Den moraliserande vänstern, som dominerar det offentliga rummet idag, ser endast västerlandet som det kapitalistiska förtryckets utpost som ensamt anklagas för den rovdrift som pågår på våra naturliga resurser, vår gemensamma flora och fauna. Det är därför man övergett kampen för de europeiska arbetarna till förmån för vad de hävdar är utomeuropéernas självklara rätt.

Tidigare har jag påpekat och du som läsare har säkert själv noterat, att vänstern, de självutnämnda ”humanisterna och internationalisterna”, oavsett om de politiskt och ideologiskt är socialister eller liberaler, dominerat helt opinionsbildningen och har tagit sig monopol (ensamrätt) på den goda moralen, medan deras motståndare eller fiender alltid utpekas som antingen onda eller aningslösa.

Att tackla detta problem är något av det allra svåraste, främst därför att vänstern (detta taget i vid bemärkelse) så länge styrt våra opinionsmedia och inte släppt fram andra än ”tokhögern” som alltid gjort bort sig, om man (i massmedia) över huvud taget släppt fram någon meningsmotståndare? Det är ju bekvämare att bara förtala dem genom att vräka ur sig påståenden om dem.

När jag varit aktiv i den nationella rörelsen som idag är Sverigedemokraterna i tre år, den 9 december 1985, såg och hörde jag i TV 2 Lars Ulvenstam intervjua författarinnan Anna Westberg. Jag blev så upprörd över programmet att jag var tvungen att se reprisen. I programmet mötte man hos denna Anna Westberg vänsterns allmänmoralism. Hon sade bland annat – med nickande samförstånd från intervjuaren Lars Ulvenstam – följande (som jag återger ur minnet); ”jag avskyr denna hårdhet och brutalitet i vår tid, bland de vita mitt i Europa”.

Hon talade här alltså inte om brutala diktaturregimer i u-länderna, inte om de totalitära kommuniststaterna i Östeuropa, utan om de demokratiska västeuropeiska länderna (Sverige liksom Frankrike, båda för övrigt med vid denna tid socialistiska regeringar och utvecklade välfärdssamhällen). Svaret på detta hade naturligtvis varit; Men nazismen besegrades ju totalt för 40 år sedan, och sedan Franco-diktaturen i Spanien, fascismen i Portugal och militärjuntan i Grekland utbytts mot demokratiska regimer i också dessa sydeuropeiska länder, finns det i Västeuropa bara demokratier. Är då demokratin ”hård och brutal”? Men den insmickrande meningsfränden Ulvenstam ställde aldrig dessa frågor för att sätta den moraliserande pratmakerskan Anna Westberg en smula på plats.

Vidare yttrade Anna Westberg; ”Det är ju en skam och vanära att det i Europas mitt skall finnas små zigenarbarn som går barfota och tigger”. Med detta ville hon konkret visa att Frankrike är brutalt och hårt. Men påpekandet är ju så bottenlöst oerfaret och naivt, ty alla vet att tiggeri är utbrett sedan länge bland romer och att det gör bättre effekt, om man skickar ut sina barn att tigga och låter dem gå trasigt klädda och vara barfota. Inte påpekade Lars Ulvenstam, filosofie doktor i litteraturhistoria (på en avhandling om Selma Lagerlöf) och tidigare UD-tjänsteman vid svenska ambassaden i Washington, detta, utan han bara jamade med på dessa dumheter.

Slutligen sade Anna Westberg; ”Ett hoppfullt tecken är ändå den anti rasistiska rörelsen ’Rör inte min kompis’. Jag hoppas verkligen att de färgade miljarderna, invandrarna tar över och kräver upprättelse av de vita och krossar de vitas privilegier”. Denna så typiskt självdestruktiva vänsterattityd, både hos socialistiska och liberala internationalister, är sannerligen skrämmande både intellektuellt och moraliskt.

Författaren Göran palm gav också uttryck åt samma tanke i sin bok ”En orättvis betraktelse” i slutet av 60-talet. Medvetet blundar man för att det är de ”vita” europeiska folken som infört begrepp som humanitet och någorlunda anständiga regimer (välfärdsstater). Samtidigt blundar man för att de utomeuropeiska folken, t.ex. i Burundi i det svarta Afrika hängav sig åt stambarbari (liksom trolldom/magi) i det värsta massdödandet i modern tid. Ingen erinrade om de starka strömningar inom den muslimska världen som begärligt ser fram mot att hela vår västerländska (europeiska) kultur och civilisation skall gå under.

Denna självdestruktiva inställning måste i grunden avfärdas som perverst kollektivt självhat, som steril kulturmasochism. Det är viktigt att vara uppmärksam på detta, ty annars är kampen från början dömd att misslyckas. Jag lyfter fram ett exempel från 1985 för att uppmärksamma den strid som pågår här och nu. Den har pågått länge.

Den moraliserande vänstern, som dominerar det offentliga rummet idag, ser endast västerlandet med dess ursprungsinvånare som det kapitalistiska förtryckets utpost som ensamt anklagas för den rovdrift som pågår på våra naturliga resurser, vår gemensamma flora och fauna.

Mot denna bakgrund är det lätt att förstå varför denna nyvänster har de övergett försvaret av och kampen för de europeiska arbetarna till förmån för vad de hävdar är utomeuropéernas självklara rätt att kräva vad de kallar upprättelse. De odlar myten om den elake européen som förtrycker kvinnor, sexuellt avvikande, utomeuropéer. De vägrar se verkligheten; att de är aktivister för Europas och européernas undergång. Men det postiva är att motkrafterna mobiliserar och kräver sin plats.