I USA verkar det som att Donald Trump kan befästa en Republikansk framgångsera genom att provocera Demokraterna att kraftigt gå åt vänster. Just det är vad Fredrik Reinfeldt fick Socialdemokraterna i Sverige att göra – gå åt vänster.
Den analysen framförs av redaktören Widar Andersson i Folkbladet (S). Han konstaterar att Demokratiska partiet i USA som en reaktion på Donald Trumps ”högerpopulism” verkar lockade av att ”kraftigt” gå åt vänster. Han citerar DN-skribent: ”Entusiastiska krav på allmän sjukvård, skydd för papperslösa, ett helhjärtat stöd för den feministiska metoo-kampanjen och en frustande, högljudd avsky mot Donald Trump”, var det som nyligen skapade entusiasm på ett konvent för Demokraterna i Kalifornien. Partiet kan till och med komma att ta avstånd från kapitalismen, den som gjort Trump rik.
Liknande reaktionsmönster kan finnas i Sverige, menar Andersson:
”Inom S finns en lång tradition av att låta aktivisterna hållas och härja lite som de vill. Fördragsamheten har byggt på att partiets struktur är stark och pragmatisk och att det därför aldrig är någon fara för den riktiga politiken. Så är dock inte fallet längre; partiet är tämligen bräckligt och vänsteraktivisterna har betydligt större inflytande än tidigare vilket kräver sina symbolpolitiska offer och piruetter som knappast får vanligt folk att känna sig trygga med socialdemokratin.”
Att stabiliteten inom Socialdemokratin sviktar, är det nog ingen som tvivlar på. Men den som följt unga socialdemokraters debatt i exempelvis Tvärdrag, vet att vänsterradikaliseringen inom partiet pågått länge. Det är omöjligt att skilja SSU-arna i Tvärdrag från Jonas Sjöstedts vänsterpartister.
Visst kan de borgerliga, genom att samla sig och utgöra ett seriöst regeringsalternativ så som man gjorde från 2004, ha minskat Socialdemokraternas utrymme för maktspel. Istället för att kunna locka C och L, har man fått hålla tillgodo med MP och V. Det innebär naturligtvis att man tiltar mer åt vänster.
Men kan politiska motståndare göras ansvariga för Socialdemokratins tillkortakommanden? Självfallet inte. Och som Tvärdrag visar, har vänstersvängen grott länge inom rörelsen.
En betydligt viktigare aktör än Fredrik Reinfeldt var Olof Palme. Han raderade bort medborgarnas plikter och skyldigheter, och lyfte bara fram rättigheter som folk skulle kräva. Han etablerade offerrollen. Att allt är någon annans fel. Det är bara att kräva! Någon annan betalar.
Det står i strid med den konservativa folkhemstanken som Per Albin Hansson etablerade 1928, och som gav partiet 44 års dominans över svensk politik. Man kan säga att Per Albin förde S till mitten, medan Palme på 1970-talet började röra sig ut på vänsterkanten. Inte i alla avseenden, men i många viktiga. Inte minst den retoriska, där han skapade konflikter i samhället som var helt främmande för Per Albin.
Flesta socialdemokratiska partier i Europa har på senare år krympt ihop till ensiffriga procenttal av väljarkåren. Frågan är om svenska Socialdemokratin kan hindra den utvecklingen. En sak är säker: Det hänger inte på motståndarna.