Det fria samhället bygger på ett fritt demokratiskt samtal, där ingen riskerar repressalier när han eller hon företräder en kontroversiell åsikt eller lägger fram kontroversiella fakta. Därför är censur av ondo.
Ibland undrar jag om inte det moderna informationssamhället är postmodernisternas våta dröm. Så många uppfattningar är ute och far att alla med lätthet kan finna sin egen sanning, som i sin tur har sina vältaliga förespråkare och plattform av fakta, eller alternativa fakta.
Om ett påstående över huvud taget kan följas upp, brukar man också kunna värdera källans trovärdighet. Om inte brukar det gå att belysa frågan på ett någorlunda sakligt sätt. Tappar vi tron på detta, sugs vi med i postmodernismens malströmmar. Det är för övrigt en viktig utgångspunkt att betrakta läsare och väljare som vuxna människor, mogna att själva hantera information.
En regering är alltid part i målet när samhällsfrågor är på tapeten och ska vara varsam med att utöva makt i rent publicistiska sammanhang. Därför höjer man ett ögonbryn när Frankrikes president, den allmänt omhuldade Emmanuel Macron, nyligen berättade att han avsåg stifta en lag mot falska nyheter. Självklart är det ädla syftet att ”skydda demokratin”. I Tyskland är en lag redan i kraft som innebär dryga böter, upp till 50 miljoner dollar, för sociala medier om de inte rensar bort felaktigheter.
På hemmaplan har vi Hanna Stjärne, verkställande direktör för SVT, som i en intervju för journalisten.se även hon vill pressa Facebook och Google att bekämpa desinformation till förmån för fakta.
Med lite längre perspektiv hade vi ju också vårt eget svenska ”sanningsministerium”, alltså Erik Ullenhags plattform på regeringens hemsida, där han kunde reda ut sant och falskt i migrationsdebatten. Bland annat förnekades invandringens kostnader à tiotals miljarder kronor per år. Detta har förstås tagits bort, annars hade det väl varit något för censurivrare att ta tag i.
Kul tanke, eller hur? Regeringskansliet skulle ha fått en räkning på 50 miljoner dollar, attesterad Erik Ullenhag. Eller borde DN:s Peter Wolodarski ha fått böter för påståendet att Sandviken tjänar ”över en halv miljard” på invandringen?
Låt oss vara på det klara med att det finns större och mindre skojare både till höger och vänster som vinklar nyheter till den grad att man utan vidare kan kalla det för propaganda och desinformation. Det har också påvisats att, exempelvis, obskyra twittrare i Ryssland har spridit rena lögner i syfte att förvirra, vilket dock har haft ytterst liten betydelse för Sveriges del.
Nu finns det sådant som faller under förtal, vilket är och bör vara straffbart, men rätten att medvetet eller omedvetet ha fel faller – i ett demokratiskt, västerländskt perspektiv – inom yttrandefrihetens ramar, eller borde åtminstone göra det. Jag skulle till och med säga att fria media är en förutsättning för ett fritt samhälle. Den som har fel förlorar sin trovärdighet, mer än så ska inte behövas.
Det låter klyschigt att säga att sanningen segrar, men de flesta anser trots allt att det är lite pinsamt att påkommas med att sprida information som kan vederläggas som falsk, pålitliga källor vinner i längden. Det fria samhället bygger på ett fritt demokratiskt samtal, där ingen riskerar repressalier när han eller hon företräder en kontroversiell åsikt eller lägger fram kontroversiella fakta. Därför är censur av ondo.
Sen kan postmodernisterna gott skylla sig själva när trollfabrikerna tar efter deras tankemodell, att sanningen är ett resultat av sociala, historiska och politiska berättelser. Min berättelse är väl lika bra som din, eller? Den postmoderna vänstern, som är väl representerad i det svenska mediala landskapet, skulle behöva 25 års bot och bättring innan deras företrädare kan peka finger åt andra.
Att vissa av dem nu vill lagstifta mot lögner är ju ganska dråpligt.