7   +   8   =  

Bortom populärkulturens färdigskrivna manus är verklighetens mod kompromisslöst, farligt och obönhörligt. Vi ställer oss till förfogande för dess konsekvenser. Det är just det som riktigt mod betyder. Det skriver Jonas WE Andersson, grafisk designer och tidigare lektor vid Konstfack, i sin första krönika i Samtiden.

Jag misstänker att de flesta vill tro att de är modiga, åtminstone inte fega. Men i ett land som Sverige, som för bara några decennier sedan var ett relativt välfungerande land, är det få som har prövats. Fram till nu.

Vi vill gärna tro om oss själva att vi vågar stå upp mot orättvisor, att vi vågar gå mot strömmen och att vi törs vara den där enda personen som ställer oss upp och säger ifrån när vi förstår att något inte gått rätt till. Populärkulturen är proppfull av karaktärer som agerar just så. Hjältar och visselblåsare som lider av sin tapperhet men nästan alltid får upprättelse i slutet. Vi sitter där med våra popcorn och njuter av det hjältemod som verkar smitta av sig på oss själva. Så hade vi också gjort! Väl?

I verkligheten är modet dyrare, det personliga priset högre och påföljderna alltid oklara. Bortom populärkulturens färdigskrivna manus är verklighetens mod kompromisslöst, farligt och obönhörligt. Vi ställer oss till förfogande för dess konsekvenser. Det är just det som riktigt mod betyder.

Jag tänker på detta när jag tar del av alla de oräkneliga historier om människor ute i Sverige som “vill vara anonyma”, när de berättar om sina erfarenheter ur dagens Sverige. Jag tänker på detta när jag möter vänner och bekanta som läst något jag skrivit och gillar det, men inte vågar interagera eftersom ”det kan bli jobbigt med familjen och kollegorna”.

Jag tänker på detta och undrar vad det är som skall till? Exakt vad behöver hända och hur allvarligt behöver det vara för att vi skall orka med de påfrestningar som modet kräver? Är vi verkligen så själviska och snäva med vår empati att den egna familjen måste drabbas innan vi reagerar?

Jag tror inte det. Däremot inser jag kraften i den propaganda och psykologiska åsiktsstyrning som svenskar idag utsätts för, dygnet runt, genom traditionella medier, genom myndigheter och genom skolor och universitet. Det är knappast en tillfällighet att George Orwells roman ”1984” allt oftare dyker upp som referens. Eller att ordet ”masspsykos” används för att beskriva svenskarnas oförmåga att förhålla sig till den brutala verklighet som kryper allt närmare.

För kom ihåg det. I den upp-och-nedvända världen är inte bara krig fred och slaveri frihet. Feghet blir även mod. Och mod kallas feghet. Att vara modig på riktigt idag handlar i första hand att orka bryta sig loss från denna bisarra föreställningsvärld. Att göra sig fri. Att våga vara kritisk till den falska bild av verkligheten som pumpas ut från etablissemanget. Att helt enkelt våga vara modig.

Nu är jag den första att uttrycka förståelse för de som inte vill riskera äktenskap, karriärer och försörjning. Jag vet själv hur högt priset kan bli. Även om utvecklingen i Sverige både oroar och förskräcker, så verkar det smidigare och mindre besvärligt att bara vända bort blicken och hålla tyst.

Men det duger inte längre att bara hoppas på det bästa. Ungefär som när etablissemangspolitikern Maud Olofsson på frågan om hon tror att migranter kan komma in på den svenska arbetsmarkanden svarar: “Nej, men jag vill att det ska bli så.” Alldeles, alldeles för mycket står på spel. Vi måste lämna det magiska tänkandet bakom oss och även de politiker som – likt barn – hållit fast vid barnets sätt att tänka. Det är dags för vuxna människor att ta över. Att ställa saker till rätta.

Det är samtidigt på sin plats att fundera en smula över det samhälle och den offentlighet i vilken man riskerar just äktenskap, karriärer och försörjning när man vill uttrycka en åsikt. Vill vi ha det så? Eller vågar vi tro att vi kan bättre?