamentala teologiska skillnaderna och brottet i den apostoliska successionen till trots. Assarson: ”Med sitt vanliga förakt för den elementära logiken ha emellertid de ungkyrkliga modernisterna på egen hand framkonstruerat en konstlad kontinuitet i kyrkohistorien, varigenom den heliga Birgitta, Olaus Petri, Swedenborg och Viktor Rydberg ha kommit att bli olikfärgade pärlor som dock äro trädda på samma snöre!”

Vilka ”pärlor” skulle Svenska kyrkans etablissemang vilja trä på idag, frågar man sig. Levinas? Muhammed?

Mot denna manipulativa attityd, denna brist på klassisk kristen tro och de falska anspråken på kontinuitet i den kyrkliga överbyggnaden ställde Assarson, som antytts ovan, det han kallade den ”dolda starka strömmen” genom seklerna. Det vanliga troende kyrkfolkets fasthållande vid en självklar kristen tro. En kristen tro man kan kalla katolsk, eller klassisk, eller helt enkelt vanlig kristendom. En tro som i mycket återspeglade och återspeglar kyrkofadern Vincent av Lérins Commonitorium. Det vill säga det som, förenklat uttryckt, den kristna kyrkan trott på alltid och överallt. En tro som nu verkar vara en minoritetsuppfattning i Svenska kyrkans ledning. Om den alls finns där.

Att den dolda starka strömmen bland det vanliga kyrkfolket alls kunde överleva reformationstidens värsta prövningar är, i Assarssons analys, främst kung Johans III:s förtjänst. Under dennes tid återställdes den medeltida stiftsorganisationen och biskoparnas yttre attribut såsom kräkla och mitran. Klostret i Vadstena tilläts åter ta emot noviser. En ny teologutbildning startades i Stockholm. En liturgisk ordning som återknöt till kyrkofäderna och förreformatoriska bruk infördes och välkomnades av allmogen, om än ej av det lutherska prästerskapet. Domkyrkor och klosterkyrkor restaurerades.

Erik den heliges relikskrin återinvigdes – omsider – i Uppsala domskyrka. Petrus Canisius katolska katekes trycktes på svenska och spreds som ett alternativ till Luthers. Ändå räckte det inte hela vägen: ”Helgonens relikskrin kunde han omförgylla, Vadstena kloster kunde han beskydda, domkyrkorna i Uppsala, Linköping och Skara kunde han restaurera.”

Ändock: ”Fädernas kyrka förmådda han ingalunda resa ur gruset. Men det var och är alltjämt hans förtjänst, att den dolda strömmen i Sverige alltjämt blev och ännu är en så mäktig kraft.” Trots Hertig Karl, Uppsala möte 1593 och en ny åsiktskorridor som smalnade på höjden likväl som bredden, om man kan säga så.

Assarsons analys av Johan III:s roll verkar både viktig och riktig. Det kan spekuleras i det oändliga om de olika bevekelsegrunderna för det Johan III gjorde och inte gjorde: Hans personliga tro, fasa inför reformationens pietetslöshet, påverkan från frun, drottning Katarina och påvlige nuntien Possevino, med mera.

Två saker står dock klara, och de är högst relevanta än idag: För det första, Johan III önskade förvisso en reformerad rikskyrka, men en kyrka som fortfarande verkligen var en riktig kristen kyrka i kontinuitet med det förflutna. En kyrka som skulle vara självständig, men för den skull inte helt kapa alla band med Rom. Fädernas kyrka. För det andra: Hans kontrareformer bringade Svenska kyrkans lära och praxis mera i linje med vad lejonparten av den kristna allmogen i Sverige önskade och faktiskt trodde på.

Ogiltiga biskopar och präster
Till den första punkten är det uppenbart att Kung Johan var mycket bekymrad av att de postreformatoriska biskoparna och prästerna inte mottagit giltiga sakramentala ämbetsvigningar, det vill säga att Svenska kyrkan inte längre hade en fullständig apostolisk succession. Utan giltigt vigda biskopar är man inte en riktig kyrka i klassisk kristen mening, och utan giltigt vigda präster har man ingen giltig nattvard.

Johan var, som hans biograf Lars Ericson skriver, bekymrad av att de som hade ansvaret för själavården inte var riktiga präster. Vidare hade Kung Johan insikt om att läran borde stå i överensstämmelse med kyrkofädernas undervisning. Det vill säga med de stora teologerna och kyrkolärarna från kyrkans första århundraden: Ignatius, Ireneus, Clemens, Ambrosius, Athanasius, Augustinus och så vidare.

De författare från vilka Ansgar och Sigfrid hämtat andlig näring. I sin Nova Ordinantia 1575 rekommenderade Johan läsning av kyrkofäderna, samtidigt som han varnade för en del reformatorers skrifter.

På frågan varför han inte gjorde som sin far, Gustav Vasa, i dessa frågor, skall han ha svarat att normen inte var ”den fromme fadern, utan de fromma fäderna”. Den starka strömmen.

Till den andra punkten är det likaledes uppenbart, att medan prästerskapet i stor utsträckning redan var tvångsprotestantiserat på Johans tid, så var det annorlunda med det vanliga folket som i stor utsträckning stod fast vid den gamla tron. Detta hade manifesterats under de många upproren på kung Gustavs tid och manifesterades nu i kvarhållande vid gamla sedvänjor, motståndet mot avskaffande av helgdagar, den utbredda kritiken mot reformatorernas mest långtgående idéer, den stora mängden katolska liturgiska böcker som vid 1500-talets slut fortfarande var i bruk ute i församlingarna (ca 800 bara i Linköpings stift, har det sagts) och i den bland folket spridda fromhetslitteraturen.

Det är för övrigt ett föga uppmärksammat faktum hur mycket förreformatorisk kristen tro som levde vidare i allmogens enskilda fromhetsliv under århundraden efter reformationen , antingen bevarad genom verk av protestantiska författare som Johannes Avenarius och Johann Arndt eller av katolska författare som Thomas a Kempis. Den dolda strömmen.

Hur kunde marxisterna infiltrera kyrkan?
Så tillbaka dit där vi började. Varför är kristendomen så marginaliserad i det offentliga rummet? Hur är klyftan mellan Svenska kyrkans överbyggnad och det vanliga, troende kyrkfolket möjlig ? Vad bottnar den i och vad kan man göra åt den?

Assarsons hundra år gamla bok har gett oss några insikter. Den första är att erosionen av den kristna tron i Svenska kyrkans ledning var i full svang redan för ett sekel sedan, och ännu längre tillbaka. Detta är viktigt att inse.

Många läsare har nog tagit del av Johan Sundéens utmärkta bok om ”68–kyrkan”, vari skildras hur marxisterna från mitten på 1960-talet infiltrerade Svenska kyrkans ledning. Men den boken lämnar en viktig fråga obesvarad. Hur är en sådan infiltration överhuvudtaget möjlig?

Vad är det i Svenska kyrkans institutionella struktur som gör den värnlös mot det Assarson kallade ”modernismens arsenik”? Det är alltså viktigt att inse att problemet är institutionellt.

Tyvärr har många som plågas av sakernas tillstånd inom Svenska kyrkan svårt att se detta. Men vi har ju sett att den ”marxistiska invasionen” inte var första, eller sista, gången det styrande etablissemanget i Svenska kyrkan inspirerats av idéer fjärran från klassisk kristendom.

Starka skäl talar för att dagens egendomligheter, 1960– och 70-talens marxism samt det tidiga 1900-talets inflöde av modernism i Svenska kyrkans etablissemang helt enkelt är de mogna frukterna av fröer som såddes redan under reformationen. Och då är lösningen rimligen att gå tillbaka, göra om och göra rätt. Vissa aspekter av reformationen måste helt enkelt omprövas.

Den andra är betydelsen av det Johan III:e försökte göra, och främst då återupprättandet av den apostoliska successionen genom sakramentalt vigda biskopar med det fullständiga uppdraget att lära, helga och även leda kyrkan, samt därtill behovet av samstämmighet mellan det kyrkan lär idag och kyrkofädernas tro. Här finns inspiration att hämta för vad som behövs nu, i ett exempel från vår svenska historia.

Den tredje är behovet att erkänna och lyfta fram den ännu dolda starka strömmen i ljuset, så att det troende kyrkfolkets klassiska kristna tro kan komma till uttryck, prägla Svenska kyrkans andliga liv och ta sin plats i det offentliga rummet och folkets kultur.

Det är inte rimligt att de vanliga troende i Svenska kyrkan topprids av en akademisk, politiserad och byråkratisk elit vars lojalitet med den kristna tron i klassisk mening verkar svajig, försiktigt uttryckt.

Några konkreta förslag
Så vad kan och bör goda krafter i kyrkan och politiken verka för och konkret göra för att förbättra situationen? Här följer några förslag:

Skrota lagen om Svenska kyrkan. Det är orimligt att den Svenska kyrkans trosbekännelse, organisation, styrelseformer samt egendomsförvaltning regleras i en sekulär lag som alltså även riksdagsledamöter som är ateister, muslimer och marxister är med och röstar om. Det är också befängt att i sekulär lag reglera ett samfund som säger sig vara fritt från staten.

Återupprätta en fullständig apostolisk succession genom giltigt, sakramentalt vigda biskopar med uppdraget att leda, lära och helga kyrkan. Gör biskoparna, inte kyrkomötet, till högsta beslutande organ i frågor om lära och liturgi. Så blir svenska kyrkan åter Fädernas kyrka med giltiga prästvigningar och en giltig nattvard och vari det kristna troslivet inte bestäms av fraktioner, ofta partipolitiska, på kyrkomötet.

Bevara och lyft fram de klassiska trosbekännelserna, den apostoliska, den nicenska och den athanasianska, som i allt väsentligt delas med den katolska och de ortodoxa kyrkorna och som stadfästes på Uppsala möte. De trosbekännelser det vanliga kyrkfolket lär sig i konfirmations-undervisningen och som används i gudstjänsten. Understryk deras normerande karaktär.

Däremot bör den augsburgska bekännelsens och konkordiebokens status omprövas. Varför då?

Därför att i jämförelse med de stora, universella och tidlösa trosbekännelserna, så har de specifikt reformatoriska skrifterna en karaktär av begränsade teologiska inlägg med en ofta polemisk ton och situationsbundna extrema formuleringar. De spelar knappast någon roll i det vanliga kyrkfolkets tro och trosliv. När läste Du själv de schmalkaldiska artiklarna senast? Innehållet i dem torde verka djupt främmande för de flesta troende.

De har främst en historisk betydelse, och just deras karaktär av historiska artefakter är problematisk. Då man ställer dem bredvid de stora trosbekännelserna så möjliggör man för dem som så vill – och de finns, tro mig – att se även dessa som rent historiska artefakter redo för dekonstruktion, snarare än som normerande lärodokument. Det är Svenska kyrkan inte betjänt av. Då är det bättre att ersätta de reformatoriska historiska dokumenten med en hänvisning kyrkofädernas skrifter och undervisning som komplement till trosbekännelserna. Som Johan III:e tänkte.

Till sist ett konkret förslag för att öka kristendomens synlighet i det offentliga rummet: Bryt en månghundraårig trend att avskaffa kristna helgdagar och återinför några istället.

Det är sakligt motiverat och har stort symbolvärde. Här tänker man närmast på några av de dagar som varit starkt förankrade i folkets kultur och som i vissa delar av landet fortfarande uppmärksammas i samhället – helt utan officiell uppbackning – bland annat genom ordnandet av marknader. Det gäller till exempel ärkeängeln Mikael – Mickelsmäss, Mikaelidagen – och St Sigfrid – Siffermäss.

Är en helgdag inte möjlig, så varför inte en flaggdag? I Norge och på Färöarna är det självklart att med flaggan minnas helgonkungen St Olof på Olofsmäss eller Olsok. Varför flaggar vi då inte för St Erik konung?

Förändringar som dessa löser inte alla problem, men skulle sätta saker på rätt spår. Många av förslagen befinner sig i den komplicerade skärningslinjen mellan tro och politik. Normalt skall politiken inte lägga sig i religionsutövningen, men det finns en situation när det kan vara nödvändigt. Nämligen när det handlar om att rätta till sådant politiken själv tidigare ställt till med.

Försvarsministern Eric Krönmark påpekade problemet, att när man satt foten i klaveret så låter det lika illa när man drar ut den, som när man satte i den. Det är det inget att göra åt. Det är bara att hålla för öronen och dra ut.