Migrationsverket har blod på sina händer och ansvariga borde ställas tills svars. Akilov hade polskt visum och skulle enligt svensk lag hänvisats till Polen för asylutredning. Svensk lag bröts igen när han tilläts stanna efter svensk avslag på asyl.
Under veckan som gick fortsatte rättegången mot uzbeken Rakhmat Akilov, som i april 2017 med berått mod körde ihjäl fem personer på Drottninggatan, bland dem en en elvaårig flicka. Avsevärt fler fick allvarliga skador.
Det är upp till rättssystemet att avgöra om det inträffade ska klassas som ett terrorbrott, men om vi utgår från vad Akilov har gjort och det motiv han själv uppger ser det ut som ett sådant. Hans uttalade syfte var att döda svenskar och han betraktade sig själv som lojal med terrorsekten Islamiska Staten, som dock inte tagit på sig ansvaret för morden. I vilket fall var hans mobiltelefon impregnerad med våldsförhärligande islamistiskt innehåll, på diverse olika språk.
Vettvilling, knallkork, terrorist eller allt på samma gång? Det riktigt väsentliga lyder som följer – Rakhmat Akilov borde inte ha varit i Sverige över huvud taget. Då hade morden på Drottninggatan inte ägt rum och den unga flickan och de andra hade varit i livet idag.
Sveriges besynnerliga lagstiftning är ett kapitel för sig. Vi har på olika sätt välkomnat illegala migranter och asylmigranter utan asylskäl, Akilov var bådadera. Han hade fått ett avvisningsbeslut, men valde att helt enkelt stanna kvar, liksom tusentals andra. Ytterst begränsade ansträngningar görs för att hitta dem.
Fler detaljer gör det hela ännu mer upprörande. Även med Sveriges liberala system borde Akilov inte ha varit i landet, om reglerna hade följts. Han hade ett polskt visum och skulle därför ha hänvisats till polska myndigheter för en asylutredning, vilket inte skedde. Dessutom registrerade Migrationsverket en falsk identitet, trots att Akilovs riktiga identitet var känd.
Detta borde naturligtvis undersökas närmare och de tjänstemän på Migrationsverket, som faktiskt har blod på sina händer, borde ställas tills svars. Och mycket tyder på att detta bara är ett enstaka fall av omfattande missförhållanden på Migrationsverket.
Förvisso kan ansvaret för fallet Akilov fördelas på ett kollektiv av politiker och opinionsbildare som fallit offer för denna ofattbara dårskap, att Sverige ska härbärgera var och en som råkar ha vägarna förbi, till och med om det är emot våra egna mycket generösa lagar.
”Ingen kunde veta”, försvarar sig troligen en och annan. Nej, det var inte lätt att veta att just Rakhmat Akilov skulle bli en tickande bomb och sedan explodera. Men om man släpper in tiotusentals och åter tiotusentals unga, vilsna män från länder där radikal islamism grasserar så förstår alla tänkande människor att risken för terrorliknande brott ökar dramatiskt.
Akilovs dåd var extremt och sticker givetvis ut, men vi ser ju av allt att döma en våg av våldsbrottslighet i spåren efter migrationskrisen för fyra år sedan. Inte minst gäller detta sexualbrottslighet, som förefaller öka dramatiskt. Inget av detta är särskilt förvånande, eftersom staten har väjt undan från sin främsta uppgift, att fysiskt skydda sina medborgare.
En rad åtgärder borde nu vidtas. Polisen borde tilldelas de resurser som behövs för att stävja terror, bekämpa våldsbrottslighet och att avvisa människor som inte har rätt att vara här. Ett mer långsiktigt projekt, på intet vis en enkel uppgift, är dock att börja luckra upp de kulturella enklaver där radikal islamism är mer eller mindre accepterat och där våld i religionens namn inte fördöms.
Akilovs mord på Drottninggatan var en varningsklocka. Hur många är det egentligen som lyssnar? Nästa gång kan antalet offer vara det tiodubbla.
*