De modiga kvinnor i Iran som nu kastar sina sjalar och höjer sina röster mot den islamistiska regimen får ingen sympati från svenska feminister. Kvinnorna som lider under den islamistiska diktatur hyllas inte av utrikesminister Wallström. Tvärtom har många svenska feminister tagit ställning för slöjan och ingått en ohelig allians med islamisterna.
Protesterna i Iran skiljer sig från den så kallade ”arabiska våren”. I Egypten, Syrien och Libyen kapades ”våren” av islamister. Folkmassorna ropade Allahu akbar. Men inte i Iran. Där är folk trötta på islamism. Den islamistiska regimen har styrt sedan 1979. Man vill ha förändring på riktigt. Jag har sett klipp som visar hur demonstranter skanderar ”Nej till islam, nej till Koranen!” Det skulle aldrig kunna ske i något arabland. Inte idag.
Det finns en bild av en kvinna som redan har blivit ikonisk. Hon har tagit av sig slöjan och satt den på en pinne. Det krävs mod för att göra någonting sådant. Men i Sverige är det tyvärr alltför många feminister som tagit ställning för slöjan, ja, som ingått en ohelig allians med islamisterna. För dem är den så kallade ”islamofobin” ett större problem än islamismen. Kanske kan de bistå den iranska regimen med sin expertis i något projekt för att ”bekämpa islamofobin”? När folk i Iran kan stå på gatorna och skrika ”Nej till islam” anses det oacceptabelt, som Löfven brukar säga. Hade detta hänt i den humanitära stormakten Sverige hade ”islamofoberna” hängts ut i media, sparkats från jobbet och åkt på stryk av AFA.
Gudrun Schyman, som då var ledare för Feministiskt Initiativ, menade att den islamiska slöjan inte är en symbol för kvinnoförtryck. Hon ville i stället prata om ”nakenheten” i väst. ”Nakenheten, med dess krav på att alltid vara lättklädd, och en utseendefixering som är gigantisk”, sade hon i en intervju för Lokaltidningen 3 juni 2017.
År 2013 var Schyman en av flera kvinnor som fotograferade sig själv i slöja i det så kallade ”hijabuppropet” till stöd för kvinnor med hijab, islamisk slöja. I Sverige finns inget tvång att ta av sig hijaben. Samtidigt har de slöjbärande muslimska kvinnor som var drivande i uppropet aldrig tagit av sig sina slöjor i solidaritet med kvinnorna i till exempel Saudiarabien och Iran som lever under slöjtvång.
Vår utrikesminister Margot Wallström, alltså en företrädare för den så kallade ”feministiska regeringen”, sade nej till ett möte i FN:s säkerhetsråd om protesterna i Iran. Wallström missar dock aldrig ett tillfälle att kasta skit på Israel. Efter att Donald Trump den 7 december förra året erkände Jerusalem som Israels huvudstad demonstrerade islamister och propalestinska grupper i Stockholm. Demonstranterna brände den israeliska flaggan, skrek Allahu akbar och – hyllade Wallström: ”Länge leve Margot Wallström!”
Men kvinnorna som lidit under den islamistiska diktaturen i Iran hyllar inte Wallström. Hon är inte deras vän. Hon, liksom resten av regeringen, har vägrat att ge dem sitt stöd. I stället har denna ”feministiska regering” villigt ställt upp som troféer för den iranska regimens islamistiska propaganda. De starka och frigjorda kvinnorna i den svenska delegationen till Iran i februari förra året gick alla med på att klä sig i slöja och låta sig fotograferas. Bilderna spreds över hela världen och budskapet var att väst retirerar, islamismen rycker framåt. Handelsministern Ann Linde påstod att hon inte hade något val. Jo, man kan välja värdighet framåt förnedring.
Om mullorna skulle förlora makten får de väl söka asyl i Sverige. För alla asylsökare som kommer till Sverige ”flyr ju från förtryck”, eller hur? De där jihadterroristerna med asylbakgrund som sprängt folk i luften ska vi helst inte prata om.
Kanske kan mullorna också, som offer för ”islamofobin”, få en tröstande klapp på kinden av den humana Schyman. Men för de modiga kvinnor som nu kastar sina sjalar och höjer sina röster mot den islamistiska regimen verkar Schyman inte har någon sympati. Nu, när det handlar om en kamp på riktigt, inte om pronomenet ”hen” och könsneutrala toaletter, då är de svenska, radikala feministerna tysta. Man kan ana att de önskar att de iranska kvinnorna som ropar ut sin vrede mot det islamistiska förtrycket också kunde tiga – för att inte ”högerpopulisternas” hemma i Sverige ska få vatten på sin kvarn.