I många medier spekuleras så här vid nyår om hur valåret kommer att bli fram till valdagen i september. Vi kan inte låta bli att också i Samtiden fundera kring vad som kommer att bli viktigt och hur det kommer att gå. Inte minst därför att vi skiljer oss från vad som sägs i etablissemangsmedierna.

Det första man bör påminna sig om är att det inte är proffstyckare och så kallade experter som avgör valet. Det gör folket. Det folk som arbetar, sliter och betalar den skatt som politikerna sedan sätter sprätt på.

Just detta har de gamla politikerna glömt. De struntar i det arbetande folket och använder allt mer av statsbudgeten till dem som inte betalt någon skatt, till dem som inte uppfyller några skyldigheter mot Sverige och det svenska samhället.

De gamla partierna har helt enkelt övergivit filosofin om samhällskontrakt som sedan 1600-talet har format de moraliska grundvalarna för statsmakten. Staten kan bara bli stark om den uppfyller sin del av kontraktet med folket. Och statsmaktens första skyldighet, för att den ska vara värd skattepengarna, är att skapa trygghet och säkerhet åt folket. Ingen ska behöva vara rädd att gå ut på kvällen. Ingen ska behöva räkna med att bli bestulen och utsatt för inbrott.

En annan central skyldighet för ett högskattesamhälle som det svenska är att leverera välfärd och ekonomisk trygghet. Ingen pensionär, som arbetat och uppfyllt sina skyldigheter mot Sverige i hela sitt liv, ska behöva leva som fattig. Omsorg och sjukvård ska finnas där för medborgarna.

Men i Sverige 2018 gäller inte detta. Fattigpensionärerna har blivit fler under detta årtionde, medan andelen minskat i våra grannländer. Sjukvård, omsorg, polis och räddningstjänst utsätts för angrepp av kriminella och ger allt sämre service till medborgarna.

”Vad fan får jag för pengarna?” sa en direktör under 2017. Högavlönade som han klarar sig alltid, men hans fråga har stora delar av det svenska folket all anledning att ställa inför riksdagsvalet i september.

Väljarna bör fråga sig: vad har S-MP-regeringen levererat? Och vad kan allianspartierna leverera? Mitt svar är: ingenting. Det enda dessa två gamla block erbjuder är: mer av samma. Mer av det som visat sig fullständigt misslyckat. Mer av oro och otrygghet. Mer av nedrustad välfärd. Mer av elände, polarisering och ökande motsättningar.

Det finns bara ett parti som inte har ansvar för den katastrofala utveckling vi ser när det kommer till statsmaktens svek mot dess kärnuppgifter. Men kan en röst på Sverigedemokraterna vända utvecklingen? Mitt svar är: ja. Ett glasklart ja.

Titta bara på hur de gamla partierna agerat under de senaste åren. De har tvingats göra kovändning, på kovändning, på kovändning. De har motvilligt och under stora våndor svängt och bytt åsikter. Varför? Därför att väljarkåren satt press på etablissemangen genom att uttrycka sitt stöd för Sverigedemokraterna – som fått rätt i fråga, efter fråga.

Det som etablissemanget sa var rasism och extremism är sådant som de nu plötsligt säger krävs för att rädda samhället. Så, etablissemangen anser sig själva nu stå för en rasistisk politik. En politik de skäms över, som de inte vill föra. Och som de så fort som möjligt vill överge.

Men inte kan väl Sverigedemokraterna bilda regering i höst? Nej, det är inte särskilt troligt. Men det är bara genom att ge Sverigedemokraterna ökat väljarstöd som svenska folket kan sätter så hårt tryck på etablissemangen att de fortsätta ändra sig och inte återfaller i kosmopolitisk utopism med öppna gränser och fri tillgång till svenska bidrag för hela världen.

Riksdagsvalet handlar denna gång inte om regeringsalternativ. Valet handlar om Kungariket Sverige ska ta in verkligheten och igen tillämpa samhällskontraktet, och sätta skyldigheterna före rättigheterna. Bästa sättet att garantera denna för framtiden avgörande kurs, är inte att rösta rödgrönt eller borgerligt utan på det tredje alternativet.