Det existerar inte någon könsmaktsordning i den mening som feminismen hävdar. Om inte moraliska normer finns på plats och varje enskild tar ansvar för sina handlingar, så hjälper det inte om man så vadar i jämställdhetsplaner och genusseminarier. Det är i själva verket moderniteten i form av den sexuella revolutionen, 68-vänstern och dess nedbrytning av traditionella normer som banat väg för vår tids övergrepp och kränkningar.
Metookampanjen börjar klinga av. Om själva kampanjen och dess genomförande kan man säga mycket, men en sak står klar: Även om bara en mindre del av de angivna kränkningarna verkligen har ägt rum, så står samhället här inför ett riktigt stort problem. Det är ingen tvekan om det. Antagligen en hel del större än vad många av oss vetat om, förstått eller velat inse.
Samtidigt är det som nu rullats upp kanske inte så förvånande, trots allt. I en kultur som premierar och hyllar normöverskridande, så kanske man inte skall bli förvånad när några faktiskt bryter mot normerna.
Men vad skall hända nu? I den fortsatta debatten om övergrepp och kränkningar, vad de beror på och vad som är rätt åtgärder mot dem, finns en hel del risker att hamna fel. Att vi snart går in i en valrörelse minskar inte den risken.
Det är viktigt att inse att dessa frågor hänger ihop med ett helt batteri andra frågor rörande kön, jämställdhet, relationer och samlevnadsformer. Och moral. Härförleden sade statsrådet Morgan Johansson (s) i riksdagen att Metookampanjen ”gett oss ett språk” för att prata om dessa frågor. Som så ofta hade han fel, för just det har ju kampanjen verkligen inte gjort.
I debatten har man förvisso kunnat höra en del återkommande begrepp, och i den meningen har element av ett ”språk” kunnat noteras. Men det innebär inte att det är i termer av detta ”språk” den fortsatta debatten bör föras. Tvärtom är det i många fall av fundamental betydelse att dessa begrepp inte får ange ramarna för den fortsatta debatten. Därför följer här några punkter som kanske kan vara värdefulla att ha i bakhuvudet i alla diskussioner om övergrepp, kön och jämställdhet. Punkterna rör begreppen könsmaktsordning, patriarkat och konflikt.
Problemet är inte strukturellt, utan moraliskt
Enligt gängse teorier om en tänkt könsmaktsordning så beror övergreppen mot kvinnor på att män som grupp är överordnade kvinnor som grupp. Övergrepp och kränkningar ses inte bara som en följd av denna överordning, utan också som ett sätt att upprätthålla densamma. Övergrepp som härskarteknik, om man så vill. Utifrån idéerna om män som en överordnad grupp – och det kollektivistiska perspektiv som anläggs – så ses alla män som på något sätt kollektivt ansvariga för de övergrepp som några personer begår.
Kvinnor som inte delar de feministiska idéerna om en allomfattande könsmaktsordning anses ha duperats av ”överbyggnadens” – männens – ideologiproduktion och därför ha ett ”falskt medvetande” som gör att de inte ser klart eller förstår sin belägenhet. Kvinnor som inte utan vidare instämmer i de feministiska resonemangen om en könsmaktsordning behöver man därför inte ta på allvar. De ges ingen plats i debatten.
Vad som skett här är uppenbart. Man har helt enkelt tillämpat en klassisk marxistisk analys, men bytt ut kapitalister mot män, arbetarklassen mot kvinnor, kontroll av produktionsmedlen mot kontroll av sexualitet. Detta skedde i samma veva som Vänsterpartiet adderade feminismen till marxismen, kan man notera. På samma sätt som arbetare som inte stödde socialismen marginaliserats i debatten tidigare, så marginaliseras nu kvinnor som inte stöder vänsterfeminismen.
Men den marxistiskt inspirerade ”analysen” – schemat är kanske ett bättre ord – är lika felaktig här som i det ekonomiska livet. Eller snarare ännu mer fel.
Några korta påpekanden: Även om övergreppen och kränkningarna är många, så är antalet förövare relativt litet. En förövare kan ju dessvärre ha väldigt många offer, vilket visats i andra sammanhang rörande sexuella övergrepp. För det andra så är män i allmänhet naturligtvis inte ansvariga för förövarnas handlingar. Det handlar inte om ”mäns” övergrepp, utan om vissa män. För det tredje så begår även kvinnor övergrepp mot kvinnor. Det är förvisso ovanligt, men ändå relevant i den mån man försöker utmåla situationen som en strukturell konflikt mellan könen som sådana.
Sedan är det faktiskt så, att det inte existerar någon könsmaktsordning i den mening som teorin innebär. Det finns naturligtvis olika mönster i olika delar av samhället som domineras av det ena eller det andra könet. Ofta är det män som dominerar, men ingalunda alltid. På många arbetsplatser och institutioner – både privat och offentligt – är det kvinnor som dominerar och sätter tonen. Inom rättsväsendet, till exempel, då moderskapets rättigheter ställts mot faderskapets rättigheter, har moderskapet ofta intagit den överordnade platsen.
Vill man använda begreppet könsmaktsordning måste man inse, att det i så fall finns flera snarare än en sådan ordning. Och huruvida män eller kvinnor dominerar varierar.
Det förtjänar också att påpekas att sådana sociala mönster, som när de har kränkande eller exploaterande effekter brukar kallas ”syndens strukturer” av en del teologer, alla bottnar i och formas av en mängd val och handlingar utförda av enskilda personer utifrån deras fria vilja. De uppstår inte av sig själva. Det handlar alltså i grunden inte om strukturer, utan om moral och den enskildes ansvar. Något som också kung Carl XVI Gustaf påpekade i sin kommentar till berättelserna om övergrepp och kränkningar.
Det innebär att om inte moraliska normer finns på plats och varje enskild tar ansvar för sina handlingar, så hjälper det inte om man så vadar i jämställdhetsplaner, genusseminarier och s k värdegrunder. De många berättelserna om övergrepp och kränkningar inom media- och kulturvärlden, där feminism och genusteori inte gärna kan vara okända storheter, talar sitt tydliga språk. Och historien om ”Kapten Klänning” påminner om att djävulen är som farligast när bockfoten inte syns.
Problemet är inte patriarkalt, utan modernt
En förment patriarkal samhällsstruktur brukar inte sällan dyka upp på listan över vad som ”legitimerar” övergrepp på och kränkningar av kvinnor. Mera sällan preciseras det vad det är för patriarkat man talar om. Kanske därför att, som vi fått höra, det principiellt inte är någon skillnad på talibaner och vanliga svenska män. I verkligheten spelar det naturligtvis en stor roll.
I det gamla Rom, före kristendomen, hade familjens och släktens manliga överhuvud, Paterfamilias, makt över familjemedlemmarnas liv och död. Bokstavligen, i många fall. Detta förhållande avvecklades gradvis när kristendomen spred sig och blev den dominerande religionen i imperiet, och de kristna kejsarna lagstiftade bort seden. Under kejsarna Valentinianus och Valens förefaller de sista resterna av Paterfamilias makt över liv och död vara borta. En kristen form av patriarkat tog kulturell form, där arketypen för familjeöverhuvudet inte var den romerske Paterfamilias utan snarare den Helige Josef.
Det centrala i denna form av patriarkat var beskyddarrollen – inte härskarrollen. Relationen mellan man och kvinna blev ju genom kristendomen mer jämlik: Båda är skapade i Guds avbild och ”här är icke jude eller grek, här är icke träl eller fri, här är icke man eller kvinna: alla är i ett i Kristus Jesus”, som Paulus säger i Galaterbrevet.
Enligt kyrkans kanoniska rätt var mannen och kvinnan jämlika i äktenskapsrelationen. Den kristna formen av patriarkat kom naturligtvis till Sverige med kristendomen. Denna form av patriarkat, med dess starka emfas på beskyddarrollen, tog sig förvisso patroniserande uttryck: Mannens uppgift att beskydda kvinnor och barn tog sig inte sällan uttryck i att kvinnor rättsligt nästan behandlades som barn. Så är det. Av detta patriarkat finns det inget kvar i rättslig mening och att tala om patriarkat i Sverige 2018 bär löjets skimmer.
Finns det rester kvar kulturellt så är det dock av detta kristna patriarkat och inget annat. Och en sak är klar: Denna traditionellt kristna form av patriarkat har aldrig någonsin legitimerat eller accepterat övergrepp på kvinnor. Tvärtom. Med kristendomen kom kvinnofridslagarna. Den kulturella acceptansen för män som begick övergrepp på kvinnor var noll. Långt in på 1900-talet kallades män som kränkte kvinnor för horbockar, och det var ingen hedersbetygelse.
Det traditionellt kristna patriarkatets syn på sexuella övergrepp återspeglas i att man fram till slutet på 1700-talet halshögg våldtäktsmän. Dödsstraffet fanns kvar i lagboken för de allra grövsta våldtäkterna ända fram till 1921.
Det är i själva verket moderniteten i form av den sexuella revolutionen, 68-vänstern och dess nedbrytning av traditionella normer som banat väg för vår tids övergrepp och kränkningar. Ett sorgligt monument över den tidens strömningar finns i justitieminister Lennart Geijers sexualbrottsutredning som tillsattes 1971. I den fanns förslag om att legalisera incest, tillåta sex med personer i beroendeställning, mildra straffen för sexuella övergrepp och ett allmänt hyllande av normöverskridande och perversion.
Det mesta blev som väl är inte genomfört då – tacka regeringen Fälldin för det – men utredningen speglar attityder som fanns och som nu finns kvar i delar av det vänsterliberala och kulturradikala etablissemanget. Normupplösning, porr, sexklubbar, raggningskultur och lösa förbindelser: Se där vad som slipat ned trösklarna för de fähundar som idag kränker kvinnor.
När man i den sexuella frigörelsens namn bröt ned traditionella normer och den kulturella betoningen av mannens beskyddande roll – och här var feminismen en drivande kraft – underlättade man för de män som valde att bli sexuella predatorer, i linje med den nya tidens normlöshet. Det finns en ironi i vissa feministiska gruppers starka kritik mot utredningens förslag när den lades fram 1976, givet den roll feminismen själv hade haft i nedrivandet av traditionella samlevnadsnormer som var utredningsförslagens förutsättning. I en situation där de traditionella normerna stått starka hade utredningens förslag aldrig kunna se dagens ljus.
Grundläggande relationen mellan könen är inte konflikt utan samlevnad
Så till sist en påminnelse om något som borde vara självklart, och säkert också är det när man kommer utanför kultur- och mediavänsterns ideologiska drivhus och ut i verkligheten: Den grundläggande relationen mellan män och kvinnor är inte konflikt, utan en glädjebringande samlevnad.
I dag är det så, att då relationen mellan män och kvinnor debatteras på en sociologisk, politisk eller eljest samhällelig nivå så sker det näranog alltid i termer av konflikt i en eller annan mening. I bästa fall i termer av konkurrens och ädel tävlan. I sämsta fall i termer av krig, varvid ”könskriget” fått ersätta klasskamp som matris för vänstertänket. Nästan alltid i termer av makt. Det är strid om styrelseplatser, valbara nomineringar, andel professorer, antagningar till utbildningar, andel av hemarbetet, uttag av föräldrapenning, osv.
Tagna var för sig finns det fog för en hel del av dessa frågor. Men tagna tillsammans skapar de en offentlig kultur som osynliggör hur kvinnor och män i vekligheten, i de flesta situationer, faktiskt relaterar till varann. Sanningen är ju den, att för en förkrossande majoritet av män och kvinnor så är det motsatta könet källa till livets största jordiska glädjeämnen. För en förkrossande majoritet av kvinnor och män så är sökandet av make eller maka att leva och dela sitt liv tillsammans med det största och viktigaste livsprojektet överhuvudtaget.
Fjärran från konflikten som grundläggande relation och attityd, så finns här den tätaste och djupaste gemenskap som, i jordiska termer, är mänskligt möjlig för flertalet människor. Ibland verkar det som att det offentliga Sverige glömt det.