Det svenska debattklimatet blir allt smutsigare. Det märkliga i vår tid är att brutaliseringen, hatet och polariseringen drivs av de redan mäktiga, av etablerade partier och medier. De river ner inte bara sitt eget förtroende utan agerar så att våra demokratiska arenor för samhällsdebatt skadas.

Senaste exemplet är Patrik Oksanen som blivit en stjärna inom etablerade medier i Stockholm, trots – eller kanske tack vare – att han är politisk redaktör för Hudiksvalls Tidning med centerpartistisk färg på ledarsidan. Han är flitigt engagerad av såväl Expressen som Axess för att förmedla etablissemangens budskap.

Senaste exemplet är en osande krönika i Expressen där Oksanen anklagar alla, som inte tillhör eller underkastar sig de fina och rätta kretsarna, för att gå Vladimir Putins ärenden.

Men den som bäst uppfyller roller som Putins lakej är Oksanen själv – och enligt hans egen definition. Rysk propaganda har inte som syfte att få ”dig att älska Putin” utan att göra så att ingenting längre är sant och därför göra allting möjligt.

Och detta ryska mål arbetar Oksanen intensivt för genom att stämpla all kritik mot svensk maktelit som rysspropaganda. Det är helt enkelt inte sant. Men eftersom etablerade massmedier har lämnat sin yrkesprofessionella roll som granskare av makten, för att istället granska folket, finns i allt mindre grad några folkligt förtroendeskapande institutioner för en samhällsdebatt på sakliga grunder. Mediebranschen är i färd med att på egen hand verkställa det ryska målet om att undergräva journalistikens trovärdighet genom att strunta i yrkesetiken och istället bli politiska aktörer som försvarar makten mot folket.

Jag vet inte om Oksanen själv ens förstår vems ärenden han går, när han skriver att varje kritiskt ord mot EU är en del i Putins kampanj.

Ingenting uppfyller så effektivt det påstådda ryska målet som just denna argumentationslinje. Om alla journalister tänker ”Putinpropaganda” varje gång någon tar avstånd från Bryssel, finns ju bara två slutsatser: Oksanen gör stora delar av folket till Moskvakramare som svenska medier inte ska lyssna på, och samtidigt gör Oksanen all framtida EU-debatt omöjlig (bara jasägare är ju trovärdiga, för alla skeptiker ska ses som köpta av Putin).

Effekten blir ju än värre om man, som Oksanen i hans senaste utfall, utmålar all kritik mot hur svensk välfärd fungerar idag som rysspropaganda. Bara den som är nöjd är inte Putinist. Bara de nöjda är trovärdiga. Bara de nöjda är värda att lyssna på. Alla andra kan avfärdas. Tystas. Blockeras. Hatas.

Att sortera människor i en demokrati på detta sätt är fullständigt galet. Det är, precis som Ilan Sadé skriver i replik i Expressen, ren paranoia. En McCartystrategi för att makten ska slippa diskutera samhällsutvecklingen och allt tydligare bevis på att den politiska makten tappat greppet.

I en frisk, ärlig och sund samhällsdebatt bedöms debattörer efter vad de föreslår och förespråkar i sak. Och visst finns ökande motsättningar om Sveriges vägval. På ena sidan står de etablerade partiernas kosmopolitiska utopister som strävar efter att öppna gränserna och inte är främmande för att låta 30-40 miljoner människor från Mellanöstern och Afrika komma till Sverige. På andra sidan står socialkonservativa som motsätter sig denna utveckling. Inte därför att de har något med Putin att göra, utan därför att utopisternas slutmål innebär att Sverige som vi känner det upphör.

Varför kan Oksanen inte acceptera att en stor del av svenska folket inte vill låta Bryssel ta över riksdagens makt och inte vill ha ett multikulturellt samhälle, utan värna den svenska kulturen, traditionerna och värderingarna som skapat ett av världens tryggaste och bästa samhällen?

Att dra fram Putin i denna för framtiden så avgörande debatt, är inget annat än att sabotera demokratin – just så som Putin vill.